Att plugga till pappa

Jag har inlett något jag aldrig har gjort förut – ett långt och idogt pluggande. Handen på hjärtat, gymnasieåren var en transportsträcka. Åren på Handels innehöll enbart fläckvisa inspirationsavsnitt, tyvärr alltför ofta avbrutna av kurser där lärarna var så oinspirerade att ölandet i studentkårens källarlokaler kändes mer lärorikt.

Det jag pluggar till nu – pappa – är något helt annat. Det finns inga omtentor, det finns inte utrymme att gå vidare om jag blir underkänd, jag ska helt enkelt klara av det. När vår dotter föds ska jag vara redo och förstå så mycket att jag kan bli en bra pappa. Samtidigt ska jag vara allt annat än indoktrinerad eller fast i klyschartade roller, så att jag kan fortsätta vara mig själv. För Sveas skull. För Teresias skull. För min skull.

Det är den svåraste inlärning jag ställts inför, men samtidigt den viktigaste och mest belönande.

Här finns inga klara modeller, inga givna svar. Ju mer jag läser, desto mer står det klart att varje graviditet, förlossning, barn och familj är annorlunda. Naturligtvis är mycket lika – vi är trots allt människor allihop – men samtidigt är allt unikt.

Det finns så mycket som är abstrakt. Jag kan känna Sveas sparkar inifrån magen, men jag bär henne inte. Jag kan lyssna till Teresias förklaringar om vad som händer, hur det känns. Men, jag står fysiskt utanför. Svea far runt i sin mor, hennes far försöker förstå. Och håller mig så nära det bara går; pratar, sjunger och klappar på den lilla – skrattar när hon kickar till.

Jag försöker lära mig om förlossningens faser, hur sammandragningar och värkar fungerar, så att jag ska kunna finnas där – när det verkligen gäller. Det går inte att föreställa sig hur smärtan kommer att bli, jag vet bara att jag vill förstå och inpränta i mig själv att jag har en roll i att hjälpa Teresia härda ut den. Jag kan inte ta över den fysiskt, så jag måste försöka stötta, stärka och lindra genom att förstå. Och naturligtvis bära allt annat som kan underlätta – här hemma, men också på BB så småningom. Antagligen kommer jag också att skickas iväg för att köpa smörgåstårta rätt snart efter nedkomsten, men det blir den bästa utflykt jag gjort dittills.

Det är otroligt svårt att ta in allt, men det är en självklarhet – måste vore fel ord här, för det är en ynnest att gå den här skolan.

Jag googlar, plöjer gravidforum, läser kapitel efter kapitel, frågar (dumma) frågor. Teresia svarar, förklarar, visar och står ut. Jag läser högt varje helg, vad som pågår just nu. Teresia kvitterar och kompletterar. Det är jättehäftigt.

Samtidigt tar allt form runt oss och bygger fysiska bevis på att examen närmar sig. Sängen finns, barnvagnen väntar på att hämtas, vi har bokat en bil, kläder har köpts, lånats och skänkts redan, vi har en badbalja fixad, det köptes en hel del bra-att-ha-prylar i veckan.

Jag försöker läsa om storlekar och hur snabbt/långsamt Svea kommer att byta garderob. På kvällarna funderar på hur jag bäst ska bära henne, hur jag ska le stort trots att blöjan luktar Hades och hur det kommer att kännas att väckas stup i kvarten av en krävande prinsessa.

Allt är underbart, men det är också som att gå i en korridor på en okänd skola. I famnen har jag så mycket böcker att jag knappt ser nästa steg, och det regnar intryck mest hela tiden.

Det är oerhört omtumlande, märkligt, svårt, underbart, galet, självklart, instinktivt, naturligt och rätt mycket annat.

Det finns inga Bostonmatriser där jag kan positionera det här; inga röda trådar som är absoluta sanningar – här leder de till gordiska knutar; det handlar inte om att tänka utanför boxen – snarare innanför skötbordets vadderade kanter.

Och, jag vill så gärna bli en fantastisk pappa och partner, göra det som är en pappas saker, utan att falla in i någon slags förlegad roll där det handlar om mans- respektive kvinnogöra. Så jag vänder blad, utan att stänga det förra uppslaget, tar in mer och mer, försöker sortera, tänka och resonera. Det är osannolikt häftigt. Svårt, men enkelt och givet. Förstår ni?

Varje sida är ett äventyr. Varje svar skapar nya frågor. Försökte jag rita ett flödesschema för att förklara det hela skulle det se ut som en vilt växande mind map där bubblorna tycks föröka sig själv.

3 maj smäller det, eller innan dess, eller kanske lite senare. Jag är redo, men inte fullärd. Det kommer jag inte att bli förrän jag tittar in i Sveas ögon och bara vet vad hennes pappa ska göra i nästa sekund.

Åter till böckerna …

En hashtag för mycket?

Utmaningen att skriva 100 blogginlägg på 100 dagar har hittills varit lysande och förödande.
Lysande för att den dragit igång en slumrande blogg – och även satt fart på annat skrivande.
Förödande för att den fått mig att okritiskt publicera vad som helst. Jag gillar tanken på att skrivskjuta från höften, men ibland ska det bli åtta inlägg om dagen, ibland kanske det måste bli en månads tystnad.
Och, det här med att tagga allt med #blogg100 har fått mig att agera fel. Jag skriver inte för att klara ett mål, utan för att jag har något att säga.
Kanske har jag det tusen dagar i rad, men inte för att blidka en hashtag. Jag har redan låtit mig styras av för många sådana.
Initiativet är grymt, det sparkade till mig, men i och med det här inlägget avslutar jag experimentet. Fortsättning följer – samma blogg, samma författare, en hashtag fattigare.
Vi hörs snart, det finns en hel del att skriva om som bara måste ut.
God afton!

