På frågan om jag tror freden kommer …

Den lille pojken, ännu fylld av hopp och nyfikenhet, frågade mig:

”Tror du att det blir fred någon gång?”

Jag funderade på vansinnet i Irak, Syrien, Afghanistan, Nigeria, Ukraina, Egypten, Libyen, Mali, Somalia, Kenya, Kongo, Jemen, Pakistan, Nordkorea, knarkkrigens Mexiko, det polisbrutala USA, massmördandet i Mellanamerika, flyktingkatastroferna i Medelhavet och i Sydostasien och så (inget) vidare ända ned till gatugängens krig i Göteborg. Jag öppnade munnen för att säga något, men så tänkte jag till. Det måste gå. Kan människan bli så vansinnig, då måste den också kunna gå åt andra hållet. Krig tar slut. Folk inser till slut. Väl?

Sen tänkte jag på hur jag själv retar upp mig över de som slänger plåtbord i förpackningsinsamlingen och ställer spisar utanför miljöhus.

Mitt återkommande förbannande av idioter som kastar ciggfimpar där barn leker.

Att jag konstant dömer ut folk som fullständigt värdelösa efter en tweet.

Den illvilliga önskan jag när att cyklister som kör som idioter ska plöja ned i en djup grop.

Min inställning att allt från fotbollsförbund till politiker, från ouppmärksamma expediter till folk som inte lämnar plats på spårvagnen när min dotter vill sitta bör dra dit pepparn bara växer om Satan odlar den i sin köksträdgård.

Hur jag ofta drömmer om att bli en osynlig superhjälte så att jag kan lägga fälleben för folk.

Min aversion mot bondjävlar, stockholmsjävlar, skånejönsar, lappjävlar och alla dessa satans förbannade goa gubbar som förstör den här stans rykte.

För att inte tala om gubbjävlar, kärringjävlar, kapitalistsvin, kommunistjävlar, miljötomtar, ungjävlar, pensionärsrussin, foliehattar, klapphattar och alla dessa offerkoftor.

Eller de extremt störiga kappvändare, bloggidioter, besserwissrar, messerschmittar, vegantöntar, kötthuvuden, feminister, jämställdister, vänsterdårar, högeridioter, GT-journalister, svenskar, invandrare, finnar, norrmän, jänkare, ryssar, tjockisar, hurtbullar, Facebook-aktivister, slacktivister, jag-hoppar-på-allt-reaktionärer och LCHF-jihadister som finns överallt.

Och framförallt den överskattade och oroliga svenska humoreliten.

Jag tittade på pojken och svarade:

”Möjligen om jag försvinner från Jordens yta.”