Dags att hänga DJ:n

Allt börjar med en lätt drog – en hashtag. Sedan blir det värre. Du söker dagliga RT-fixar, tror att du tänt av, blivit ren, men så får du några mentions och allt börjar igen. Alex Schulman är inne på det i en föreställning, Göteborgs-Postens Mattias Balkander skrev en klok krönika i ärendet. Jag har raljerat kring det för många gånger.

… och trillat dit igen.

Jag har, gång på gång, fastnat i ett studsbollsbeteende där jag hoppar fram och tillbaka mellan det oväsentliga. Jag har läst tusentals kommentarer, tjuvtittat på debatter, förargat och förfasat mig, gått med i en ny Facebookgrupp, suckat över dess magsyra, gillat, kommenterat, accepterat vänförfrågningar, följt ännu fler, följt de som betyder något …

… men som inte säger något till mig om mitt liv!

Det är lite så. Jag återupptäcker varje dag det som betyder något och som jag saknade så länge. Och jag ser att twitter ofta är ett bländverk, upplever facebook som en stimmig krog, ser diashowen jag redan glömt på instagram och hur RSS-flödet är ett stökigt rum utan struktur.

Jag älskar Teresia. Jag älskar vår ofödda Svea. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Jag älskar IFK Göteborg. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mitt skrivande. Jag älskar min blogg. Jag älskar min bok. Jag älskar promenaderna med anteckningsblocket i näven. Jag älskar så mycket.

Det förra stycket är livet. Det jag inledde texten med är mina tidsfördriv, det flugpapper jag kamikazeflyger in i alldeles för ofta; spindelnätet som är så vackert när det plåtas i solljus, men som också är en kladdig och trasslig död.

Jag tänker inte stänga av. Det är patetiskt att lufta sådana tankar. Jag gillar mina tidsfördriv, men jag älskar inte dem, inte några av dem.

Däremot måste jag klippa ned det vildvuxna. Rensa bort allt och alla jag faktiskt inte vill eller orkar lyssna på. Sortera bort de som predikar en lögn jag inte tror på. Välja att inte nästla in mig i skeenden som inte är ämnade att beröra mig.

Det är dags att hänga DJ:n, den som inte säger något till mig om mitt liv.

Jag blir far snart. Att lägga min hand på min älskades mage och känna vår bebis sparka är fantastiskt. Jag älskar dem båda två, mina vackra tjejer.

På söndag börjar Allsvenskan. Det är en plågsam kärlek, men jag älskar IFK Göteborg intensivt. Att snöra på mig halsduken, dra efter andan och bara säga till spegeln: Kom igen gubba’, kom igen för fan! Jag älskar känslan och gemenskapen bland vännerna på läktarna.

Senare samma kväll träffar jag hela familjen och kusiner och kusinbarn och fastrar och farbroder och så vidare. Det är en ynnest att se de som kämpat och besegrat smärta; att träffa kusinen som fått en njure av sin syster så att alla ska kunna leva vidare. Mina syskon, mina föräldrar, alla är med. Jag älskar oss.

I väskan ligger datorn, anteckningsboken, pennskrinet. I huvudet tränger berättelserna fram. Det kliar i fingrarna. Jag älskar lusten som ökar exponentiellt i mig igen. Det nya jobbet är en energikick, en härlig efterföljare till det gamla och älskade. Jag älskar skrivandet, både det som måste tidrapporteras och det som flödar när som helst.

Jag älskar så mycket, och jag vägrar låta sociala medier stoppa mig från att älska obegränsat. I takt med att livet taktat upp har betydelsen av att vara överallt minskat. En stor del av närvaron har irriterat, pacificerat och passiviserat mig. Twitter var en bra samtalsterapeut, nu är stället ofta en irländsk julafton. Mängden ränksmiderier på 140 tecken är makalös ibland, lättstöttheten frapperande. Facebook var en grym källa, nu är den mest en för bra dammsugare som tar åt sig för mycket av allt. Instagram var en schyst andningspaus, nu är den mest en överdos av allt och ingenting. Alla likes, tummar, mentions, RT:s, kommentarer var en salva när jag behövde stöttas, nu är de allt oftare ett klipulver.

