Tåget mot … ingenstans?

Klockan är 04.45. Regnet har knappt vaknat än. Tre hemlösa sover utanför Pressbyrån på Drottningtorget. En av dem lutad mot bänken, två i sovsäckar.

Det är än jobbigare att se än det jag såg på Heden igår. Den igenimmade bilen med ett par barnskor instuckna under. På ett sätt är det fint. Pojken som sover där, långt från sitt hem och sina vänner, tar av sig blå gympaskor fulla med spring när han kommer hem. Samtidigt är det så värdelöst. Han borde drömma om morgondagens lek och skola, inte vakna till ännu en dag i ett kallt, regnigt land.

Jag fortsätter in på Centralstationen. En flyktingfamilj sover på bänkarna där. En mor håller om sitt utmattade barn. De slumrar tryggt, men så obekvämt. Inga bomber väntar här, men däremot en så osäker framtid. Så många frågetecken innan de får den ro som behövs för att läka såren från kriget de lämnat.

Utanför ökar regnet. Det har vaknat och det är på dåligt humör.

Jag går ombord på tåget. Avgång 05.05. Innan jag ens anar ett morgonljus utanför har tåget passerat så många städer, så många trygga hem, så många möjligheter att hitta någonstans för fler. Men också så mycket ödemark, på alla sätt.

Det är mörkt ute, så mörkt. Inte ens några brinnande flyktingförläggningar, dessa moderna, vidriga vårdkasar bryter av mörkret och får mig att förtvivlat fortsätta fundera hur jag ska kunna göra mer och bättre.

Det står Eskilstuna på min biljett. Jag har en returbiljett till Göteborg. Jag kommer hem till upplysta fönster där dotter, sambo och kommande lillebror väntar. Men, ändå sköljer frågan över mig gång på gång:

Vart är jag och den här världen på väg?

Att överleva i dagens värld

Bäst att undvika stora folksamlingar. Åtminstone om jag vill undkomma terroristerna.

Bättre då att gå ensam på öde gator.

Fast, där kanske bovarna väntar på mig.

Hmm, kanske ändå bäst att leva som jag borde.

Men, undvika allmänna platser. De är särskilt utsatta.

Suck.

Men om jag lyssnar på nyheterna då? Och försöker filtrera bort ryktena? Då kanske jag får bättre koll. Ursäkta, vad har jag för källa på det uttalandet egentligen? Vems ärenden går jag? Vilken sanning försöker jag egentligen pådyvla mig? Vad har jag för dold agenda? Svara mig!

Jag blir knäpp. Världen är rund, men ingen skit tycks glida av.

Det är nog bäst att stänga av verkligheten och bara stanna hemma.

Då dör jag inte i alla fall.

Bara inombords.

Den rosa nallen

Förra veckan, torsdag. De står utanför Migrationsverkets lokaler i Gårda. En familj som väntar på att dörrarna ska öppna. Barnen kommer ut från porten mittemot. Någon har låtit dem värma sig. Vid fasaden står deras packning. Några nötta väskor, ett par bärkassar. På toppen av dem en stor, rosa nalle. Kanske är det allt som finns kvar av deras ägodelar.

Vi spolar framåt ett par dagar. Tomheten lyser i våra ögon. Vi har precis förlorat guldet på Ullevi. Folk strör ordet runt sig. Det alldeles för stora ordet. Katastrof. Katastrof. Katastrof. Jag har själv använt ordet för ofta. Det är skit, men just skit.

Sen rinner det undan. Några barer senare är jag hemma igen. Besviken, men hemma. Somnar i sängen med tvååringen alldeles intill mig. Hennes lilla hand lägger sig på mitt bröst och hon verkar så lugn. Allt är bra. Allt är som det ska. Jag rullar matchen på näthinnan. Men, det går över. Det kommer fler säsonger. Tvååringen sover tryggt. Hennes lillebror väntar på att få komma ut. Allt är bra. Allt är som det ska.

Hos oss, vill säga.

Kanske sover flickan med den stora, rosa nallen någon annanstans i min stad. Eller så har de redan åkt vidare. Jag ser nallen framför mig där och då. Tänker att den jobbar hårdare än någonsin nu. Den är i ett främmande land, men hinner inte vara rädd själv. Den måste trösta den lilla. Hon som sover, och kanske drömmer om en raserad värld, döda vänner, förlorat hopp och allt som inga barn ska behöva uppleva. Allt är inte som det ska. Inget är bra. Även om det är så mycket bättre för henne än de som sover för alltid. Dödade av bomber eller slukade av havet. Bortvisade av en rik kontinent som känns allt fattigare inombords. Som bygger murar för att bevara sin tomhet intakt.

Jag undrar ibland om inte nästa toppmöte om Syrien borde få lite andra besökare än sist. Kanske borde flickan sitta vid bordet tillsammans med den rosa nallen och bara ställa en enda fråga: Varför gör ni så här?

Och jag tänker. Precis som jag tänkt så mycket sedan jag vaknade upp i den här flyktingkatastrofen och insåg att det räcker nu.

För dig, Svea. För dig, lillebror. För dig, flickan med den rosa nallen. För alla barn som för alltid vilar någonstans där våra själar skamset stoppar om er och viskar förlåt oss för att vi inte räddade er. För er, för alla barn måste jag göra mer.

Det finns ett kall i allt jag vill göra från och med nu. Jag bygger långsamt en idé, en väg som kommer att få mig att kämpa hårdare än jag gjort förut. Ofta har allt varit för enkelt för mig, jag har gått på sparlåga och ändå klarat mig med bravur. Det här är nästan omöjligt. Men, just därför måste det göras.

Jag måste bidra till en bättre värld, rosa nallen. Så att du blir den där efterlängtade kompisen som flickan kan prata med. Så att du slipper bli hennes enda fyr i en förstörd evighet.

Det finns så många rosa nallar. Jag måste hjälpa er.

Fortsättning följer …