Jag hade för många röster i mitt huvud

Alla dessa röster i mitt huvud blev för många. Och de höll på att få mig att bli galen. Ständigt gick tankarna åt fel håll. På jobbet, hemma, dagtid och nattetid. Ständigt hörde jag dem. De störde. De brusade (upp).

Till slut hade jag nästan förlorat hoppet om att den här förbannade världen skulle kunna komma på rätt köl igen. Sörjan av misstro bröt igenom alla fördämningar. Den blev till sanning. Fast så många olika sanningar.

Ondskan kom från vänster. Nej, den kom från höger. Blått är brunt. Rött är batikhäxor. Vi ska rädda världen, vi ska bara tjafsa in absurdum på hemmaplan först. Attack, attack, attack. Inget försvar? Nej, vem behöver det om man ständigt attackerar utan motivering.

Domedagsprofeterna stod överallt och vrålade i mun på varandra: Slutet kommer när ryssen invaderar. Nix, invasionen är den där vandrande armén av flyktingar. Jänkarna är de verkliga svinen.

Alla mot alla. 24-7. Kuddkrig med betongfundament. Misstro. Illvilja. Ofred. Okunskap. Medvetna missuppfattningar. Knivhugg i ryggen. Mobbning.

Och jag var en förlamad värnpliktig i armén av de som tycker om allt, men knappast tycker om allt. Snarare armén som inte tycker om något eller någon som inte tycker som vi tycker.

”Bygg fler skyddsvallar, hämta fler skygglappar, blunda med ett öga, idiot. Hur ska du annars kunna förbli enögd, Anjo? Följ fler, bli en i flocken, styrkan sitter i numerären. Lägg 140 sandsäckar där. Säkra dem med en hashtagkoppling. Storebror kanske ser dig, men vi vet vad som är bäst för dig. Retweeta om förstärkningar. Framåt marsch så att vi kan sluta cirkeln. Världen är inte ett klot. Världen är ett ekorrhjul. Och det är vi som får hjulet att snurra.”

HJÄLP!

Jag satte mig i ett hörn. Bad en bön, stilla mumlande, till den enda Gud vi alla rimligen måste kunna tro på.

Vår Värld, du som kan vara en himmel,
men av oss förvandlad till ett helvete.
Låt din verkliga prakt bli sedd.
Låt din framtid bli ljus IRL och på nätet.
Låt din dröm leva, på slagfält så som i cyberrymden.
Ge oss idag den storhet vi behöver.
Och förlåt oss vår litenhet,
liksom vi förlåter offerkoftorna som stjäl vår energi.
Och utsätt oss inte för foliehattar,
utan befria oss från troll och halmgubbar.
Din är Jorden och Naturen och Alltet,
vår är plikten att få rädda dig
undan vår meningslöshet.
Amen.

Sen reste jag mig och avföljde en mängd enkelriktade åsiktsmaskiner, olyckskorpar, förminskningsexperter och besserwissrar på twitter*.

Krigen tog inte slut för det. Flyktingarna sov inte tryggt bums. Det fanns fortfarande arbetslöshet, bostadsbrist, ensamma, utsatta, smältande poler och så vidare. Men, jag hörde plötsligt andra och bättre röster i mitt huvud. Röster som hade försvunnit i träsket jag hade verkat i.

Och jag återfann tron på att den här världen var större än många vill förminska den till (skitsnack på max 140 tecken). Och att det definitivt var en värld värd att kämpa för.

* Okej, en del andra rök också. Det fanns för många (även bra) röster jag lyssnade till. Så många att jag egentligen inte hörde några alls. Ta det inte personligt om jag inte hör dig längre, ok? Jag lyssnar bättre nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s