Min penna är vässad på mitt sätt

När jag var liten ville jag bli serietecknare. Jag ritade massor av teckningar med Dr. Stork och skrev några hundra manus till strippar om en familj med en egensinnig tupp som humoristisk motor.

I en slags revisionism runt tioårsåldern försvann alla de dokumenten. Jag lade undan ritpennorna och började skriva bilderna med ord.

Det tänker jag inte sluta med, men runt årsskiftet fick jag tillbaka lusten att också teckna igen. Att komplettera skrivandet med skämtteckningar, att en dag bli färdig med ett barnboksmanus jag själv illustrerat, att med humor och satir hålla undan monstren som ryter från nyhetssidorna.

Sedan gick två terrorister in på en redaktion i Frankrike och mördade tecknarna.

Jag har aldrig längtat mer efter att rita än efter det.

Nej, jag vill inte rita bilder av någon profet. Det är gjort och kanske också förgjort. Jag lever stående utan att behöva försvara yttrandefriheten på ett sätt som inte känns rätt i mitt hjärta.

Så här är det. Jag har aldrig läst Charlie Hebdo. Jag kommer nog aldrig att göra det. Samtidigt som den tidningen stod för rätten att säga vad man vill tog den också uttryck som många ansåg rasistiska, homofobiska, islamofobiska och så vidare. Jag är ingetdera, men kan verka fritt ändå.

Förstå mig rätt – alla har rätt att rita vad de vill. Men, jag kommer aldrig att rita något som skymfar bara för att jag har rätten. Det behövs inte. Min penna ska vässas och häckla de som behöver häcklas (i både ord och bild). Mina ord och bilder ska belysa det som bara växer om vi låter locket ligga på.

Duckar jag? Vågar jag inte attackera vissa? Jo, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag fördömer ondska i alla dess former. Att döda folk, oavsett om det sker i Guds namn eller för att du vill stjäla någons plånbok, är oförlåtligt. Men, jag behöver inte ställa mig i ondskans kikarsikte för att bevisa mitt mod. Jag lever stående ändå.

Jag minns hur jag blev galen över skämtteckningar om spårvagnskraschen i Göteborg. Inte skrattade jag åt serien där en pappa kom ut från sitt barns sovrum och sa att han var en ansvarsfull förälder eftersom han använde kondom. De som ritade det där får gärna göra det. Då som nu tycker jag att det där är rena skiten. Jag vill inte låta mina linjer eller ord bli sådana. Ord och bilder som bara hånar, sårar, förminskar, sparkar nedåt och förlöjligar utan att ha en vettig udd.

Det finns tillräckligt mycket i samhället som förtjänar att belysas. Allt från lokala politiker till det globala miljöhotet. Girighet och människans vanvett är en oändlig burk med svart bläck som bara väntar på pennan som doppas och för över tokigheterna till arket.

Jag har friheten och är tacksam för den. Mitt val är använda den på mitt sätt. Det kommer att förarga folk, men inte värre än att det väcker diskussion snarare än osäkrar vapen. Igår skrev en vän på Facebook att jag trampade i hundskit när jag önskade GT tidningsdöden. Vi är inte överens, och det behöver vi inte vara. Jag stryker inte någon medhårs, men har inte som mål att prompt få andra att resa ragg.

Att berätta det jag vill och tycker, det är så jag utkämpar min strid. Det är vad jag önskar med min pennas linjer. Att de berättar historier som skapar debatt, eftertanke, skratt och allt möjligt annat. Att de ramar in mina bilder istället för att bli dödliga skiljelinjer mellan fiender.

Jag är Anjo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s