Dagen då alla lunchlöften hölls

Han tittade sig omkring på kontoret. Det var tomt. Märkligt. Klockan var förvisso 11.54, snart lunch, men det var ändå ovanligt tomt.

Han tog sig ned i fabriken. Tomt! Rullbanden rullade, men utan produkter. Industrirobotarnas armar rörde sig fram och tillbaka, men det fanns inga produkter för dem att fästa bultar och skruvar i.

Han gick ut på lagret. Tomt. Listan över leveranser var ifylld sedan igår. Men, inga transporter var avbockade. Och inga lådor stod färdigpackade på pallarna.

Han öppnade transportportarna och gick ut på gården. Lastbilarna stod där, okörda. Samma sak på de andra gårdsplanerna i det stora industriområdet.

Han gick till grannhuset och öppnade dörren. Receptionen var tom. Han kikade in på deras kontor. Tomt. Han öppnade dörren till deras stora lager och ropade in i mörkret. Hallå? Han fick ett eko i retur. Ingen där.

Förvirrad gick han ut på gatan, fortsatte in i stadens centrum. Överallt var kontor obemannade. Det saknades expediter i butikerna. En och annan spårvagn stod stilla, förarna ingenstans att finna.

”Vad pågår?” Han hade fått syn på en dam som gick gatan fram. Hon verkade vara på väg någonstans. Hon tittade på honom och log.

”Men du, kommer du inte ihåg? I dag är dagen då alla lunchlöften hålls. Alla de där orden vi säger när vi byter jobb, slutar skolan, flyttar till en annan stad, träffar gamla bekanta på krogen och så vidare. I dag är dagen då vi uppfyller de löftena. I dag träffar vi dem vi lovat att träffa. I dag bevisar vi att de där orden har en mening och inte bara var något vi sa den där gången för att det lät bra.”

”Ja, just det”, sa han.

”Jag ska träffa tjejerna jag jobbade med på strumpfabriken innan kortsiktiga vinstkrav spred oss för vinden under en lång tid”, sa damen och skyndade vidare.

Mannen log, kom på något och log större. Så ökade han på stegen och gick in på favoritkrogen. Det var packat vid varje bord. Det sorlades och skrattades och pratades och återuppväcktes minnen. I hörnet reste sig en tjej och viftade frenetiskt med båda armarna.

Mannen banade sig fram och kramade om henne. ”Jag trodde inte du skulle komma”, sa hon. Han log: ”Hade jag missat det hade jag aldrig förlåtit mig själv.”

De kom ihåg mycket, skrattade mer och lunchen drog ut på tiden. När de bröt upp var dagen slut. Och fortfarande pågick luncherna för fullt i hela vårt land.

Det var en katastrofal dag, sett till bruttonationalprodukten, men däremot var nettonationalglädjen enorm.

Det här måste vi göra om snart var den vanligaste avslutningen under den här dagens många återseenden. Och det var, lyckligtvis, inte bara något som alla sa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s