Tvååringen som är så stor

Hennes lillebror kom i januari. En älskad krabat, men också en konkurrent.

Vi visste det. Vi har försökt tackla det. Lyssna mer. Leka mer. Men, naturligtvis märker hon att hon inte alltid kan sitta i mammas knä just när hon vill. När lillebror måste äta, då måste han äta – nu.

Det har varit tufft för henne. Tuffare än för oss. Vi visste. Vi förstår. Vi har läst allting. Vi har övat. För henne bara small det till.

Hon är två år och plötsligt är det fullt hus i hennes tidigare enväldiga rike. Och hennes föräldrar har varit så trötta. Nattsömnen lika sammanhållen som en sönderhackad gurka. Vi orkar inte alltid. Tålamodet förkortas. Nödlösningarna i form av iPad och tv tar över.

Hon klarar det fantastiskt. Hon klappar sin lillebror. Dansar. Skrattar. Hoppar. För varje dag är stegen lättare och lättare. Det är makalöst att se.

Visst. Det är tufft, och det blev inte bättre av tre veckors dagiskarantän på grund av vattenkoppor, men hon klarar allt som händer bättre än någon annan. Hon var störst av allting förr. Hon är ännu större nu. Jag önskar jag var lika stor i allt det här som hon är.

Världens bästa storasyster.