Åtta dagar som (jag) gick

9/9

Cirkusen har lämnat stan, kvar är bara fåglarnas buffé. Slumpmässigt kvarglömda halmstrån med smått och gott i. Jag går över soliga Heden, där sommaren vill mer. Kvällstidningarna löpsedelstävlar om 5:2-dieter, min köpfrekvens är 0:7. Metro står gömd under träden, skriker om senaste skotten som föll. Ingen tar notis. Det har varit för många nu. De löv som redan fallit från ännu vitala träd förbannar sin död på ännu varma trottoarer.

10/9

Regnet faller, en första aning av sprickor i årstiden. Långt färre fåglar äter frukost idag, men kråkorna matchar himlens nyanser perfekt. Spårvagnsspåren och parken med isbanan – uppgrävda till max. Brandgula västar och brandgula lampor varnar ikapp. Centrum är som det alltid är, fast egentligen minns jag fel. Oftast är Avenyn en gata som flyter, inte konstrar som dagens hinderbana. Men, vädret bjuder in till en slags munter misantropi.

11/9

En ensam kråka på Hedens grus. Den marscherar i kylan, vaktar sitt fält, sina halmstrån – även fast de är tömda och kanske allt annat än halmstrån. Pendlarna som gick till bussen i sömnen sover än, när de susar fram längs Sten Sturegatan. Det är kallt, men vackert. Trädgårdsföreningen ser förförisk ut. Det buteljbruna vattnet i Vallgraven, inte lika sensuellt. Jag möter en segway. Den har kommit fel. Men, det gäller å andra sidan var den än är.

12/9

5000 för en katt. Den blekta lappen har alla halvklippta ring-mig-uppmaningar kvar. Det har gått för länge, tänker jag krasst. Och det motsvarar 5000 burkar som mannen måste hitta och lämna in. Han som sover i en bucklig bil i ett av Hedens hörn. Han drömmer på passagerarplatsen, kanske om hemmet i Bulgarien. Symptomatiskt är det en säck hittegods som sitter bakom ratten. Det är som en bild av allt som är fel i vår lugna vrå av världen. Den gula böteslappen vajar långsamt i morgonbrisen.

13/9

Ett dagisbarn på väg till sitt skift möter mig i portiken. Snickarna runt hörnet fikar långt innan jag satt igång min mejl. Träden har inte tappat färgen, men bleknar långsamt och tycks ge upp, likt flaggorna – de helt vita – längs Hedens huvudled har gjort. Korpmatchernas kom igen gubba’ är på väg att ebba ut. Blommorna någon arrangerat runt lyktstolparna ser däremot pigga ut. Mannen utanför vårt kontor bär ut trottoarprataren som ber om bättre affärer. Bubbelgummaskinen står redan på vakt. Två kronor för en stor kula färgämnen.

14/9

Solen lyser. Den är obekymrad, fastän dess värme är devalverad. Vi rullar på en harmonisk tur i ekologiska affärer, köper skaldjur över bästa disken och talar leksaker med någon som förstår att kvalitet och lycka inte har ett dugg med kvantitet att göra. Vi går längs gator där torskar skräms bort av fyndiga krogkoncept och kryssar mellan Hagaindianernas cyklar och barnvagnar. Fikens soliga tillflykter är fyllda en sista (?) gång.

15/9

Vi går och tittar på barnstolar. Säljaren kan ingenting. Och på Babyproffsen är ointresset från personalen en rejäl kontrast till butikens namn. Vi äter den bästa asiatiska maten – åtminstone hävdar skylten det – och när jag går till det bortglömda valet faller regnet och lovar att hösten faktiskt finns. Ambulansernas sirener verkar mer stressade, kanske surar de i regnet och vinden. Avenyn är en tom tvärgata till ingenting alls. Några hukar under filtar på fiket. Jag går några sista steg för att somna en liten som aldrig frusit utomhus.

16/9

Det är första morgonen på väldigt länge som regnet och gatlyktornas sken leker i asfalten. En man går förbi, han har shorts och paraply. Det är sommar möter höst, det är fritt tänkande möter hur-mår-du? Vägbygget i Brunnsparken är lerigt, Nordstan själlöst, promenaden blomspruteregnig och träden byter färg snabbare än någon kan förstå. Visst badade vi förra helgen tycks ansiktena säga längs Östra Hamngatan innan de vänder sig mot resebyråns skyltfönster och dess löftesrika opium. Hösten har nått världens vackraste stad.