Allt var judarnas fel, sa man. Så, då gjorde man gjorde slut på judarna.
Men, det gjorde inte världen till en mer kosher plats.
Då måste det vara muslimernas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på muslimerna. Och man fick god hjälp av sunni som dödade shia, och vice versa. För att inte tala om hur moderata och mer radikala anhängare till Al-Qaida slog ihjäl varandra för att bevisa att de ändå hade mer rätt än den andra som i alla andras ögon tyckte samma sak.
Inte heller det gjorde världen ett dugg mindre självmordsbenägen.
Det är nog kommunisternas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på kommunisterna.
Men, den goda världen blev inte mindre rödmärkt för det.
Det är nog de giriga kapitalisternas fel, sa man sen. Så, man slog ihjäl dem, en efter en.
Men, världen blev inte rikare för att fler röjdes undan.
Det måste vara bögarnas och flatornas fel, slog man fast efter det. Så, då såg man till att göra sig av med dessa också.
Men, världen blev inte ett dugg mer kärleksfull för att regnbågen försvann.
Det var nog hinduernas fel, och de där lugna buddhisterna, de måste väl ha något lurt i görningen? Sagt och gjort, man gjorde sig av med dem också.
Det reinkarnerade inte en bättre värld och inte kom någon närmare nirvana.
Sedan förstod man att det var feministernas fel. De som öppnat munnen och skapat så mycket osämja, ifrågasatt så mycket. Så, man tystade dem också.
Inte blev mannen bättre för det.
Då måste det vara mansgrisarnas fel slog en fast. Så en dödade en mängd män.
Konstigt nog ökade inte jämlikheten för att en ny grupp slaktades.
Det måste vara syndarnas fel, slog man fast sen; oavsett om de var vita, svarta, gula, kvinnor, män, barn, rika, fattiga så var de väl de som var skyldiga till det onda? Så, man drog ut och slog dem till marken i ett försök att bereda väg för den gode herren.
Men, när döden följde ivrigt i dess spår, då skapade inte ett korståg en vackrare väg framåt.
Då bestämde man sig för att det var de kristnas fel. Det fanns liksom inte så många andra att skylla på längre, nu när bara de fromma fanns kvar. Så, för att bevisa vem som var frommast och bäst lämpad att ta till sig Jesus budskap om frid så höjde protestanterna sitt svärd mot katolikerna … som drog ut i strid mot mormonerna … som gav sig på vittnena … som attackerade missionärerna … som överföll baptisterna … som lade sig i bakhåll för filadelfia … som försökte förinta kopterna … som rusade mot de ortodoxa … som klubbade ned anglikanerna … som hämnades på presbyterianerna … som förklarade krig mot Frälsningsarmén … som stack en kniv i ryggen på metodisterna … som slogs besinningslöst mot protestanterna.
När stridens vansinne tystnat fanns bara två människor kvar på vår planet.
Två bröder.
Kain tittade på Abel …
Word up, Anjo 
Bra skrivet och berättat – igen! Så länge som vi människor söker ondskan, och allt om oftas dumheten, intoleransen, oförnuftet…, utanför oss själva så kommer vi att fortsätta att hitta ‘andra’ som vi kan rikta fokus på för att fördöma och se ner på. Historien upprepar sig. Från Kain och Abels berättelse och fram till våra våra dagar. Kan Homo sapiens sapiens utvecklas och bli en mer medveten varelse som ser mer och mer av likheterna mindre av olikheterna?
Det är en bra och jobbig fråga du ställer, Tomas. Jag önskar att den var onödig och självklar vad gäller svaret. Ibland undrar jag och blir nedslagen över vartåt det lutar. Tack för berömmet, förresten. Uppskattas.
Vill bara säga att du faktiskt inspirerade mig till att starta en blogg. Har inte seglat runt så mycket på det nästintill oändliga blogghavet, men råkade styra in på din med anledning av ett inlägg om Syrien, flyktingar och ohygglig statistik. Surfade runt lite på dina sidor och gillade ditt upplägg och bredden på ditt skrivande. Knyckte lite som jag ommodellerade och gjorde till mitt. Tack för inspirationen! Högt, lågt och mediokert kallar jag min sida.
Varsågod – kul att jag kan inspirera. Det gläder mig.