Undantaget är kommentarerna som verkligen betyder något – de som skrivs från hjärtat, oavsett var och hur de skrivs. Men, när jag inte själv närvarar och är den jag är, hur ska jag då få folk att läsa, tycka och fundera kring det? Jag blir för ofta för ogenomtänkt, kommentarer för att markera min närvaro – fast, jag egentligen är bedövat frånvarande. Det blir bara ett tidsfördriv, meningslösheter staplade på varandra för att pinka ett revir jag lämnat för många kyssar och skratt sedan.

Det är dags att hänga DJ:n.

Och det är härmed gjort. Jag har gått löst på allt vad twitter, facebook, instagram och rss-flöden heter – tagit bort så oerhört många saker jag tittat på för ofta, utan att egentligen se något.

Resultatet? Istället för att klicka bort allt på grund av överbelastning kan jag ta in det jag verkligen vill hinna med, eftersom det är bra saker som sägs av kloka personer. Jag känner att jag i och med det slutar stjäla tid från det jag älskar, vilket är precis rätt.

Om du är en av dem som försvunnit det: ta det inte personligt. Jag har obegränsat med kärlek, men begränsat med tid. För att ta till en klyscha: det är inte du, det är jag.

Vem vet? Vi kanske syns där jag älskar och alltid är istället.

 

 

Tack, V&B. Hej, F&B Inhouse.

Att lämna ett jobb är att stänga dörren till flera år av sitt liv, eller att öppna dörren till nya år och nya vänner. Eller, så är det både och.

Jag står mitt på golvet på Valentin & Byhr. Jag tackar för tre år och sju månader som varit fantastiska. Min chef har just berättat att en person på byrån namngavs i Regis stora undersökning:

”Er copywriter, Andreas Johansson, är grym”.

Orden värmer. Det jag ser värmer. I rummet sitter de jag skrattat, grubblat, formulerat och svurit med. Det är långa veckor, fester, möten i korridorer, snack över en kaffe och så mycket annat som flimrar förbi. Jag berättar att alla här har en historia, men att jag inte berättar den – istället behåller jag alla historier i mitt inre, låter dem bli löv på träd i en vacker allé av minnen. Kanske berättar jag då och då, för just det där lövet, vad han eller hon betytt för mig. Alla får inte höra sin historia, men vissa får det. Någon gång, någonstans.

Det är tid att gå, säger jag utan onödig sentimentalitet eller stora ord. Det var tid redan i somras, men då blev det inte så. Varje dag här är bra, men jag vet när jag brunnit färdigt. När det är dags att sätta punkt och börja på en ny rad. Jag får beröm för att jag alltid levererar och gör det bra. Och, jag tar in de orden och säger att det kan komma en dag när det inte blir så och att tricket är att säga stopp innan den inträffar. Att aldrig bli trött och grå.

Jag avslutar jag med att säga att det har varit en ära att vara här, och tackar dem för att de lät mig vara en del av Valentin & Byhr. Kramkalas vidtar. Det är vi ses och ibland farväl. Det bestäms om middagar, ölkvällar och jag är välkommen tillbaka när jag vill. Det är ett fint och varmt slut. Ett slut som bevisar storheten hos Valentin & Byhr, en förbaskat bra byrå med underbara själar.

Sen går jag – och tar med mig presenterna jag fått. Sandras fina bok, den fina vinflaskan och den fina kostymen …

bild

Jag stänger dörren till det som varit och öppnar dörren till det nya. Tre timmar efter orden på Vallgatan sitter jag på ett tåg söderut. Jag och mina nya kollegor på Forsman & Bodenfors Inhouse ska på gruppresa. Den kvällen berättar vi om tre saker som format oss till de människor vi är. Det är en stark afton och jag rycker loss två törntaggar och en vacker ros ur mitt hjärta där och då. Jag exponeras för 24 nya vackra löv och tar mina första steg på en ny resa. Den för oss till skratt, livliga fester och en restaurang där den sardinska spagettin ser hemsk ut och smakar ännu värre. Det är en härlig resa. Och den fortsätter …

Tack, V&B. Hej, F&B Inhouse.