Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.
Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.
Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.
Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.
En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?
Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.
Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.
Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.
Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.
Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.
Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …
Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?
Word up, Anjo 