Min lägenhet ringde i natt. Igen.
”Jag saknar dig.”
”Det kan aldrig bli vi igen, sluta ringa mig. Jag lever någon annanstans nu.”
Sucken fyllde hela det tomma rummet jag lämnat, även om någon annans möbler stod där.
”Varför? Jag hade vant mig.”
”Jag med, kanske var det därför.”
”Om du vänjer dig vid det du har nu, då kanske du kommer tillbaka hit?”
”Jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Varje dag är ny, varje stund en historia. Och snart blir vi föräldrar.”
”Babyn hade varit trygg här.”
”Jag var trygg där. Men, jag bodde där, här lever jag.”
”Jag hade kunnat tapetsera om mig, måla nya färger i tak och släppa in mer ljus. Bli mer levande.”
”Sluta.”
”Vad har den nya lägenheten som jag inte har?”
”Det är inte så enkelt. Den är ljus och fin, har walk in closet och inglasad balkong, men det är inte det som gör det.”
”Vad är det då? Är den större? Det är inte storleken som avgör.”
”Du var alltid tillräckligt stor för mig, du förstår nog inte hur mycket vemod du rymde.”
”Jo, jag tror det. Men du, nu när vemodet är borta, då finns det plats över för resten av dig.”
”Hade det bara varit jag så hade jag kanske trott dig, men då hade det inte varit sant ändå. Då hade jag känt vemodets sötma och låtit den bedöva mig. Det är inte bara jag längre. Det är jag och de jag älskar mest. Du fanns där i tolv år, men du och jag är en revy som är färdig, ridån har gått ned, publiken har gått hem. Förstår du mina mitt-i-natten-liknelser.”
”Jag hade rymt allas er glädje.”
”Ta det inte personligt, men nej. Man kan byta tapeter, slipa golv, måla om möbler, men du kan inte gnugga bort tiden som blött. De andra hade kanske inte märkt det, men jag hade sett det förflutna i vinklar och vrår. Minnena från de mörka åren hade minsann gjort sig påminda då och då.”
”Var det så illa?”
”Det var inte illa, ofta var det lysande i stunden, men det var inte vad jag längtade efter över tid. Jag har funnit allt jag önskat mig nu. Vi ska bli föräldrar, snart kör vi en Volvo och vår längtan stavas hus.”
”Det är en lycklig lägenhet som fått dig och ditt nästa hus kommer att bli lyckligt.”
”Du kommer att repa dig. Du är en fin tvåa, men inte min etta längre. Ta hand om de som bor där nu.”
”Hej då.”
”Adjö.”
En stund senare plingade det till i telefonen. Det var ett mms från min gamla lägenhet. Kom hem till mig, stod det under den här bilden.
Jag svarade inte, utan vände mig om. Teresia sov fortfarande och strax efteråt vyssjades jag till sömns av vår lägenhet. Jag drömde sant.
Word up, Anjo 
gamla lägenheter kan vara farliga att föra nattliga samtal med
Klart att ens gamla boenden sätter sina spår i en.
Jag själv kan inte låta bli att tänka på när vi renoverade en bostadsrätt i rätt modern stil och den som sedan envisas vinna budgivningen när vi flyttade till radhus var en gammal dam.
Vad skulle hon upp på tredje våningen och göra, utan hiss dessutom. Har hon gjort om något.
osv…
Ha en fin kväll!
Så vemodigt och vackert. Jag gillar hur du kan ge liv och känslor åt ting i dina texter!
Underbart att höra hur lycklig du är med din Teresia. 🙂
@Mårten – ja, jag ska sluta med det bums.
@Caroline – intressant, man kan undra lite ibland.
@Malin – tack, Malin. Ja, jag är väldans lycklig med Teresia (och blivande dottern Svea).