Vår värld är inte ett schackbräde

Okej, det kändes lite så igår. Ännu ett vansinnesdåd. Tolv människor slaktade i Paris. Jag följde det via nätet. Läste för mycket. Såg filmen när en polisman bad för sitt liv och fick en dödande kula till svar. Sen såg jag en bild på honom när han levde, skrattade och log mot kameran. Det gjorde ont att förstå att han inte var mer.

Jag kände bara uppgivenhet. Som om den här världen bara är ett schackbräde där jag kanske står på en vit, ljus och vacker ruta, men där jag bara är en bonde som kan ta ett steg framåt, rätt in på en svart, mörk och dyster ruta.

Och när som helst kan någon annan hota mig, slå mig, eliminera mig för att försvara sin kung, sin Gud, sitt land, sin girighet eller helt enkelt sin ondska. Eller så slår jag till först för att försvara min kung, min dotter, min sambo, mitt land eller min otillräcklighet.

Jag läser kanske för mycket. Kanske minns jag för mycket.

76000 döda i Syrien i fjol – över 200 människor varje dag. Min syster var strax utanför Nairobi när shoppingcentret stormades. Breivik mördade dussintals och åter dussintals barn. Polis lämnar över 43 studenter till drogkarteller i Mexiko. Hundratals barn skjutna på en skola i Pakistan. Nästan 30 mördade i en amerikansk dito. Människosmugglare lämnar flyktingar drivande på ett ogästvänligt hav. Drönare som styrs med joystick från USA råkar döda några afghanska familjer istället för de verkliga måltavlorna. En man som åker till Syrien för att hjälpa får halsen avskuren i en propagandafilm.

Stopp!

Ni förstår att den där listan är så enormt mycket längre.

Ett schackbräde. Antingen står du på en vit ruta, eller så står du på en svart och slår blint mot en annan bonde för att den står på en ljus. Fast, fan vet om inte det är många som tror sig stå på ljusa rutor och slår de på de uppfattat mörka för att sprida sitt påhittade och falska ljus.

Bonde slaktar bonde. Bönder utan namn dräper andra bönder utan att veta vem, varför eller hur det ska ta slut. Eller så rusar någon av de tyngre pjäserna och slår ut dig. Asymmetrisk krigföring. Collateral damage. Ett bondeoffer. Gud sa till mig att göra så, eller om det var kungen, presidenten, generalen, någon av de sju dödssynderna eller kanske något av mina hjärnspöken.

Vem dog? Jag vet inte. Okej, då var det nog inte någon som dog då.

Jag var slagen igår. Så trött på allt. Så beredd på att bygga en gigantisk mur runt min ljusa ruta, väl medveten om att den skulle skuggas för alltid. Men, ändå. Redo att huka där, skyla och skydda mina närmaste. Gömma mig för allt.

Så kommer jag hem.

Svea är 20 månader. Hon skrattar åt filmen på teve. Hon äter kyckling, ärtor och pasta – visar stolt upp maten som jakttroféer. Hon tar mig i handen och vill leka i sitt rum. Vi ritar, bygger tågbana, kör med bilar, staplar Duplo som ett lyckat Babels torn. Hon läser Ludde kanin och kan säga (okej, lite som tvååringar uttalar saker) allt jag pekar på. Vi sjunger Vyssan lull och hon ligger på mitt bröst till hon är redo, då rullar hon över, säger ’Tea tåva’ och somnar.

Och när jag ligger i det mörka rummet rinner mörkret av mig.

Inte sorgen. Bara uppgivenheten.

Hon måste få se mer än min ruta. Hon är 20 månader. Hennes värld och hennes tid är här och nu, men också 75-80 år framåt och överallt.

När jag ser henne vet jag att världen trots allt inte är ett schackbräde. Det är en böljande galenskap; fantastiska berg med utsikt över både dödsskuggans dal och ängarna där jag lekt, där hon ska leka och där någon alltid ska leka.

Mörkret finns. Natten kommer så orättvist för alldeles för många. Stjärnorna önskade nog att de kunde vända vår värld ryggen ibland. Ändå stiger dess närmast utsände varje morgon. Tränger fram, värmer, tröstar och lyser så att vi kan se det som inte är mörker. Den skickar glittret som suddar ut den enkelriktade vägen till Hades.

Världen är inte ett schackbräde. Jag får fan inte tro det. Även om det på ett sätt vore lättare att lägga in allt i en fyrkantig matris där allt är svart eller vitt, gott eller ont, ljust eller mörkt.

Det är inte så.

Fast, visst är jag matt. Jag är tokmatt. Men, hennes kritor ritar på papperet – det är en banan säger hon när hon klottrat ett tag. Hon känner inga gränser. Jag får inte ruta in henne.

Jag pussar henne när hon sover och lovar mig själv att alltid hålla min penna vässad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s