Välkommen, älskade Svea

Lördag 4 maj, klockan 01.27 ser jag dig. Hör dina första skrik. Gråter när du läggs på din mammas mage. Där och då. Ett töcken. Så mycket trötthet i rummet. Ändå är allt helt kristallklart. Bilderna spelas upp inför mitt inre gång på gång. Du är här. Du är verkligen här.

IMG_0205

Det har gått några dagar. Vi har bytt blöjor. Vaggat dig när du varit trött. Tittat på dig när du sovit. Bara suttit bredvid dig och stannat kvar i ett nu som räcker resten av livet.

Kärleken vi känner för dig och hur du skapar vår lilla familj är gränslös.

Du och jag hade ett ögonblick en morgon, i en spartanskt inredd sal på BB. Du låg i min famn, de stora ögonen vidöppna och händerna lutade mot hakan. Du tittade på mig. Det var som om du studerade och tog in fakta: jaha, det här är alltså min pappa. Jag ville fotografera stunden, men kom på att det inte behövdes. Den bilden är alltid med mig.

Vi stannade tills du åt ordentligt, Svea. Gick promenader i ett sjukhusområde som förändrats så sedan jag jobbade där. Du vet, jag föddes här, för över 40 år sedan, kanske i samma sal. Jag bodde ovanför backen och i de bortglömda skogsgläntorna runt det utmattade kvarteret bor det nya hus nu. Det är inte mina gator längre, men det är platsen för dina första dagar. Där och då var det den vackraste esplanaden i världen, även om det för andra kanske bara var en sliten cykel- och gångväg längs en fotbollsplan som blivit till parkeringsrutor.

Hemfärden, i ösregn, var den vackraste dagen i våra liv – näst när du kom – och när vi idag åkte på återbesök frågade Teresia om jag saknade Olskroken, platsen jag bodde på innan vi möttes. Jag skakade på huvudet. Du är vår värld nu, Svea. Vårt äventyr har just börjat. Du är hemma nu. Vi har alla kommit hem.

Hej, älskade lilla barn. Pappa har precis landat och ska snart kunna beskriva hur fantastiskt vackert allt är – innerligt i den här bloggen och med all kraft i varje andetag så länge jag lever.

bild (6)