Sagan om mannen som hade all tid

Det var en gång en man som hade all tid i världen. Han gjorde ingenting med den och sa jämt: ”Det kan jag göra senare, jag har all tid i världen, varför stressa?

Han sköt upp idag till morgondagen och låtsades som om det regnade. Ja, det vill säga förutom när det regnade. Då brukade han slå fast: ”så fort regnet upphör, då ska jag minsann ta tag i saker och ting.”

Sen kom solen och då tyckte han att han kunde få njuta av solen ett tag innan han tog tag i alla måsten.

Högen av ogjorda saker, ouppfyllda drömmar, bortsorterade tankar och oförlöst längtan växte bakom honom. Solen lös på den och skapade skuggor. Det blev som ett solur av påminnelser, allt längre skuggor som skar in i hans låt-gå-värld. Allt han gjorde var att flytta sig till en ännu solig plats.

När natten kom konstaterade han att det var för sent att fixa det där idag, men att det kom en ny dag snart och att han skulle göra det då.

Om det inte regnade.

Men, det skulle bara försena saken till dess att solen lös nästa gång. Dessutom, vad var problemet egentligen? Han hade all tid i världen. Varför stressa?

I resten av världen hade folk inte tid, eftersom mannen hade all tid. Det fanns ingen tid att stressa, smida ränker, gå bakom ryggar med vassa ord och knivar, slå andra i förebyggande syfte eller att hämnas. Det fanns varken tid att förlora eller tid att ta igen.

Fast, det var verkligen inte rätt att säga att det rådde tidsbrist. Det var något okänt här.

Folk var naiva och enkla. De log mot soluppgångar. Åt när de var hungriga. Kände aldrig kvartalekonomins förlamande vansinneskrav att få mer än någon behövde – nu! De blev arga, ledsna, men hanterade det. De älskade, förlät och gick vidare längs en väg som ledde någonstans, färdades utan förväntad och optimerad restid.

De tog genvägar för att hjärtat ville gå på äventyr och längtade till den där lustiga skogsstigen, inte för att smita runt hörn och komma fram fortare. Folk latade sig ibland, vilade när kroppen ville, gillade verkligen att gilla läget.

Samtidigt var benen fulla av spring hos både barn och gamla. Utan tidens följeslagare – karriärskraven, förväntningarna, gör-det-gör-det-gör-det, fastslagna stadier i livet – förstod ingen varför det kittlande gräset eller den krasande snön under fötterna plötsligt skulle undvikas till förmån för asfalterade eller grusade smala vägar.

Det fanns inga deadlines, ingen stress, men heller inga förseningar eller uppskjutna saker. Allt hände i nuet.

Mannen med all tid i världen skakade på huvudet och förstod inte hur de kunde suboptimera så hiskeligt. Sedan vände han sig bort och funderade på om han borde tända ett bål av allt ogjort. Det var höst på gång och han hade inte hunnit köpa varma kläder än. Han skulle, men något kom emellan. Han kom inte ihåg vad, men det var säkert något viktigt. Kanske var det hans väntan på bättre tider – trots att han hade all tid, så väntade han på bättre. Och nog fanns det sådana? Nog kom flygande sparvar in i munnen på den som väntade tillräckligt länge?

I resten av världen tappade träden allt. Folk huttrade, men tog på sig värmande jackor som matchade värmen de utstrålade. De åt sig mätta, men tillsatte inget onödigt till måltiderna. Istället för att backa de tomma tallrikarna backade de upp de som kanske bodde i en skuggigare dal där grödorna var vekare.

Fortsatt var det så att alla älskade gungorna och om några var trötta och feta och andra undernärda, då blev leken inte av. Och blev det inget gungande var det ingen som trodde att kunde ta igen det på karusellerna – alla visste att om man åt för mycket då kräktes man där.

Det pallades äpplen och päron – de blandades med gott humör, för övrigt. Folk hjälpte varandra att klättra till de söta frukterna istället för att slå andra till marken och stapla deras kroppar på hög så att de kunde klättras på.

Sorgen och döden fanns här. Men, ingen tid. Så tiden kunde inte läka såren. Det fick folk göra själva genom att minnas, gråta, berätta, minnas och föra vidare det som var så att det fortsatte.

Inte heller lärde sig barn tids nog. Därför lyssnade de vuxna klart på barnens historier och berättade sen sina. Bäst av allt, att stanna upp, lyssna utan tanke på vad man skulle svara (vilket sabbar lyssnandet) och hjälpa de små att förstå – det tog verkligen ingen tid.

Inget var perfekt eller maximerat i världen. Allt var som det var och blev utifrån att det sunda förnuftet tycktes lifta med såväl nordan- som sunnanvindar.

Det var en rätt så härlig tid. Eller, det hade varit en rätt så härlig tid om folk hade haft tid. Nu hade de inte någon tid, eftersom en man som inte gjorde något med den hade roffat åt sig all tid.

Livet var helt enkelt. Och det förblev väldigt bra.

När jag blev en avfälling i den avföljdes ögon

NN: ”Såg du mina tweets från konferensen i morse?”

jag: ”Eh, nej.”

NN: ”#wowvacoolt?”

jag: ”Jag dolde den hashtaggen rätt tidigt, faktiskt. Kändes helt meningslöst att 45 personer refererade samma konferens i mitt flöde. Hade jag velat veta, då hade jag varit där.”

NN: ”Men, såg du inte mina tankar inför?”

jag: ”Alltså, jag följer faktiskt inte dig på twitter längre. Jag insåg att jag inte läst några av dina 14000 senaste tweets och då fanns det ingen mening.”

