Jag längtade dagg, jag fann diamanter

Jag vet inte hur många morgnar jag längtade den, daggen i gräset. Det där glittrande, fuktiga som bara en vacker natt kan åstadkomma. Fuktig ängsmark istället för torra promenader på öde grusvägar utan mål.

Längtan pågick hur som helst i många år.

Sedan kom verkligheten till mig.

Och jag fann två diamanter istället.

Det är inte alltid så poetiskt längre, men vardagen är som den ska nu.

Och just idag, 25 januari, är det tre år sedan jag skulle gå på Jan Lööf-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det blev inte så. Vi möttes i foajén, förklarade (hon först) vad vi ville och kände.

Tre år.

Jag längtade dagg så länge. Jag fann en diamant.

Snart ska jag sova bredvid henne igen. Ja, fast inte exakt bredvid henne. Just nu sover vår finaste dröm i mitten av sängen (gärna på bredden så att vi andra får varsin kant av bädden). Det går bra, det också. Två diamanter snusar intill mig. Vem kunde tro det en natt när jag bloggade om att ännu en gång ha gått i skor fyllda med trasigt glas? Vem kunde tro det när jag skrev om min skrafferade sorg i blyertsvärlden?

Så mycket dagg jag längtade och älskade, fastän jag (innerst inne) visste att när solen steg skulle den försvinna. Nu skiner mina diamanter även de gråaste, tristaste och mest måndagiga måndagar. Och de kommer aldrig att försvinna.

Det kan inte bli bättre. Det blir bara bättre och bättre.

2 reaktioner på ”Jag längtade dagg, jag fann diamanter

  1. Jag är glad att du fann. Ofta är det just det med att hitta: Vågar man släppa in och ge sig hän hittar man oftast mer än man kunde hoppats på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s