Olyckans vänner som missar lyckan

Kanske trodde jag att jag längtade och sökte lyckan när jag en natt låg på Norra Gubberogatan och stirrade upp mot himlen. I ena handen höll jag en påse med en rätt omskakad kebabtallrik. Jag hade snubblat nedför backen på väg hem från en lång kväll på Paddingtons.

Jag längtade inte, jag sökte inte lyckan – jag förträngde.

Orden fanns där förstås; nakna, sårade, vildsinta, beklagande, önskande, lätta att ta till sig. Men, de var inte mina, inte på riktigt.

Jag vet det nu, när jag har både lyckan och längtan – de jag inte hade den där natten då jag var på väg in i en tunnel och såg mörkret i slutet av densamma. Fast, jag misstog förstås mörkret för ett ljus. Precis som så många gånger tidigare.

Dock, lika tydligt och lätt som det var att ratta in min dåtid och ta till sig den – lika svårt är det, där radioskuggan bor, att ta till sig lyckan och längtan som nu finns.

Inte för mig. Jag gjorde high-five med vår ofödda dotter i morse. Nyss såg jag hur hennes sparkar fick Teresias mage att häva sig. Hon vill ut, hon längtar som vi längtar.

Jag vill skrika ut mitt nu, men ibland är det en mur i vägen. Det finns en tystnad mellan mig och vissa andra, en sorgens och längtans tystnad. Jag förstår den. Jag är inte arg eller besviken – det finns inte plats för det.

Jag har själv vandrat i den tysta ekodalen, men låtit min sorg förbli där och vågat mig ut i solen till de andra. Min sorg och längtan, min saknad och hopplöshet blev aldrig mindre av att uppsluka mig och alla andra – au contraire. Jag log när andra log, från botten av mitt hjärta, och lät smärtan löpa fritt på andra ställen och när annan tid var. Här, i den här bloggen, small det till gång efter gång, men jag tog mig upp – insåg att andras lycka var balsam och hopp, även för mig. Jag tog mina smällar och rasade nedför backar på Norra Gubberogatan när ingen såg och kunde tala mig tillrätta.

Nu har jag rest mig upp, det är min tur att berätta, skriva, le och andas liv i varje rad. Applåderna är många, klapparna och leendena likaså. Men, det saknas några leenden på första parkett och deras stolar är oerhört talande tysta och tomma.

Jag vill berätta och le med dem, men deras frånvaro är tydlig. De fanns här när jag inte var här, utan kanske mest här och där. De finns inte här nu. Vi delade olyckan, men när jag nått lyckan kan jag inte nå dem med min utsträckta hand. Det är synd. Men, jag kan inte le mindre för det; jag kan bara säga, skriva, visa, berätta och längta allt mer lyckligt för varje dag.

Jag hoppas att ni, någonstans och någon gång, läser det här och ler i smyg. Och att lyckan snart ler mot er också. Jag lovar att sitta på första parkett då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s