Jag måste säga adjö innan jag dör.

Jag måste säga adjö innan jag dör.

(Men, tänker nog vänta 40-50 år).

Jag vill inte vänta för länge däremot. Inte stanna kvar långt efter den jag är försvunnit eller kapslats in bakom en mur av sjukdom.

Men jag vill inte heller ha för bråttom. Inte bara försvinna i en krasch, bom, bang.

Jag vill säga adjö på mitt sätt och tänker mig så här:

Det är som en vanlig frukost en morgon som alla andra. Fast, ändå inte. Vi pratar minnen tills de rostade bröden sedan länge hunnit kallna. Istället för vad ska vi göra idag handlar allt om vad vi egentligen gjorde då.

När tiden sedan är inne reser jag mig och säger adjö. Jag tar min favoritjacka, bilderna av de finaste, och går till min bil. Och jag kör mot horisonten. Den här dagen väntar horisonten på mig. Den gömmer sig inte vid just horisonten, den låter mig komma fram och försvinna in i ljuset. Jag smiter in i den där skarven vi alla ser varje dag, men aldrig når fram till. Inte förrän den där dagen.

Å andra sidan. Kanske – om jag har tur – har de hunnit längre med rymdskepp än jag vågar tro. Kanske säger jag adjö och tar istället nycklarna till mitt rymdskepp. Jag lägger bilderna av de jag älskar bredvid mig och trycker på start. Sedan far jag mot den ständiga natten och slår inte av raketerna förrän det enorma som var mitt liv och min planet är en försvunnen fläck långt bakom mig. Väl där låter jag stjärnorna krama mig tills alltid tar slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s