Regnet och smockan hängde i luften. Egentligen var de inte vänner, men de försökte ändå umgås då de båda avskydde när tillvaron var för solig. Det gick inget vidare.
”Jag ska smocka till dig”, sa smockan.
”Gör du det så börjar jag gråta”, sa regnet.
Smockan lyssnade inte, utan smockade till regnet. Regnet började gråta.
”Lipsill”, sa smockan och fortsatte slå.
Regnet tjöt, med rejält bistånd av sin gamle vapendragare – vinden.
”Lägg av”, sa solen, som plötsligt dyrkade upp molnen och tittade fram.
Regnet dunstade. Vinden vände kappan efter sig själv och blev så förvirrad att den dog ut.
“Fegisar, jag backar aldrig”, sa smockan.
Då bländades den av solen och försökte kupa sig själv som skydd.
När så skedde förlorade den allt sitt klipp och blev till en helt vanlig hand. Smockan försökte knyta sig själv och ta tillbaka makten, men det knöt sig då ingen brydde sig. Den slog och slog i tomma luften, men kunde inte komma åt solen.
Istället förförde de varma strålarna marken så att den gjorde det bästa av vätan från regnets tårar och tankeställaren den fått av vindens omruskningar.
Det var en bra dag tyckte alla, särskilt som smockan fortsatte hänga i luften utan kraft nog att träffa någon alls under ett väldigt bra tag framåt.
Word up, Anjo 