NN: ”Jag trodde vi var vänner …”

jag: ”Vänskap är inte en direkt följd av att man då och då läser upp till 140 tecken om allt mellan himmel och jord.”

NN: ”Men, vi är fortfarande vänner på Facebook i alla fall.”

jag: ”Ehh, jag tog faktiskt bort dig igår. Jag är rätt personlig där och inser att det bör stanna i mer privata kretsar. Vi har aldrig träffats och har som mest snackat i några DM på twitter.”

NN: ”Det här är tufft för mig, hörru. Jag känner mig ratad.”

jag: ”Ta det inte personligt. Jag har avföljt runt 80% av dem jag följde eller listade som vänner.”

NN: ”Fan, vad drygt, men jag är storsint nu. Nåja, vi kan väl alltid hålla kontakten via instagram, antar jag.”

jag: ”Du vet, jag tog bort dig därifrån också. Dina bilder på när du åt dagens lunch i dagens outfit och överdoserade med hashtaggar för att få maximalt antalt likes kändes inte som om det berörde mig.”

NN: ”Jag vet inte vad jag ska säga … jo, förresten. Dina tweets om fotboll tilltalar inte alla.”

jag: ”Du behöver inte följa mig.”

NN: ”Ha! Där avföljde jag dig. Rätt ska vara rätt.”

jag: ”Men, jösses … du behöver inte göra en stor affär av det. Jag har tappat några hundra följare, men det spelar ingen roll. Jag läser de jag vill läsa, oavsett om de läser mig eller ej.”

NN: ”Och där blockade jag dig på Facebook.”

jag: ”Men, jag har ju tagit bort dig. Varför bryr du dig så? Vad spelar det för roll? Du har tusentals kontakter, odlar du alla dem?”

NN: ”Skjut inte över det här på mig, din fascist. Och det här med alla dina bebisbilder på Instagram. Vem bryr sig?”

jag: ”De som bryr sig, de bryr sig. Jag lägger inte energi på att fundera på det.”

NN: ”Då var det hej då med dig på Instagram. Glöm att du får tillgång till mina bilder.”

jag: ”Det är okej, som sagt. Jag har bara 24 timmar om dygnet och enkom mitt RSS-flöde spränger alla tidsramar.”

NN: ”Fast, jag behåller dig på Linkedin. Vi kanske kan jobba ihop någon gång.”

jag: ”Jag funderar på att lägga ned Linkedin, känns rätt meningslöst för mig.

NN: ”Varför hatar du mig?”

jag: ”Jag kopplar ned nu.”

NN: ”Ditt jävla as!”

[Klick!]

 

Dagen då alla lunchlöften hölls

Han tittade sig omkring på kontoret. Det var tomt. Märkligt. Klockan var förvisso 11.54, snart lunch, men det var ändå ovanligt tomt.

Han tog sig ned i fabriken. Tomt! Rullbanden rullade, men utan produkter. Industrirobotarnas armar rörde sig fram och tillbaka, men det fanns inga produkter för dem att fästa bultar och skruvar i.

Han gick ut på lagret. Tomt. Listan över leveranser var ifylld sedan igår. Men, inga transporter var avbockade. Och inga lådor stod färdigpackade på pallarna.

Han öppnade transportportarna och gick ut på gården. Lastbilarna stod där, okörda. Samma sak på de andra gårdsplanerna i det stora industriområdet.

Han gick till grannhuset och öppnade dörren. Receptionen var tom. Han kikade in på deras kontor. Tomt. Han öppnade dörren till deras stora lager och ropade in i mörkret. Hallå? Han fick ett eko i retur. Ingen där.

Förvirrad gick han ut på gatan, fortsatte in i stadens centrum. Överallt var kontor obemannade. Det saknades expediter i butikerna. En och annan spårvagn stod stilla, förarna ingenstans att finna.

”Vad pågår?” Han hade fått syn på en dam som gick gatan fram. Hon verkade vara på väg någonstans. Hon tittade på honom och log.

”Men du, kommer du inte ihåg? I dag är dagen då alla lunchlöften hålls. Alla de där orden vi säger när vi byter jobb, slutar skolan, flyttar till en annan stad, träffar gamla bekanta på krogen och så vidare. I dag är dagen då vi uppfyller de löftena. I dag träffar vi dem vi lovat att träffa. I dag bevisar vi att de där orden har en mening och inte bara var något vi sa den där gången för att det lät bra.”

”Ja, just det”, sa han.

”Jag ska träffa tjejerna jag jobbade med på strumpfabriken innan kortsiktiga vinstkrav spred oss för vinden under en lång tid”, sa damen och skyndade vidare.

Mannen log, kom på något och log större. Så ökade han på stegen och gick in på favoritkrogen. Det var packat vid varje bord. Det sorlades och skrattades och pratades och återuppväcktes minnen. I hörnet reste sig en tjej och viftade frenetiskt med båda armarna.

Mannen banade sig fram och kramade om henne. ”Jag trodde inte du skulle komma”, sa hon. Han log: ”Hade jag missat det hade jag aldrig förlåtit mig själv.”

De kom ihåg mycket, skrattade mer och lunchen drog ut på tiden. När de bröt upp var dagen slut. Och fortfarande pågick luncherna för fullt i hela vårt land.

Det var en katastrofal dag, sett till bruttonationalprodukten, men däremot var nettonationalglädjen enorm.

Det här måste vi göra om snart var den vanligaste avslutningen under den här dagens många återseenden. Och det var, lyckligtvis, inte bara något som alla sa.