Cancersorgen i hans ögon

Hösten är vacker, men obeveklig.

Jag ser det i de nyss sprakande och ystert dansande löven som plötsligt håller om varandra i blöta och döende högar.

Och jag ser samma scenario i hans ögon.

Det var länge sedan vi sågs, vi borde ha så mycket att säga, men jag undrar hur mycket han hör egentligen. Han gör visst andra saker nu. Han och hans fru har dragit sig undan, förklarar han. Halva året utanför staden och så är det mycket tid i värmen när kylan hittar hit.

Vi pratar om mitt jobb. Han minns en där som dog. Kände jag henne? Nej. ”Jag har slutat läsa dödsannonserna”, säger han. Det kommer så överraskande. Så gammal är du inte, tänker jag.

Hans fru kommer förbi, hälsar tyst och fortsätter sedan planlöst att leta i butikshyllorna efter något. Vad som helst? Han ler mot henne och tittar efter henne.

När hon är utom hörhåll berättar han. Cancer. Hela sommaren var de på Jubileumskliniken.

”Det är ett jävla namn”, säger jag.

”Ja”, säger han. ”Men, oj vilken fin vård du får där.”

Jag tittar på honom. Det pigga leendet är svagare. Det grå har sprängt sig in överallt i håret. Han ser oerhört trött ut.

Han har cancersorg i sina ögon.

Jag tittar på henne. Hon verkar fundera på snacks nu. Eller så drömmer hon sig bort. Till tiden innan nu. Eller till en eventuell framtid.

Hennes hår är mörkbrunt. Det är så tjockt, så kraftigt. Och det ser så äkta ut.

”Jag hoppas ni får en skön resa till värmen i år”, säger jag till honom.

”Det blir ingen resa i år”, säger han och tittar mot henne. ”Kanske nästa år, om …”

Jag nickar tyst. Vi säger farväl.

Jag hoppas att deras höst bara har börjat, men det känns som om vintern redan gör sig redo för att dra in.

Jag kan inte vaddera din värld

IMG_2542

Jag har önskat att jag kunde det ibland. Vaddera din värld.

Du får nöja dig med att jag delar korven i mindre bitar, skär bort för hårda kanter på smörgåsen och låter dig vila på min mage när det oändliga universum som är din säng känns för stort och svårt.

Jag kan inte fila bort de fula kanterna på den här runda planeten. Jag kan inte förklara varför det ser ut som det gör i norr, söder, öster och väster. Jag har alla orden, men kan inte lämna svar om saker som saknar all mening.

Jag lovar att jag är din skyddsväst om våldet vänds mot dig. Ett tryckförband mot det som är osynligt, men lik förbannat kan få dig att förblöda.

Men, det är just det. Jag kan skydda, reagera och reparera. Jag kan inte vaddera din värld. Inte garantera, bara finnas där och göra mitt bästa.

Jag kommer att berätta vad jag tror, tänker, vill och hoppas att alla ska göra. Jag låter dig lyssna, tolka och ta till dig i din takt. Kanske gör det världen lite bättre i teorin, men så var det det här med praktiken. Jag lovar att hålla din hand i motvinden, lyfta dig över låga, höga och oupptäckta hinder om det önskas. Jag är din krockkudde, din kraschtestdocka, din munskänk, den där typen som doppar tån i vattnet innan du hoppar i och vad du vill.

Men, jag kan inte vaddera din värld. Inte i praktiken.

Jag har satt petskydd i alla uttag. Jag tittar till dig när du står på för höga platser. Jag letar efter hörn, kanter, utstickande dumheter och hårda saker som du kan slå dig på och försöker undvika dem när det går. Vi har tippskydd på spisen, knivar och saxar är utom räckhåll. Samtidigt håller jag aldrig någonsin tillbaka dig. Du får klättra hur högt du vill, vart du vill, när du vill och hur du vill. Det är din värld och ditt liv att utveckla, upptäcka och uppleva.

Jag fångar dig om och när du faller. Stoppar kraschlandningarna när det går. Tröstar när det inte går. Blåser på bulor, klappar på kinder och vyssjar bort gråten. Vill du ha ett plåster – utanpå eller innanför skinnet – så har jag en oändlig förbandslåda.

Men, jag kan inte vaddera din värld.

Jag kan och ska lära dig allt jag vet. Du ska få sova ut, men inte sova bort dagarna. Du ska få smaka på allt, men jag lovar att korv, ost, bröd, mjölk och kaka kommer att finnas på hyllorna då och då. Jag ska peka på bokstäver och siffror, men låta dig sätta ihop dina egna sagor, sanningar och slutsummor. Jag ska förhöra dig när skolan kräver det, men lovar att tejpa fast så många tomma blad du vill efter varandra så att du kan berätta vad du vill utan att någonsin stoppas av en sista rads begränsningar. Men, jag kan inte hindra dig från att få papperssår. Inte ens där kan jag vaddera världen (okej, just det där är ju en författares krigsskador och således lite mer acceptabelt).

Jag ska visa dig världens skönhet och de fyra årstidernas magi. Men, jag kan inte skönmåla. Du kommer att få se regnet likväl som den gassande solen, bländas av den gnistrande snön och häpna över de vackra höstlöven bara för att sedan se desamma försvinna i smutsig slask respektive novemberblöta.

Jag kan inte vaddera din värld, oavsett hur många stycken braskande löften jag skriver.

Så jag tror att jag slutar nu.

Kanske vill jag egentligen inte vaddera din värld inser jag nu. Vi ska ut på fantasins hav tillräckligt mycket du och jag. Verkligheten ska jag inte rucka på. Det hade bara skapat en ömtålig såpbubbla i ett vansinnigt flipperspel och jag tror inte att det hade givit dig några extraliv.

Fast, jag kommer alltid att skära din korv i mindre bitar om du vill. Och jag kommer att se till så att du får en trygg, blåvit uppfostran.