Ostbågar, twitter och falska pass

Det var länge sedan jag åt en stor påse ostbågar, fast jag egentligen inte ville – och kände en slags patetisk stolthet när jag förmådde mig hälla ut de sista bågarna i soporna hellre än att äta upp dem.

Det var länge sedan jag gav mig in i en helt meningslös twitterdebatt om saker som inte berör mig, med folk jag inte har någon relation med – bara för att jag visste att ett lätt nålstick skulle jaga in dem i en debatt mitt nick alltid skulle vinna.

Det var länge sedan jag stod och tvekade vid badrumsspegeln när jag skulle ut på dagens resa, funderandes på om jag skulle ta passet med namnet @AnjoGBG eller det där det står Andreas Johansson.

Det var länge sedan jag mådde så förbaskat bra som jag gör nu …

148 slag

Ditt lilla hjärta slog 148 slag i minuten i morse. Jag tror våra hjärtan slog 1000 slag när vi hörde dig, Svea.

I natt sparkade du inifrån din sovande mamma så att du väckte min själ. I gryningsljuset väckte du den inre solen, Svea.

Vi har fixat så fint till dig, förresten.

En barnvagn är på väg så att vi kan köra dig överallt.

Vi kommer att skaffa en stor, säker bil och sätta in en jättefin och trygg stol.

Din mamma syr saker, jag syr ihop annat.

Skötbordet, sängen och små, fina överraskningar är säkrade.

Och så tittar vi på lite sol nästa vinter. Du har inte upplevt dem än, men mellandagar kan vara mer långvariga än nio månader i en livmoder och då är söderut bästa lösningen.

Vi längtar, läser och pluggar så att vi ska bli så bra det går att bli, Svea.

Det är bara att anlända i maj.

Allt är förberett för dig, Svea. Allt …

Varför inte?

När du bygger en bro och ingen vill låta dig lägga sista stenen. Varför då skynda fram och åter med fylld skottkärra? Varför inte slå dig ned, låta tiden spela sin sång, och sen promenera över floden till andra sidan? Varför inte bara torrskodd kliva på den raserade brons fundament för att aldrig vända dig om och se den vittra sönder och sjunka?

Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.

När du sått en åker och ingen vill skörda höstens grödor. Varför då skyla dem mot regnet och offra ditt paraply? Varför inte låta dem sköljas bort, låta gyttjan kväva dem, och sen, när allt frusit, vandra över dess begravningsplats? Varför inte egocentriskt vandra till krogen i skogsbrynet där de inlagda grönsakerna aldrig surnar och där soppan är klar?

Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.

När du skrivit en förklaring och ingen vill höra dess punkt. Varför skrika den i motvind tills rösten flyr? Varför inte låta orden blekna, offra dem till arket de än gång föddes på så att någon annan kan beskriva samma ark? Varför inte muntert fatta pennan, låta den bli en del av din nästa trapets och kasta dig ut över nästa äventyr – som är både djupet och sitt eget skyddsnät?

Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.

 

Ljuset

Ibland kommer det som en gammal klok farfar med utsträckt hand. Linjerna i dess skrovliga handflata är lika djupa som dess omsorg och min tillit till det. Och det håller mig tryggt vart vi än går.

Ibland är det ett ystert barn, så nyfiket och oförställt. Dess oskyldiga leende är lika stort som dess tydlighet när det, om än just fött, vägleder mig.

Ibland knackar det på, försiktigt, som en kutryggig dam. Dess bultande och vackra hjärta är noggrant dolt under en regngrå, vindpinad och maläten kappa.

Ibland väcker det mig, som vore det en lekfull valp. Det sliter av mig täcket, viftar på svansen och glansen och glittret i dess ögon lovar evig kärlek i utbyte mot bara en liten stunds lek, en liten pinne kastad bara några få gånger.

Ibland smyger det in, som en försiktigt vakande mor. Det sitter stilla precis där det inte syns och väntar troget på att jag ska komma det till mötes när jag är redo, vaken och har dansat färdigt med drömmarna.

Alltid finns det, strax under huden, mitt framför ögonen, i nästa andetag och i tanken jag nästan aldrig kunde tänka förr. Det stannar tiden, men får livet att rusa framåt.

Nattetid dröjer det sig kvar efter att solen gått ned och riktar stjärnorna mot mig. Det viskar att om det tog stjärnornas ljus miljontals år att nå mig, så var väl min väntan – knappt 40 år – ingenting. När orden tystnat lyser de upp allting runt mig. I sin blekaste form visar det upp min vackraste ljuskälla och skuggan av det lilla stearinljus som ännu väntar på att tändas, men ändå skiner underbart.

Jag ler, blundar, men ser inte mörkret.

När modemet bråkade i min hjärna

Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.

… och smärtan i huvudet tilltog.

Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.

Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.

Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.

Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?

Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.

”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”

Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.

”Ta bort modemet”, sa jag.

Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.

Jag har aldrig mått bättre.