Han står utanför en affär på Kungsgatan. Han ser blyhård ut. Långt rött hår. Långt rött skägg. Kolsvarta solglasögon. Sliten t-shirt med tungt tryck. Halvlånga shorts. Grova kängor. Tatueringar på nästan all naken hud. Han står bredbent. Solglasögonen ser ut att stirra rätt igenom mig.
Hans dotter kommer fram. Hon har en rosa cykelhjälm på huvudet. Tröjan är rosa. Shortsen blommiga.
Han böjer sig ned och plockar samtidigt upp hennes rufsiga teddybjörn ur den ekologiska bomullskassen jag missade att han bar över ena axeln. Han ger nallen till det lilla barnet. Hon ler. Han ler. Även bakom sina solglasögon.
Ibland måste berättelser berättas färdigt för att berätta allt …
Word up, Anjo 
Just så…
Och du skriver precis så vackert som jag mindes det.
Tusen tack – har tagit en lång bloggsemester på grund av litet barn i fokus, men nu kliar det i fingrarna igen.