Till en död vän

Jag minns den där sommardagen. A ringde och berättade att du var död. Dimman föll. Ett härligt kalas några dagar senare räddade oss från att gräva ned oss. Kanske behövde vi just då en natt när mörkret bara föll när vi var berusade och inte förstod det.

Men du var borta. Glädjen var borta. En tom stol mitt på vår läktare. När jag vände mig om stod du inte där och muttrade över något eller ryckte förstrött på axlarna över det vi andra tyckte var världskatastrofer.

När jag gick omkring på kyrkogården, strax innan vi sade farväl till dig, tänkte jag att kyrkogården är en bok. Varje sten ett bokmärke som skvallrar om den otroliga saga som vilar just där. Samtidigt finns det ingen större lögn än gravar, ingen är djup nog att rymma storheten hos de vi förlorat.

Det var en vacker sommar, även om den dagen var dyblöt på flera sätt. Först föll regnet, sedan öppnade en krog extra tidigt för vår skull. Vi kunde bedöva oss; låta tårarna bli skrattgråt och blanda soliga minnen i det jämngråa som var den tyngsta dagen.

Det kom ingen befrielse. Det sägs att begravningar är en slags punkt. Men, din stol var lika tom nästa match. Det var lika märkligt att vända sig om och inte se dig. Ingenting blev bättre. Ingenting.

Först i näst sista hemmamatchen kunde vi leva en stund. Zohore (kom och gick efter dig) tryckte in trean och jag, Snickaren och dina Rambergsgrannar föll ihop i en galen hög. Det var – äntligen – ett ögonblick som var som förr. En kort och total glädje.

På annandag jul stod jag och V och lipade i ett bergrum. Håret hade bröllopsfest och efter snapsarnas vals kom tiden ikapp oss. Det vi bitit ihop kring. De ömma skämten om dig och dina påhitt kunde inte mota bort det ledsna då.

Det gör fortfarande ont. Fan, så ont. Men, nu ska du få höra. Vi köpte ditt årskort. Hela gänget chippade in. Du kan inte stå bland oss, men vi kommer att låna ut din stol till någon du gillar. Och vi behåller din plats för alltid, så att du aldrig riktigt, riktigt lämnar oss.

Blås av matchen. 
Det finns ingen tid kvar. 
Publiken ropar den älskade stjärnans namn. 
Men, han har lämnat planen för alltid. 
Aldrig har en förlust varit tyngre. 

Sov gott, älskade kamrat. Ta hand om himlen tills vi kommer.