En namnlös dröm

Det finns en namnlös dröm. Han är vacker, men så okänd. Och så utan namn. Vi älskar honom.

Till dig som kommer …

Det dröjer ännu ett tag, du. Lika bra det. Vi har lite svårt att bestämma namn. Din storasyster hette Svea redan tidigt. Du? Vi vet inte än. Men, det förändrar inget. Du är efterlängtad, älskad och vi har en fantastisk och storartad plan för dig. Förvisso kommer den att behöva justeras på grund av matande, sovande, sovbrist, vakna nätter, förkylningar och så vidare. Fast, den kommer inte att spricka. Du kommer att få det bästa. Det allra bästa. Av mamma. Av mig. Av Svea.

Hon är inte övertygad ännu, Svea, men jag tror att du kommer att få låna hennes babyleksaker. Och kanske till och med ta över hennes gamla spjälsäng. Hon ska få en ny, vilket borde underlätta transfern.

Vagnen. Där har vi ett problem. Svea gillar fortfarande den. Exakt hur hon ska fås att gilla ståbrädan lika mycket är ett oklart projekt om vi säger så. Senast i morse sa hon tydligt att du inte kommer att få låna vagnen alls. Däremot kan du få låna hennes duplo och kanske någon boll eller två (hon har bara 110 stycken, så det är en storstilad gest).

Hon vill inte heller byta sin bilbarnstol till en för större barn och låta dig sitta i hennes nuvarande.

Förhandlingarna, förberedelserna och förväntningarna pågår. Hon är två. Det är en bestämd ålder, lillebror.

Just det, lillebror. Hon är på det klara med att du är just lillebror. Och hon verkar nöjd med det.

Vi kommer att ge dig all tid vi har. Men, utan att Svea förlorar en sekund av vår uppmärksamhet. Hon får allt nu. Du får allt sen. Hon får allt sen. Strunta i det matematiska. Det går ihop. Det är ett löfte. Till dig. Men, också till henne. Hon får inte bli åsidosatt bara för att du kommer. Det är så lätt att många vill titta på dig, du är ju ny. Men, vi kommer att lyfta fram henne lika mycket som nu. Okej? Bra.

Några små sidospår. Sprutor gör inte ont, de gör gott. Gillar du inte barnmat kan du få wienerkorv och mozzarella varje dag, det fick Svea. Om du inte upptäcker YouTube alltför tidigt är det bra. Du håller på Blåvitt, IFK Göteborg, Änglarna precis som storasyster och pappa. Mamma är inte intresserad och håller således på Elfsborg.

Precis som Svea ska fortsätta växa som hon vill och bli så gränslöst stor som en flicka har rätten att bli. Precis så ska du få växa in i en värld där det är din person och ditt sätt, inte ditt kön, som skapar möjligheterna och vägarna. Vi kommer att hålla dig lika hårt som Svea, men låta er springa lika fritt. Universum är er lekplats, våra famnar är era hemmahamnar. Du får går dit du vill, men vi finns alltid här och där för dig. Världen är ibland en vansinnig plats. Men, det finns gräsmattor och soliga dagar. Vi finns med dig. Hjälper dig. Stöttar. Förmanar. Förklarar. Försöker att förstå det som du förmodligen ser klarare än vi vuxna. Hjälp oss. Stötta oss. Förmana oss. Förklara för oss. Kanon, tack för det.

Grabben, till sist.

Du har inget namn. Inte än. Men du kommer att få ett. Och all kärlek vi har. Vi ses i januari …

IMG_3284

Från nazist till paria på fem dagar

Dag 1:
Nyinflyttad i det nya kvarteret i det nya samhället tänkte jag göra ett gott intryck.
”Hej”, sa jag och räckte upp högerhanden till hälsning.
”Jävla nazist”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Komma här och göra Hitlerhälsning så där. Att ni inte skäms”, sa grannen.
Trots att denne var ute i ogjort väder, så bestämde jag mig för att ändra på mitt, förvisso allt annat än nazistiska, beteende. Bättre att underordna sig, även om jag var oskyldigt anklagad.

Dag 2:
Solen sken och jag gick för att hämta tidningen. Eller, den hade jag förstås i min iPad, men jag tog ändå en promenad till brevlådan.
”God morgon, vilken härlig dag”, sa jag och knöt vänsternäven för att uttrycka: Oj, vad många möjligheter den här dagen bär med sig.
”Vi gillar inte kommunister här”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Upp till kamp, sträckt vänsternäve. Du vill förstås att våra villor bränns ned och att vi tvångsinterneras”, sa grannen.
Trots att denne helt missuppfattat mitt hälsande och naglat fast mig i ett politiskt hörn käftade jag inte. Jag bestämde mig för att motbevisa istället för att argumentera. Det senare ledde sällan någonstans numera. Debattklimatet var inte solsken i landet. Även om det ofta var högtryck så regnade det snålt mest hela tiden, understött av blixtrande och dundrande åt höger och vänster.

Dag 3:
Det var ännu en vacker morgon och jag gick ut för att swisha över lite pengar till den där Grindslanten-pojken. Grannen var där.
”Ännu en kanondag”, sa jag och sträckte båda händerna mot himlen, som för att bjuda in dagen att fångas.
”Överfall, du försöker våldta mig”, sa grannen och pepparsprayade mig bums.
”Absolut inte”, sa jag när jag kunde fokusera igen. ”Jag är verkligen inte sån. Bara för att vissa gör det så gör inte jag det.” Samtidigt visste jag att det var ett vekt försök till ursäkt, ett som inte hanterade den större frågan egentligen.
Jag fick en rejäl spark mellan benen och därefter en otrolig smäll underifrån, så att jag slog huvudet på spiken och insåg det fruktlösa i även detta meningsutbyte.

Dag 4:
Det var mulet, men alltjämt uppehåll. Jag var solbränd, hade börjat få lite skägg och var allmänt slapp. Jag gick ut, såg grannen och gick förbi, med händerna i fickan, och nickade en tyst hälsning.
”Vad har du i fickorna? Åh, herregud, det är en bomb. Du är en sån där självmordsbombare”, sa grannen och ringde 112. Samtidigt motades jag bort till ytterkanterna av kvarteret av en hastigt Facebookinsamlad mobb utan djupare insikt i ärendet.
”Men, vad fan”, sa jag. ”Varför tror ni att jag är terrorist? Är det bara utseendet som får er att dra såna slutsatser? Jag är ju en helt vanlig Svensson.”
När sirenerna, massmediapsykosen och allt annat dundrade in var jag redan i skogen. Men, jag såg den inte för alla träskallar. Ungefär som mina grannar inte kunde se mig för att det var så många vanföreställningar i vägen, tänkte jag. Det var ändå inget att göra åt. Det var som det var nu. Bättre att knipa och streta på. Bara vara ingen alls.

Dag 5:
Jag gick ut, mötte grannen, tittade ned i marken och gick förbi.
”Hälsar du inte?”, sa grannen. ”Vad är du för en jävla granne? Hur tror du att man ska kunna leva tillsammans om man inte pratar med varandra. Det är sånt som skapar missförstånd, problem och hat. Det är såna som du som förgiftar landet inifrån.”
Jag lyssnade inte. Istället öppnade jag brevlådan. Jag hade fått brev från kommunen och slet upp det. Besvikelsen var omedelbar. Jag hade fått avslag på min bygglovsbegäran att återuppföra Bullerbyn.
Så, jag trampade tillbaka i de nya hjulspåren som redan verkade alldeles inkörda och enkelriktade. Det hade börjat regna i hela det här förbannade landet.