Nedräkning och avslut

Ibland är den som en handboja, tiden.

Det är då du måste krångla av dig armbandsuret för att verkligen veta vad klockan är – vilken tid det är; om det är din tid eller inte.

Jag är där nu, på gränsen till det som komma skall – allt det vackra och spännande som väntar. Det är förväntningar och förhoppningar, det är nedräkningens tid.

Samtidigt smyger sig avslutningens skugga på. Det är så många farväl och stängda böcker som måste sorteras in i minnenas rum. Den där förslutna kammaren; hjärtats femte kammare där minnena bor.

När jag tittar på klockan tyngs handen. Nedräkningen pågår taktfast, men när ljuset faller på visaren, bildas en skugga som etsar sig fast där visaren nyss var. Jag känner en otillräcklighet. En ovilja att stanna kvar ens en tanke i det nuet. Jag vill vidare.

Jag behöver krångla av mig uret. Lämna det att ticka i sin egen takt och sträcka händerna mot framtiden och samtidigt smeka dåtiden ett ömt tack.

Det är en välsignad tid. Det är en förbannad tid.

Varje dag är en gåva och jag vill mer med den. Vara bättre överallt, finnas där ännu mer för Teresia som bär vår allt tyngre och allt ivrigare sparkande flicka.

Samtidigt längtar jag till Kanarieöarna, den ännu inte köpta resan med den ännu ofödda dottern och hennes mamma. Nästa vinters sol lyser redan starkare än de försiktiga förspel av vår som lyser upp det vackra jag lämnar om ett tag. Någon ler. En annan säger att jag inspirerar. En tredje skickar roliga kattbilder i ett försök att få mig att stanna kvar. Allvar döljs bakom skämt. Det är avslutningens skugga överallt.

När jag tittar ut genom fönstret, ser jag, bokstavligt talat, det som väntar bortom nedräkningen. Platsen där nya ord och ny energi flödar. Gatan där vi kommer att gå i sommar, vi tre.

Tiden går. Jag vill springa. Tiden håller mig kvar. Jag krånglar till slut av mig uret och vi sitter i sanden, Svea och Teresia och jag. Det är december. Avslutningens skugga är uppäten av solen. Nedräkningens tid är, för första gången för all framtid, ersatt av sekunder – ni vet den där tidsenheten som är så kort, men ändå rymmer under.

Jag längtar.