Allt annat än jobbigt

Att snacka om sitt jobb och vägen dit har jag gjort en rad gånger, bland annat när jag föreläst för gymnasister och nu senast när ungdomar jag känner ska ut i yrkeslivet. De söker på jobbsökarsidor. De vill ha tips.

Och jag berättar min historia. Jag hade blivit blåst på sommarjobbet, jag hade egen lägenhet och det var en dag kvar av terminen. I panik slängde jag iväg några ansökningar. Telefonen ringde – Östra Sjukhuset gillade min ansökan.

Det lärde mig två saker: 1. lita aldrig på ett muntligt löfte, 2. snacket om att ett brev ska vara max en A4-sida och åtföljas av ett si-och-så-långt CV är ingen sanning.

Jag förringar inte kurser à la så-skriver-du-det-perfekta-CV:t, men jag ger inte mycket för mallar. Min första ansökan var åtta sidor lång och utformad som ett fliksystem. En liknande gick till ett annat företag och den som skötte rekryteringen ringde: ”jag älskar din ansökan, men tyvärr är du för ung”.

Där bröt jag nästa regel – att följa skall-kraven. Så här tänker jag: vill jag ha ett jobb, då söker jag det. De tankarna tog mig till reklambranschen. En byrå behövde rutinerade medarbetare. Jag hade ingen portfolio, men skickade in en kärleksdikt, en fanzineartikel, ett kåseri och en nekrolog. Jag träffade byrån. Jag fick jobbet. De såg orden. De upptäckte MIG. Och alla byten efter det har skett på samma sätt – jag har presenterat mig som jag vill.

En sak till har jag lärt mig. Tacka nej om de inte ens lär sig ditt namn. Jag blev en gång presenterad som Anders inför hela företaget. Jag rättade VD:n. Hon blev störd, intervjun stelnade och jag fick inte jobbet. För övrigt gick den firman i backen – och samma har skett med alla jag träffat som rekryterat slarvigt eller lovat guld.

Men, vänta nu? Jag har jobb. Jag är inne. Jag behöver inte vika mig alls. Nej, men det behöver inte du heller. Du är mer än ett personnummer. Din begåvning ska inte alltid rymmas i en standardiserad mall. Det tror jag inte att du vill, och då ska du släppa ut den. Jag har inte alla svaren, så lyssna inte för mycket på mina råd, men om någon coach säger att han/hon har sanningen – spring därifrån!

Jag sa det till en tonåring som söker jobb. Han frågade om hur jag såg på min framtida karriär. Jag sa att jag älskar mitt jobb, men om jag söker nytt då gör jag vad som krävs för att  ska stå ut. Gör jag inte det – då står jag inte ut med mig själv.

Jag tror att han lyssnade lagom mycket på mig.

Var är ni, dagarna som aldrig fanns?

Jag fyller 15000 dagar i dag. Men, när jag försöker skriva en återblick går det inte.

Hej där, alla dagarna som aldrig var. Var är ni nu?

Jag minns inte er, ni regniga dagar som köpte mig till er clown. Jag kan inte minnas hur jag stod i vattenpölen med läckande skor. Höll jag slokande rosor som egentligen var spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp? Satt det en sprutande blomma i kavajslaget – dess sprut, mitt enda sprut – var det så? Ett hån som egentligen gick inåt; kallt och ofiltrerat? Jag tycks ha förlagt bilden som togs när regnet hade sköljt bort mitt vitmålade ansikte och avslöjade ett lika vitt och likblekt ansikte under. Var det inte den bilden som fortfarande visade ett lika vitt yttre, även när minnesbilden hade gulnat? Jag vet inte. Jag minns inte. Och de där påklistrade skratten som blöttes upp och sköljdes ned i avloppet tillsammans med min leende mun – fanns de? Var det inte snarare så att ingen skrattade åt mig när jag föll? Att den historien bara är en skröna? Och den där filmen när jag stod ensam i manegen, omgiven av ingenting, samtidigt som cirkustältet brann någon annanstans? Varför minns jag den inte? Finns den ens?

