Scenen utspelar sig på en valfri innerstadsgata i Göteborg och skådespelarna är dels jag, dels en välgörenhetsarbetare från Greenpeace, Amnesty, FN, Röda Korset eller liknande.
Den idealistiske och glade välgörenhetsarbetaren:
”Hej, har du tid en minut?”
Mitt eftertänksamma jag:
”Du menar, kan jag avvara 1/1440-del av min dag, vilket motsvarar cirka ett sandkorn i den rätt behagliga öken som är mitt, enligt statistiken, cirka 80-åriga liv? Ett liv som innehåller något i stil med 42 000 000 minuter? Skulle jag ha tid att lägga en av dessa minuter på att lyssna på dig när du upplyser mig om något som betyder evinnerligen mycket mer för mig och för många andra än vad än jag är på väg till just nu? En minut som absolut förtjänar en timme? Skulle jag ha tid att lägga en minut på att låta dig prata, vilket i jämförelse med den tid jag lägger på att kolla Facebook, twitter, tv-serier jag inte vill se och bläddra i tidningar jag inte bryr om är verkligt väl använd tid? Skulle jag kunna offra en minut och kanske åstadkomma något som förbättrar livet i många herrans år, det vill säga miljontals minuter, för djur, människor och den här rätt misshandlade planeten?”
Den rätt hoppfulle välgörenhetsarbetaren:
”Ja.”
Mitt patetiska jag:
”Nej.”
Scenen avslutas med att jaget tar en omväg – på flera minuter – för att undvika ytterligare välgörenhetsarbetare.
Regnet faller tungt under hela scenen. Och långt efter att densamma slutat.
Word up, Anjo 