Dag 1:
Nyinflyttad i det nya kvarteret i det nya samhället tänkte jag göra ett gott intryck.
”Hej”, sa jag och räckte upp högerhanden till hälsning.
”Jävla nazist”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Komma här och göra Hitlerhälsning så där. Att ni inte skäms”, sa grannen.
Trots att denne var ute i ogjort väder, så bestämde jag mig för att ändra på mitt, förvisso allt annat än nazistiska, beteende. Bättre att underordna sig, även om jag var oskyldigt anklagad.
Dag 2:
Solen sken och jag gick för att hämta tidningen. Eller, den hade jag förstås i min iPad, men jag tog ändå en promenad till brevlådan.
”God morgon, vilken härlig dag”, sa jag och knöt vänsternäven för att uttrycka: Oj, vad många möjligheter den här dagen bär med sig.
”Vi gillar inte kommunister här”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Upp till kamp, sträckt vänsternäve. Du vill förstås att våra villor bränns ned och att vi tvångsinterneras”, sa grannen.
Trots att denne helt missuppfattat mitt hälsande och naglat fast mig i ett politiskt hörn käftade jag inte. Jag bestämde mig för att motbevisa istället för att argumentera. Det senare ledde sällan någonstans numera. Debattklimatet var inte solsken i landet. Även om det ofta var högtryck så regnade det snålt mest hela tiden, understött av blixtrande och dundrande åt höger och vänster.
Dag 3:
Det var ännu en vacker morgon och jag gick ut för att swisha över lite pengar till den där Grindslanten-pojken. Grannen var där.
”Ännu en kanondag”, sa jag och sträckte båda händerna mot himlen, som för att bjuda in dagen att fångas.
”Överfall, du försöker våldta mig”, sa grannen och pepparsprayade mig bums.
”Absolut inte”, sa jag när jag kunde fokusera igen. ”Jag är verkligen inte sån. Bara för att vissa gör det så gör inte jag det.” Samtidigt visste jag att det var ett vekt försök till ursäkt, ett som inte hanterade den större frågan egentligen.
Jag fick en rejäl spark mellan benen och därefter en otrolig smäll underifrån, så att jag slog huvudet på spiken och insåg det fruktlösa i även detta meningsutbyte.
Dag 4:
Det var mulet, men alltjämt uppehåll. Jag var solbränd, hade börjat få lite skägg och var allmänt slapp. Jag gick ut, såg grannen och gick förbi, med händerna i fickan, och nickade en tyst hälsning.
”Vad har du i fickorna? Åh, herregud, det är en bomb. Du är en sån där självmordsbombare”, sa grannen och ringde 112. Samtidigt motades jag bort till ytterkanterna av kvarteret av en hastigt Facebookinsamlad mobb utan djupare insikt i ärendet.
”Men, vad fan”, sa jag. ”Varför tror ni att jag är terrorist? Är det bara utseendet som får er att dra såna slutsatser? Jag är ju en helt vanlig Svensson.”
När sirenerna, massmediapsykosen och allt annat dundrade in var jag redan i skogen. Men, jag såg den inte för alla träskallar. Ungefär som mina grannar inte kunde se mig för att det var så många vanföreställningar i vägen, tänkte jag. Det var ändå inget att göra åt. Det var som det var nu. Bättre att knipa och streta på. Bara vara ingen alls.
Dag 5:
Jag gick ut, mötte grannen, tittade ned i marken och gick förbi.
”Hälsar du inte?”, sa grannen. ”Vad är du för en jävla granne? Hur tror du att man ska kunna leva tillsammans om man inte pratar med varandra. Det är sånt som skapar missförstånd, problem och hat. Det är såna som du som förgiftar landet inifrån.”
Jag lyssnade inte. Istället öppnade jag brevlådan. Jag hade fått brev från kommunen och slet upp det. Besvikelsen var omedelbar. Jag hade fått avslag på min bygglovsbegäran att återuppföra Bullerbyn.
Så, jag trampade tillbaka i de nya hjulspåren som redan verkade alldeles inkörda och enkelriktade. Det hade börjat regna i hela det här förbannade landet.
Word up, Anjo 