Sagan om regnet och smockan

Regnet och smockan hängde i luften. Egentligen var de inte vänner, men de försökte ändå umgås då de båda avskydde när tillvaron var för solig. Det gick inget vidare.

”Jag ska smocka till dig”, sa smockan.

”Gör du det så börjar jag gråta”, sa regnet.

Smockan lyssnade inte, utan smockade till regnet. Regnet började gråta.

”Lipsill”, sa smockan och fortsatte slå.

Regnet tjöt, med rejält bistånd av sin gamle vapendragare – vinden.

”Lägg av”, sa solen, som plötsligt dyrkade upp molnen och tittade fram.

Regnet dunstade. Vinden vände kappan efter sig själv och blev så förvirrad att den dog ut.

“Fegisar, jag backar aldrig”, sa smockan.

Då bländades den av solen och försökte kupa sig själv som skydd.

När så skedde förlorade den allt sitt klipp och blev till en helt vanlig hand. Smockan försökte knyta sig själv och ta tillbaka makten, men det knöt sig då ingen brydde sig. Den slog och slog i tomma luften, men kunde inte komma åt solen.

Istället förförde de varma strålarna marken så att den gjorde det bästa av vätan från regnets tårar och tankeställaren den fått av vindens omruskningar.

Det var en bra dag tyckte alla, särskilt som smockan fortsatte hänga i luften utan kraft nog att träffa någon alls under ett väldigt bra tag framåt.

Heligt löfte till en bebis

Jag lovar att visa dig hela paletten, hela världen. I din takt.

bwSVEA

Just nu vill du mest titta ut genom fönstret. Ibland sittandes i din nya stol (inte den som syns på den här bilden, den du nästan ser lite mallig ut i hemma). Eller, som stora delar av den gångna natten, i min famn.

Du ser bilarna åka förbi, kanske uppfattar du bara konturer eller färger. Du har inga ord på det. Du behöver inte orden. Inte just nu.

Jag ska lära dig orden när det är dags.

Det finns så många böcker att läsa. Så många att låta bli. Du ska få peka på dina favoriter. Jag ska visa dig mina. Vi ska skriva böcker ihop. Jag tänker hitta på nya sagor när du vill. Alla är sanna. Alla är drömmar.

Jag ska lära dig bokstäverna, de som orden bygger på. Och siffrorna som på något sätt håller ihop vårt samhälle – men som också skapar sådana klyftor att paletten jag vill visa dig inte bara har varma färger. Du ska få lära dig räkna på allt, så att du inte slösar bort din värld.

Du är nöjd med din nalle. En liten fjäril är hela världen. Giraffen Sophie kan klämmas på tills du somnar. Du pekar inte, du kräver inte, du ratar inget. Ett leende är allt du längtar om mornarna.

Jag ska lära dig om längtan, berätta om girigheten som bor granne med den. På samma gata som kärleken, lyckan, avundsjukan och så många andra också bor. Vi ska cykla på den gatan en dag.

Jag ska lära dig cykla förresten. Lära dig att hålla balansen själv. Släppa taget när din väg öppnar sig, men alltid finnas i närheten om utifall att kanske du faller.

Vi ska knacka på alla dörrar på den där gatan. Du ska få dricka den söta saften och spotta ut det beska. Jag ska visa dig hela paletten, men inte måla din bild av allt med de av mina färger som solkats av mina egna besök i fel hus.

Jag ska berätta vad jag tror på.

Jag lovar att inte trampa snett, gå mot röd gubbe, ta det där onödiga glaset eller roffa åt mig en portion till fastän jag är för mätt.

Jag kommer alltid att sätta mat på bordet framför dig. Och förklara att vi måste tänka annorlunda så att alla barn får mat. Vi ska välja bra saker, undvika genvägar som gör oss fetare och fattigare på innehåll, bara för att tillsatser är snabba pengar. Du ska få känna doften av morötter, fisk, broccoli och annat – inte de sorgliga ursäkterna som förpackas för att folk är giriga på pengar att tjäna samtidigt som de säljer till folk som vill frossa i mat, men inte är så noga med att faktiskt äta mat, utan nöjer sig med panerat avfall.

