Minnesluckor

Jag gjorde allt för att komma ihåg allt.

Dokumenterade vartenda steg på Facebook, checkade in överallt. En snitslad bana som beskrev mitt liv in i minsta detalj.

Jag twittrade om allt från världsomvälvande saker till icke-händelser under oväsentliga promenader.

Mitt instagramkonto flödade över av nedslag i min verklighet.

Bloggen skrev ut hela min existens för alla att se.

Det fanns inget i övrigt att önska.

Jag hade kartlagt, rapporterat och förevigat allt. Det fanns där, i molnet, på nätet, några klick bort var jag än var.

Där var allt i tryggt förvar: bilderna på allt som hänt, namnen på människorna jag mötte och händelserna jag annars skulle glömma bort.

Plötsligt stod jag där en dag, utan uppkoppling.

Och jag hade jag inga minnesbilder alls.

Återkomsten

De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.

Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.

Skrivandet blev den enda förloraren.

Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).

Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.

Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.

Jag är så trött, jag vill inte sova

Del ett: Dagen efter.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Jag vill sitta vid din sida, låta dig vila på mitt bröst. Och med varje hjärtslag berätta: bli frisk nu, ät lite, älskade, älskade lilla barn.

Du var så tapper igår. Läkare, sköterskor, prover, så lång tid. Inga protester hjälpte. Du sa ’hej då’ till alla, men de stack dig ändå, körde ner spatlar i munnen, undersökte, krökte, funderade och tog nya prover.

De är så lugna. Ingen fara. Men, jag är en novis. En pappa som aldrig sett dig så här förut. Du springer inte ut i hallen när jag kommer. Du vill bara sitta i soffan, titta på film.

Det är ingen lunginflammation säger de nu. Antagligen ingen urinvägsinfektion. Kanske är det ett virus. Antibiotikan hjälper snart. Antagligen.

Varje sekund är för många år i min själ.

Din aptit är noll, du dricker mycket, men alldeles för lite säger de. Vällingen, korven, pastan, kycklingen, mackorna och allt annat du älskar så. Du bara smuttar och petar i allt.

Jag är så orolig. Fast, de verkar så lugna. De är proffs. Jag är en orolig amatör.

Spring mot mig snart igen. Tvinga mig till ändlösa racerlopp i hallen, du med shoppingvagnen och jag med den gamla lära-gå-vagnen. Skratta och säg ’till’ i meningen ’en gång till’.

Bli frisk. Titta på mig med de där jättestora ögonen, ge mig inte de här trötta och bleka ögonkasten.

Väck mig mitt i natten och kräv att vi tittar på huset (det där som lyser rött om nätterna).

Ät och drick som fanns det inget djup, inget slut.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Skratta och lek mig till sömns, finaste barnet vårt.

Del två: Nu.

Febern är borta. Du är lite trött, stel i kroppen, men skrattar oftare. Du äter. Du dricker välling, vatten, mjölk. Du tittar fortfarande lite väl mycket på film. Men, du har börjat tjata om kakor igen.

Och de där ögonen är tillbaka. Du kräver att vi ska springa med vagnarna i hallen även efter att min rygg gått i tusen bitar. Du är du igen.

Jag är inte trött, men det är dags att sova.