Politikern och opinionssiffrorna

”Ja, du Åsa Lööfven-Reinstedt-Fridåfröjdlund, vad säger du om Sifos nya siffror som visar att ert parti går tillbaka med 2,1 procent?

”Det är bara en opinionsmätning och jag känner en tydlig medvind när jag talar med väljarna.”

”Fast, det här är ju en statistiskt säkerställd minskning?”

”Ja, fast det är ändå inget jag fäster mig vid, jag kan bara se till hur det är i verkligheten och där går vi framåt.”

”Men, här kommer visst en ny mätning från Novus. Där går ni framåt med 1,3 procent. Kommentar?

”Det här är ett tydligt tecken på att vår politik fungerar. Nu har det vänt, det är uppenbart.”

”Fast, ökningen ligger ändå inom felmarginalen.”

”Det här är en glasklar siffra. Vi går framåt. Inga tvivel om det.”

”Oj, här var det rykande färska siffror från SCB. Ni backar 0,9 procent i den stora undersökningen de alltid gör, den som är bombsäker.”

”Nu vill jag inte dra några växlar på en opinionsundersökning, den säger egentligen ingenting.”

”Stoppa pressarna. Enligt Ipsos går ni framåt 0,2 procent.”

”Det är inte förvånande. De här siffrorna är beviset för att vi verkligen har vänt skutan. Nu är det fullt i proppskåpet och lamporna är tända.”

”Men, vänta. Ipsos har gjort ännu en undersökning. Där backar ni 0,7 procent, trots att de frågade samma väljare som i den förra. Hur känns det?”

”Bra! För jag hänger inte upp mig på opinionsmätningar alls. De betyder inget. Jag vet att vi har ökat, kommer att öka mer och göra ett kanonval.”

”Demoskop säger -3,4 procent, det är katastrofsiffror och ni kan kana ur riksdagen, hur känner du inför det?”

”Jag tror inte att vi har hunnit nå ut med vårt budskap än, när vi gör det – då vänder det.”

”Fast, enligt YouGov har ni ökat med nästan fem procent. Hur förklarar du det?”

”Väljarna har tagit till sig vårt budskap, det är tydligt det. De här siffrorna känns precis i paritet med hur vi känner valvindarna blåsa.”

”Åter till studion.”

 

Jag har tittat ut i en biltvätt den senaste månaden

Nja, inte riktigt. Men, det är så det har känts och sett ut (förlåt). Ett sår i vänster hornhinna blev inflammerat. Jag fick ett taskigt råd via telefon, gick hemma i fem dagar med rejäla smärtor och sen blev det allvarliga miner hos läkarna (varför kom du inte in direkt?). Att ligga med stängda ögon och få satans jävla ont så fort ljuset knackade på, dessutom när det var som varmast och skönast i somras, det var inte kul. Stort otack för det sjukvården, men från att jag kom in den 29 juli har det varit fint, om än oerhört frustrerande att det inte bara blir bra.

När inflammationen uppdagades följde två dygn med droppar varje timme (även nattetid), några strängar salva på det och stränga order om att hålla ögat stängt. Återbesök på det, det såg illa ut, till och med sämre. Remiss till akuten. Där var de lite mer positiva, men allvarliga. De bytte salvan mot en annan, drog ned droppdosen till varje vaken timme (yeah!) men slängde också in lite pupillvidgande droppar. Dessutom plåtades ögat och jag fick med en CD så att jag kunde åka på återbesök under min semester.

När jag besökte ögonkliniken i Kristianstad minskades dropparna till varannan timme (hurra), men i övrigt ändrades inget. Däremot suckade överläkaren över att ingen resistenstest hade gjorts på min bakterieodling. Vi kan helt kort nämna att någon skrapade mitt öga med något vasst. Inget kul!

Fortfarande såg jag uruselt. Det var verkligen som att sitta och stirra ut genom bilrutan i en biltvätt. Och solen var rätt ovälkommen, vilket nog jag var ensam om att tycka i kungariket.

Nästa besök visade lite framsteg. Men, den framgången var utraderad nästa gång. Istället för ett snabbt det-här-ser-bättre-ut-besök väntade 2,5 timmars behandlingar och väntan. Nya odlingar togs – och jag kan väl tillstå att när läkaren bad om ett främmandekroppsinstrument såg jag rätt läbbiga scener från ett rymdskepp och aliens framför mig.

Det pupillvidgande hade inte hjälpt. Så, här testades två tuffare varianter. De fick nästan pupillen att lossa från linsen. För att fixa det beordrades kokainsalvan fram. Det var en upplevelse. Nog om det. Huvudvärken när salvan klingade av kändes …

Hur som helst. Jag gick därifrån med recept på sex olika droppar och tabletter. 19 doser per dygn.

Besöket efter det – gissa vem som nådde upp till frikortsbeloppet?

Nu var det klart bättre, även om synskärpan var 0,1 (0,5 om de satte fast ett miniteleskop på ögat). Jag fick gå ned till 12 doser per dygn och behövde från och med nu bara hålla reda på fyra olika preparat med totalt kundovänliga produktnamn.

Där är vi nu. Nytt besök på onsdag. Och nu ser jag bättre ut. På nära håll vill säga. Att läsa något ett par meter bort är bara att glömma.

Så, nu kan jag skriva igen och det är tid för den här bloggen att explodera – herregud vad inlägg jag har på gång. Å andra sidan, sist jag sade det blandade sig hornhinnan i.

Vi får se hur det går … hoppas jag.