Men, jag lovar att du ska få godis, kakor, chips och läsk. Fast aldrig som ersättning till riktig mat. Och jag tänker betala den med lite större siffror och välja något som vuxit nära oss, så att de långt borta kan få odla till sig själva, istället för att sälja till oss för småsmulor till siffror. Du kommer att vara hungrig ibland, och jag lovar att laga mat länge och noggrant så att du blir mätt ännu längre.

Du ska få fantastiska födelsedagar. Du ska somna lycklig på julafton. I ditt rum ska dina färger och dina fantasier samsas med dina leksaker, dina pennor, dina teckningar. Utanför vårt hus ska din cykel stå. Siffrorna räcker till dig och ett fint hus att bo i, och det kommer ändå att finnas kvar så att vi kan ge så mycket mer till så många andra.

Du kommer att ha svårt att hitta tillräckligt många ord för att beskriva hur bra du har det, det lovar jag dig. Även om jag tänker lära dig en väldig massa ord.

Men, jag tänker inte ge dig onödigheter. Aldrig ska du få nallar du aldrig ser, teddybjörnar som gråter uppgivet där de ligger övergivna i garderober med alla andra ratade överflödsprylar. Jag tänker inte fylla rummet under granen med lådor, min kärlek slås inte in den 24 december och 4 maj – den är åtkomlig när du vill.

Jag vill ge dig allt. Du ska aldrig få för mycket. Det finns så många andra som har ingenting och behöver någonting.

Du ska få upptäcka dina egna kärlekar. Visst, jag tänker klä dig i blått och vitt och bära dig uppför trapporna till Ullevis läktare och lära dig orden till När vi spelar fotboll, då hörs det en sång … Och jag tänker dansa med dig till tonerna av mina favoritlåtar.

Du ska aldrig pådyvlas uppfattningar, men jag hoppas du längtar stenarna där barn du lekt, lite som Heidenstam. Att du hittar din lupindal och dina stigar. Att du också hittar en Tranströmer att drunkna i, när du inte skriver dina egna dikter – i ord, skratt, handling eller hur du nu vill. Du bestämmer.

Jag tänker svara på allt jag kan. Men, också ärligt säga att jag inte alltid förstår allt. Jag tänker le mot dig, när helst du behöver det, men också vara helt öppen med att den här världen har en ond cirkel och dalgångar där bara tårar bor. När folk skrattar, lever och dör så ska du få se det. Jag tänker inte gömma mörkret, det finns där på paletten. Ibland precis bredvid det solgula, ibland i ett hörn du kan glömma.

Jag tänker låta dig uppleva världen. Vi ska färdas åt alla håll; västerut, söderut, österut, norrut, inåt och utåt – du får gärna resa åt höger eller vänster, det är ditt hjärta som avgör din färg. Jag tänker berätta vad jag tror på, sätta gränser och samtidigt be dig utmana dem till det yttersta; förvandla ditt rum till ett universum, det är din rätt, Svea.

Jag vill visa dig hela paletten. Så att du förstår och älskar alla färger. Så att du kan måla din värld som du vill. Så att du förstår att till och med den minsta blomma kan målas i enormt, sprakande och spännande kulörer och bli större och mer innehållsrik än svarta blockbokstäver på tidningarnas platta och – i bästa fall – förenklande löpsedlar. Så att du hellre målar än fastnar framför färgtevens färglösa tidsfördriv.

När jag stod i vårt vardagsrum i natt, klockan var 03.32, och du tittade ut genom fönstret lovade jag allt detta jag nu skrev ned. Jag ville sova, men än mer lova det här. Du är fem månader plus några dagar och i ärlighetens namn är det här gammal skåpmat, du har alltid vetat om det – men nu har du det på pränt.

Jag lovar att visa dig hela paletten, Svea. Lova att du målar som du vill bara. Och måste du vara vaken om natten, så var det. Men, somna hellre mot mitt bröst och vakna när ljuset silar in genom fönstret och våra blickar kan mötas framför nästa canvasduk.

Fatta din pensel, älskade dottern min. Vad vill du att vi målar idag? Jag lovar att måla så gott jag kan.