När du bygger en bro och ingen vill låta dig lägga sista stenen. Varför då skynda fram och åter med fylld skottkärra? Varför inte slå dig ned, låta tiden spela sin sång, och sen promenera över floden till andra sidan? Varför inte bara torrskodd kliva på den raserade brons fundament för att aldrig vända dig om och se den vittra sönder och sjunka?
Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.
När du sått en åker och ingen vill skörda höstens grödor. Varför då skyla dem mot regnet och offra ditt paraply? Varför inte låta dem sköljas bort, låta gyttjan kväva dem, och sen, när allt frusit, vandra över dess begravningsplats? Varför inte egocentriskt vandra till krogen i skogsbrynet där de inlagda grönsakerna aldrig surnar och där soppan är klar?
Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.
När du skrivit en förklaring och ingen vill höra dess punkt. Varför skrika den i motvind tills rösten flyr? Varför inte låta orden blekna, offra dem till arket de än gång föddes på så att någon annan kan beskriva samma ark? Varför inte muntert fatta pennan, låta den bli en del av din nästa trapets och kasta dig ut över nästa äventyr – som är både djupet och sitt eget skyddsnät?
Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.
Word up, Anjo 