Och jag minns inte de där nattsvarta dagarna när tusch var det enda beständiga i en blyertsvärld. Jag minns inte hur mina händer blev radergummin som suddade ut framtiden samtidigt som min skugga blev svart bläck och förevigade det förflutna med hjälp av en förgåspenna. Såren jag hade då? De stigmatiserande hålen i mina händer som jag fick när jag ville slita bort de sorgliga skrafferingarna, de som hade förstärkts med vassa streck – var är ärren efter dem? Var är det bläckfärgade blodet som rann i min svartvita värld? Raserades ändå inte allt när jag försökte måla lager efter lager med varm oljefärg som jag alltid trodde? Varför minns jag inte? Var är mörkret? Vem målade ett lyckligt lager som inte tycks torka så att jag kan skrapa bort det? All fingerfärg jag strök ut, under dagarna då jag ej fingerfärdig var, den täcker nu skisser jag ej minns. De där planerna som mina darrande fingrar ritade, och som blott var sorgsna, hopkrupna stilleben, känns mer hållbara än allt jag inte längre ser. När jag rullade mig i ångest och vältrade mig i blyerts till dess att allt blev en smutsig kroppsmålning – var det egentligen en kokong inför framtiden jag vävde? Varför minns jag inte mörkret från tiden när allt var grådaskigt, det fanns ju ingen sol som skymde? Eller?

Jag minns er inte, dagarna när jag åt sorgen efter ännu en förlorad biljett till lyckans land. Stunderna när tidtabellen i det nedlagda stationshuset var min enda glada lektyr. Och jag minns inte numret som stod klottrat på toaletten, det som gick till någon som ville ligga. Jag minns inte att jag ringde det och kom till min egen telefonsvarare. Jag kan inte se bilden framför mig, hur jag saltstod på perrongen. Det var bara jag och mitt tunga bagage där, säger någon som minns. De där väskorna som aldrig sett solen, men ändå bleknat. De där väskorna som aldrig hade varit någonstans, men nötts ned ändå. Jag minns inget av allt det här, mitt kreditkort köpte aldrig de där biljetterna. Och det köpte inte flaskan som tröstade mig när jag gav upp. Jag kan inte känna igen rösten som sa åt anden i flaskan att hellre ge mig tre klunkar än tre önskningar. Det kan inte vara min röst.

Jag minns er inte. Jag minns ingen och inget av er.

Hon sover på mitt bröst, klockan är lika ung som hon. Sveas lilla hand är utspärrad för att täcka alla hörn av mitt hjärta. Hennes andetag är en luftbro som transporterar minnen till mig, bombarderar mig med dagar jag aldrig glömmer. Hon läser och löser morsekoden som är min puls. Hon sover. Jag sover för lite. Jag är trött. Men, jag minns. Jag tappar ingenting och behåller allting. Jag går inte i spår jag kanske bara hittade på, men ändå stannade kvar i.

Tiden är oväsentlig, den färgsprakande gryningen har spätts ut, formerar sig till en okänd och vacker dag. En dag som garanterat är och som jag aldrig glömmer.

 

Ett ögonblick på Kungsgatan i Göteborg

Han står utanför en affär på Kungsgatan. Han ser blyhård ut. Långt rött hår. Långt rött skägg. Kolsvarta solglasögon. Sliten t-shirt med tungt tryck. Halvlånga shorts. Grova kängor. Tatueringar på nästan all naken hud. Han står bredbent. Solglasögonen ser ut att stirra rätt igenom mig.

Hans dotter kommer fram. Hon har en rosa cykelhjälm på huvudet. Tröjan är rosa. Shortsen blommiga.

Han böjer sig ned och plockar samtidigt upp hennes rufsiga teddybjörn ur den ekologiska bomullskassen jag missade att han bar över ena axeln. Han ger nallen till det lilla barnet. Hon ler. Han ler. Även bakom sina solglasögon.

Ibland måste berättelser berättas färdigt för att berätta allt …

37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382

Du fyller en månad i dag, älskade du

IMG_0193

En månad har du varit här, Svea.

Vi har så många ord att säga dig,
vi berättar dem inte här.

Du hör dem i våra andetag,
läser dem i våra blickar,
förstår dess rytm när vi lugnar dig,
njuter dess visshet när hungern stillas,
värms av dess kärlek i dina bad.

Du drömmer dess löften om natten,
skrattar när din växande värld
målas av vår lyckoförklaring,
vårt totala erkännande
av lyckan att få vara dina.

Du kvitterar vår längtan varje sekund,
skriver fortsättningen av sagan
med allt större leenden.

En månad har du varit här.

Vackraste, vackraste barn,
som vi älskar dig …

 

IMG_0432