Den sorgliga välgörenhetsfilmen

Scenen utspelar sig på en valfri innerstadsgata i Göteborg och skådespelarna är dels jag, dels en välgörenhetsarbetare från Greenpeace, Amnesty, FN, Röda Korset eller liknande.

Den idealistiske och glade välgörenhetsarbetaren:
”Hej, har du tid en minut?”

Mitt eftertänksamma jag:
”Du menar, kan jag avvara 1/1440-del av min dag, vilket motsvarar cirka ett sandkorn i den rätt behagliga öken som är mitt, enligt statistiken, cirka 80-åriga liv? Ett liv som innehåller något i stil med 42 000 000 minuter? Skulle jag ha tid att lägga en av dessa minuter på att lyssna på dig när du upplyser mig om något som betyder evinnerligen mycket mer för mig och för många andra än vad än jag är på väg till just nu? En minut som absolut förtjänar en timme? Skulle jag ha tid att lägga en minut på att låta dig prata, vilket i jämförelse med den tid jag lägger på att kolla Facebook, twitter, tv-serier jag inte vill se och bläddra i tidningar jag inte bryr om är verkligt väl använd tid? Skulle jag kunna offra en minut och kanske åstadkomma något som förbättrar livet i många herrans år, det vill säga miljontals minuter, för djur, människor och den här rätt misshandlade planeten?”

Den rätt hoppfulle välgörenhetsarbetaren:
”Ja.”

Mitt patetiska jag:
”Nej.”

Scenen avslutas med att jaget tar en omväg – på flera minuter – för att undvika ytterligare välgörenhetsarbetare.

Regnet faller tungt under hela scenen. Och långt efter att densamma slutat.

Snöblandat regn

23 mars. Snöblandat regn.

Ser knappt dottern genom fönstret till förskolan. På vägen utanför ligger en död hare. En enorm trut pickar i sig från dess kranium. Jag kan skrämma iväg fågeln, men bara så långt. Och jag har ingen spade, ingen bibel, inga vackra ord, ingenting som kan ge haren ett sista avsked och ha det fint i harhimlen.

Det är 23 mars. Snöblandat regn. Det är en dag när Göteborg är som en skilsmässoplatta.

Vemodet finns på gångvägarna som ännu inte befriats från gruset. Melankolin fyller de ständigt försenade spårvagnarna. Längtan bort syns till och med i bilarnas strålkastare.

Jag älskar den här staden sådana här dagar. Konstigt nog. Kanske är det poeten i mig. Han som undrade vad som hände när jag blev lycklig familjefar. Sådana här dagar kan hans palett få verka fritt.

Jag är så mycket Göteborg jämfört med Stockholm, men jag är så mycket mer Tomas Andersson Wij än Håkan Hellström. Den stillsamma rösten som pratar om Fruängen, gröna vagnar och annat hade sett Göteborg som jag om han var född här. Håkan är Göteborg säger så många, men hans svårmod är ändå klätt i sjömanskostym och sprittande goa gubbar-glädje. Inget fel i det, men det är inte jag.

Göteborg. Jag har sagt det förr. Den här staden är som en ståplatsläktare utan tak i november. Oavsett vilken månad det är.

Här är segregationen enorm. Både när vi snackar stadsdelar och vad folk tycker om trängselskatt. Politikerna föraktas. Folk tittar ned i gatan. Tiggarna och kråkorna delar utrymmet på Heden. Köer i trafiken. Köer i barnomsorgen. Klyftor. En delad stad på så många sätt. Förort mot förort. GT mot vettet. Ja mot Nej. Stora frågor drunknar i små människors käbblande. KF är en polsk riksdag i staden Ankeborgs stökigare delar för ofta.

Ändå älskar jag Göteborg. Tror på staden. Tror att den reser sig från förra veckans mord. Tror att de försenade spårvagnarna ändå knyter ihop på något sätt och att det finns fler beröringspunkter än klickkåta journalister vill få det till när de braskar på. Tror att vi överlever Västlänkens vara eller icke-vara.

Och vem vet. Kanske lyser solen i morgon. Jag älskar Göteborg sådana dagar också.

23 mars. Snöblandat regn. Det övergår i det vanliga regnet innan jag skriver klart det här. Det där regnet vi knappt noterar för att det så ofta finns här.

Vägarbeten. Knutar. Trafikinfarkter. Två dagar till lön. Snöblandat regn. Skilsmässodrömmar och förnyad förälskelse i varenda steg jag tar.

Tiggarna som inte försvann

Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.

Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.

Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.

Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.

En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?

Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.

Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.

Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.

Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.

Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.

Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …

Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?