Att plugga till pappa

Jag har inlett något jag aldrig har gjort förut – ett långt och idogt pluggande. Handen på hjärtat, gymnasieåren var en transportsträcka. Åren på Handels innehöll enbart fläckvisa inspirationsavsnitt, tyvärr alltför ofta avbrutna av kurser där lärarna var så oinspirerade att ölandet i studentkårens källarlokaler kändes mer lärorikt.

Det jag pluggar till nu – pappa – är något helt annat. Det finns inga omtentor, det finns inte utrymme att gå vidare om jag blir underkänd, jag ska helt enkelt klara av det. När vår dotter föds ska jag vara redo och förstå så mycket att jag kan bli en bra pappa. Samtidigt ska jag vara allt annat än indoktrinerad eller fast i klyschartade roller, så att jag kan fortsätta vara mig själv. För Sveas skull. För Teresias skull. För min skull.

Det är den svåraste inlärning jag ställts inför, men samtidigt den viktigaste och mest belönande.

Här finns inga klara modeller, inga givna svar. Ju mer jag läser, desto mer står det klart att varje graviditet, förlossning, barn och familj är annorlunda. Naturligtvis är mycket lika – vi är trots allt människor allihop – men samtidigt är allt unikt.

Det finns så mycket som är abstrakt. Jag kan känna Sveas sparkar inifrån magen, men jag bär henne inte. Jag kan lyssna till Teresias förklaringar om vad som händer, hur det känns. Men, jag står fysiskt utanför. Svea far runt i sin mor, hennes far försöker förstå. Och håller mig så nära det bara går; pratar, sjunger och klappar på den lilla – skrattar när hon kickar till.

Jag försöker lära mig om förlossningens faser, hur sammandragningar och värkar fungerar, så att jag ska kunna finnas där – när det verkligen gäller. Det går inte att föreställa sig hur smärtan kommer att bli, jag vet bara att jag vill förstå och inpränta i mig själv att jag har en roll i att hjälpa Teresia härda ut den. Jag kan inte ta över den fysiskt, så jag måste försöka stötta, stärka och lindra genom att förstå. Och naturligtvis bära allt annat som kan underlätta – här hemma, men också på BB så småningom. Antagligen kommer jag också att skickas iväg för att köpa smörgåstårta rätt snart efter nedkomsten, men det blir den bästa utflykt jag gjort dittills.

Det är otroligt svårt att ta in allt, men det är en självklarhet – måste vore fel ord här, för det är en ynnest att gå den här skolan.

Jag googlar, plöjer gravidforum, läser kapitel efter kapitel, frågar (dumma) frågor. Teresia svarar, förklarar, visar och står ut. Jag läser högt varje helg, vad som pågår just nu. Teresia kvitterar och kompletterar. Det är jättehäftigt.

Samtidigt tar allt form runt oss och bygger fysiska bevis på att examen närmar sig. Sängen finns, barnvagnen väntar på att hämtas, vi har bokat en bil, kläder har köpts, lånats och skänkts redan, vi har en badbalja fixad, det köptes en hel del bra-att-ha-prylar i veckan.

Jag försöker läsa om storlekar och hur snabbt/långsamt Svea kommer att byta garderob. På kvällarna funderar på hur jag bäst ska bära henne, hur jag ska le stort trots att blöjan luktar Hades och hur det kommer att kännas att väckas stup i kvarten av en krävande prinsessa.

Allt är underbart, men det är också som att gå i en korridor på en okänd skola. I famnen har jag så mycket böcker att jag knappt ser nästa steg, och det regnar intryck mest hela tiden.

Det är oerhört omtumlande, märkligt, svårt, underbart, galet, självklart, instinktivt, naturligt och rätt mycket annat.

Det finns inga Bostonmatriser där jag kan positionera det här; inga röda trådar som är absoluta sanningar – här leder de till gordiska knutar; det handlar inte om att tänka utanför boxen – snarare innanför skötbordets vadderade kanter.

Och, jag vill så gärna bli en fantastisk pappa och partner, göra det som är en pappas saker, utan att falla in i någon slags förlegad roll där det handlar om mans- respektive kvinnogöra. Så jag vänder blad, utan att stänga det förra uppslaget, tar in mer och mer, försöker sortera, tänka och resonera. Det är osannolikt häftigt. Svårt, men enkelt och givet. Förstår ni?

Varje sida är ett äventyr. Varje svar skapar nya frågor. Försökte jag rita ett flödesschema för att förklara det hela skulle det se ut som en vilt växande mind map där bubblorna tycks föröka sig själv.

3 maj smäller det, eller innan dess, eller kanske lite senare. Jag är redo, men inte fullärd. Det kommer jag inte att bli förrän jag tittar in i Sveas ögon och bara vet vad hennes pappa ska göra i nästa sekund.

Åter till böckerna …

5 reaktioner på ”Att plugga till pappa

  1. Mitt bästa tips: ta det med ro. Inga böcker kan förbereda en på känslan som kommer när man hör barnets första andetag, men därefter kommer det mesta naturligt, och det som inte gör det lär man sig hantera. Allt kan köpas när det behövs, d.v.s man behöver inte allt det man tror innan.
    Sista tipset: ta med bra musik till förlossningen!

  2. Det är lite så här tänker jag, man kan aldrig vara nog förberedd, och samtidigt är det inte så mycket att förbereda. Det teoretiska i böckerna blir ofta oviktigt när barnet väl finns. Instinkterna tar över, ”Måste. Hålla. Barnet. Vid. Liv” – och det gör man. Till varje pris. Du kommer att göra vad som krävs, och ni kommer att hitta ett sätt som passar er familj. Det är jag övertygad om.
    Sista tipset: testa lustgasen!

  3. @Hans – tackar, jag tror du har många bra poänger

    @Joakim – okej, jag ska göra det 😉

    @etthondjurs… – tack, det är lite låg skrivarfrekvens nu på grund av jobbyte och annat, men jag ska inte försvinna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s