Dags att hänga DJ:n

Allt börjar med en lätt drog – en hashtag. Sedan blir det värre. Du söker dagliga RT-fixar, tror att du tänt av, blivit ren, men så får du några mentions och allt börjar igen. Alex Schulman är inne på det i en föreställning, Göteborgs-Postens Mattias Balkander skrev en klok krönika i ärendet. Jag har raljerat kring det för många gånger.

… och trillat dit igen.

Jag har, gång på gång, fastnat i ett studsbollsbeteende där jag hoppar fram och tillbaka mellan det oväsentliga. Jag har läst tusentals kommentarer, tjuvtittat på debatter, förargat och förfasat mig, gått med i en ny Facebookgrupp, suckat över dess magsyra, gillat, kommenterat, accepterat vänförfrågningar, följt ännu fler, följt de som betyder något …

… men som inte säger något till mig om mitt liv!

Det är lite så. Jag återupptäcker varje dag det som betyder något och som jag saknade så länge. Och jag ser att twitter ofta är ett bländverk, upplever facebook som en stimmig krog, ser diashowen jag redan glömt på instagram och hur RSS-flödet är ett stökigt rum utan struktur.

Jag älskar Teresia. Jag älskar vår ofödda Svea. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Jag älskar IFK Göteborg. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mitt skrivande. Jag älskar min blogg. Jag älskar min bok. Jag älskar promenaderna med anteckningsblocket i näven. Jag älskar så mycket.

Det förra stycket är livet. Det jag inledde texten med är mina tidsfördriv, det flugpapper jag kamikazeflyger in i alldeles för ofta; spindelnätet som är så vackert när det plåtas i solljus, men som också är en kladdig och trasslig död.

Jag tänker inte stänga av. Det är patetiskt att lufta sådana tankar. Jag gillar mina tidsfördriv, men jag älskar inte dem, inte några av dem.

Däremot måste jag klippa ned det vildvuxna. Rensa bort allt och alla jag faktiskt inte vill eller orkar lyssna på. Sortera bort de som predikar en lögn jag inte tror på. Välja att inte nästla in mig i skeenden som inte är ämnade att beröra mig.

Det är dags att hänga DJ:n, den som inte säger något till mig om mitt liv.

Jag blir far snart. Att lägga min hand på min älskades mage och känna vår bebis sparka är fantastiskt. Jag älskar dem båda två, mina vackra tjejer.

På söndag börjar Allsvenskan. Det är en plågsam kärlek, men jag älskar IFK Göteborg intensivt. Att snöra på mig halsduken, dra efter andan och bara säga till spegeln: Kom igen gubba’, kom igen för fan! Jag älskar känslan och gemenskapen bland vännerna på läktarna.

Senare samma kväll träffar jag hela familjen och kusiner och kusinbarn och fastrar och farbroder och så vidare. Det är en ynnest att se de som kämpat och besegrat smärta; att träffa kusinen som fått en njure av sin syster så att alla ska kunna leva vidare. Mina syskon, mina föräldrar, alla är med. Jag älskar oss.

I väskan ligger datorn, anteckningsboken, pennskrinet. I huvudet tränger berättelserna fram. Det kliar i fingrarna. Jag älskar lusten som ökar exponentiellt i mig igen. Det nya jobbet är en energikick, en härlig efterföljare till det gamla och älskade. Jag älskar skrivandet, både det som måste tidrapporteras och det som flödar när som helst.

Jag älskar så mycket, och jag vägrar låta sociala medier stoppa mig från att älska obegränsat. I takt med att livet taktat upp har betydelsen av att vara överallt minskat. En stor del av närvaron har irriterat, pacificerat och passiviserat mig. Twitter var en bra samtalsterapeut, nu är stället ofta en irländsk julafton. Mängden ränksmiderier på 140 tecken är makalös ibland, lättstöttheten frapperande. Facebook var en grym källa, nu är den mest en för bra dammsugare som tar åt sig för mycket av allt. Instagram var en schyst andningspaus, nu är den mest en överdos av allt och ingenting. Alla likes, tummar, mentions, RT:s, kommentarer var en salva när jag behövde stöttas, nu är de allt oftare ett klipulver.

Undantaget är kommentarerna som verkligen betyder något – de som skrivs från hjärtat, oavsett var och hur de skrivs. Men, när jag inte själv närvarar och är den jag är, hur ska jag då få folk att läsa, tycka och fundera kring det? Jag blir för ofta för ogenomtänkt, kommentarer för att markera min närvaro – fast, jag egentligen är bedövat frånvarande. Det blir bara ett tidsfördriv, meningslösheter staplade på varandra för att pinka ett revir jag lämnat för många kyssar och skratt sedan.

Det är dags att hänga DJ:n.

Och det är härmed gjort. Jag har gått löst på allt vad twitter, facebook, instagram och rss-flöden heter – tagit bort så oerhört många saker jag tittat på för ofta, utan att egentligen se något.

Resultatet? Istället för att klicka bort allt på grund av överbelastning kan jag ta in det jag verkligen vill hinna med, eftersom det är bra saker som sägs av kloka personer. Jag känner att jag i och med det slutar stjäla tid från det jag älskar, vilket är precis rätt.

Om du är en av dem som försvunnit det: ta det inte personligt. Jag har obegränsat med kärlek, men begränsat med tid. För att ta till en klyscha: det är inte du, det är jag.

Vem vet? Vi kanske syns där jag älskar och alltid är istället.

 

 

5 reaktioner på ”Dags att hänga DJ:n

  1. Åh, vad jag känner med dig! Jag är ingenstans förutom på min blogg (och även det kan kännas för mycket ibland), känner pressen att haka på, att vara tillgänglig, att hänga med. MEN JAG VILL INTE! Jag vill vara här hos mig, tillsammans med andra som jag älskar och att vi kan få tillfälle att finnas till för varandra i det riktiga livet, på riktigt. Det är svårt, det är lätt att känna sig utanför men jag kämpar tappert för att stå stadigt i virvelvinden bakom de framrusande (o-)sociala medierna.
    Starkt av dig att kunna vara med och ändå välja. Och att du väljer det kloka!
    Lycka till med allt!

  2. Känner att jag är ”lyckligt lottad” som står utanför allt det där, förutom bloggen.
    Val. Åter igen. Har aldrig förstått det där riktigt med sociala medier. Jag blir stressad av allt som finns och att man måste vara tillgänglig allt som oftast.
    Jag har fullt sjå att bara hålla koll på mobilen…

    Tycker du gör bra val, Anjo. Prioriteringar, åter igen. Så måste det vara.

    Glad när jag ser att du uppdaterar härinne, och jag är också glad av att ”få följa med” på en del av din resa.
    Önskar dig det bästa till dig och dina flickor, du har en spännande tid framför dig.

    /Marie

  3. Calle – tackar, det är skönast att vara där jag vill vara. Det är den varmaste platsen jag vet.

    Marie – Tackar, det är oerhört spännande allting. Snart är det dags, snart kommer den lilla ut. Och inget blir som förr 🙂

  4. Tack för dina tankvärda rader. Du sätter pennans udd på känslor som jag känner igen och säkert många med oss. Den är så bra att jag kommer sprida den där den gör mest effekt: i mitt fall på Facebook och till min fru i ett mail. F ö träffar jag din gamla arbetsgivare imorgon. Är bekant (via jobbet) m Benji.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s