Den stora smärtan

Hon vacklade till. Föll ihop. Medvetslös. Folk rusade fram. Från höger och vänster, men också från de mörkaste av vrår.

”Hela hennes system har kollapsat”, sa någon.

”Så går det när man inte sätter gränser”, sa någon annan.

”Äsch, hon behöver bara lite andrum”, sa en tredje.

En läkare kom fram och undersökte henne. Han lyssnade länge och väl på bröstet. Hans min mer och mer bekymrad.

”Jag kan inte höra hennes hjärta slå. Fort, hon måste till akuten.”

En röntgenmaskin slogs på. Fler läkare rusade fram. Jo, hjärtat var där. Det slog, men så tyst, så tyst.

De röntgade resten av hennes kropp. Tog alla prover som kunde kommas på. Sedan slog de ihop sina kloka huvuden (fast inte bokstavligt, då det hade varit oklokt). Läkarnas ord flög omkring i luften i rummet.

Inget verkar tokigt. Allt fungerar. Faktum är att hon tycks må fantastiskt fint. Hennes system fungerar. Hon har allt som krävs för att må utmärkt. Och ändå är hon förlamad. Hon verkar inte kunna vakna till liv.

De tittade på henne igen. En stark lampa lös på henne. Hon låg stilla, men skuggan från hennes kropp rörde sig. Den vibrerade våldsamt. Skakade, som av skräck.

”Vad är det”, sa en läkare. ”Hur kan skuggan röra sig när kroppen ligger blick stilla?

Ingen visste svaret. Ingen såg att i skuggan dolde sig något hon nästan hade förlorat

Ingen såg att nutiden hade smittat och förvirrat hennes själ så att den, hennes lilla inre barn, nu vred sig i förtvivlan. Förkrossad över att dess värld bara var mörker. Än mer förfärad över att det gick en skarp gräns där ljuset började och att den inte tycktes få tillträde dit.

Läkarna ryckte på axlarna, släckte ljuset och gick ut ur rummet.

Ett kort tag var mörkret skönt för själen. En lisa. Men, den ville inte somna. Den visste att sanningsmardrömmarna skulle komma då.

Den somnade.

Vaknade den?