I vårt vackraste, fult sex och våld

Det är så vackert allting. Väntan och längtan, den otåliga frustrationen och hur vi somnar bredvid varandra i vetskapen att nu är hon ännu närmare. Snart byter vi teori, tro och funderingar mot ett livslångt vårdande och älskande. Om två veckor är hon planerad att möta oss: vår dotter, vår ofödda framtid, vårt allt.

Måndag 15 april, vi är hos barnmorskan och mäter, väger, sticker och lyssnar. Allt är bra, allt är vackert.

På toaletten faller en skärva ur den perfekta diamanten. Det enda som för ett ögonblick kan vara hårdare är några utplacerade papperslappar.

bild (5)

I vårt vackraste ligger de på en toalett, erbjudanden om hjälp och en tryckt röst som viskar – vi finns här – till de som inte lever i sitt vackraste.

bild (6)

Vårt väntrum, så fyllt av förväntan, är ett rum där andra sitter med böjda huvuden. Kanske bär de sår i underliv och under allt vad leende ytor heter. Kanske är det inte bara bebisen som sparkar.

Jag har gått med Teresia hela vår vackraste väg. En gång fick jag inte sitta där, pappersbitarna på toaletten avslöjar varför vissa samtal måste ske utan mannen närvarande.

Vårt vackraste är lika vackert, men ödmjukt inser jag att det inte är så för alla. Jag förstår än en gång att det onda finns överallt och att vi snart föder en liten som ska ärva vår värld.

Jag förstår att jag ibland, när jag inte berättar tokiga sagor, ska berätta de allvarliga orden som Svea måste höra. Orden om hennes värde och hennes okränkta rätt att förbli okränkt.

Orden som också ska nå så långt jag kan skrika, så att det vackraste kan färga fler – och kanske gör att de där papperen inte fylls på varje vecka utan istället bleknar bort. Oanvända.