Jag längtade dagg, jag fann diamanter

Jag vet inte hur många morgnar jag längtade den, daggen i gräset. Det där glittrande, fuktiga som bara en vacker natt kan åstadkomma. Fuktig ängsmark istället för torra promenader på öde grusvägar utan mål.

Längtan pågick hur som helst i många år.

Sedan kom verkligheten till mig.

Och jag fann två diamanter istället.

Det är inte alltid så poetiskt längre, men vardagen är som den ska nu.

Och just idag, 25 januari, är det tre år sedan jag skulle gå på Jan Lööf-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det blev inte så. Vi möttes i foajén, förklarade (hon först) vad vi ville och kände.

Tre år.

Jag längtade dagg så länge. Jag fann en diamant.

Snart ska jag sova bredvid henne igen. Ja, fast inte exakt bredvid henne. Just nu sover vår finaste dröm i mitten av sängen (gärna på bredden så att vi andra får varsin kant av bädden). Det går bra, det också. Två diamanter snusar intill mig. Vem kunde tro det en natt när jag bloggade om att ännu en gång ha gått i skor fyllda med trasigt glas? Vem kunde tro det när jag skrev om min skrafferade sorg i blyertsvärlden?

Så mycket dagg jag längtade och älskade, fastän jag (innerst inne) visste att när solen steg skulle den försvinna. Nu skiner mina diamanter även de gråaste, tristaste och mest måndagiga måndagar. Och de kommer aldrig att försvinna.

Det kan inte bli bättre. Det blir bara bättre och bättre.

Finns alltid här …

Finns alltid här,
älskade Svea.
Le mot mig ständigt,
gråt när du vill.
Låt mig visa dig
vattenpölarna;
hur de undviks
och glädjen som är
att plaska dem.
Följ med ut i världen,
där varje grusväg
är ett äventyr.
Upptäck det stora,
låt mig berätta
om hur det lilla
är enormt.
Kryp upp i min famn,
när du inte vill annat.
Finns alltid här,
vackraste barn.

sss

Finns alltid här,
älskade Teresia.
Led mig till himlen,
när jag inte leder dig.
Älska bort
regnmolnen;
förtrolla skuggorna
som jag vandrade i
tills de är solreflexer.
Förbli mitt valv,
stjärnsång om natten
och svalka i gryningen.
Hitta framtiden,
där jag sjunger
om tusen skratt
som ryms i varje stund.
Håll mig extra hårt
när världen inte är mjuk.
Finns alltid här,
vackraste du.

Var är ni, dagarna som aldrig fanns?

Jag fyller 15000 dagar i dag. Men, när jag försöker skriva en återblick går det inte.

Hej där, alla dagarna som aldrig var. Var är ni nu?

Jag minns inte er, ni regniga dagar som köpte mig till er clown. Jag kan inte minnas hur jag stod i vattenpölen med läckande skor. Höll jag slokande rosor som egentligen var spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp? Satt det en sprutande blomma i kavajslaget – dess sprut, mitt enda sprut – var det så? Ett hån som egentligen gick inåt; kallt och ofiltrerat? Jag tycks ha förlagt bilden som togs när regnet hade sköljt bort mitt vitmålade ansikte och avslöjade ett lika vitt och likblekt ansikte under. Var det inte den bilden som fortfarande visade ett lika vitt yttre, även när minnesbilden hade gulnat? Jag vet inte. Jag minns inte. Och de där påklistrade skratten som blöttes upp och sköljdes ned i avloppet tillsammans med min leende mun – fanns de? Var det inte snarare så att ingen skrattade åt mig när jag föll? Att den historien bara är en skröna? Och den där filmen när jag stod ensam i manegen, omgiven av ingenting, samtidigt som cirkustältet brann någon annanstans? Varför minns jag den inte? Finns den ens?

Och jag minns inte de där nattsvarta dagarna när tusch var det enda beständiga i en blyertsvärld. Jag minns inte hur mina händer blev radergummin som suddade ut framtiden samtidigt som min skugga blev svart bläck och förevigade det förflutna med hjälp av en förgåspenna. Såren jag hade då? De stigmatiserande hålen i mina händer som jag fick när jag ville slita bort de sorgliga skrafferingarna, de som hade förstärkts med vassa streck – var är ärren efter dem? Var är det bläckfärgade blodet som rann i min svartvita värld? Raserades ändå inte allt när jag försökte måla lager efter lager med varm oljefärg som jag alltid trodde? Varför minns jag inte? Var är mörkret? Vem målade ett lyckligt lager som inte tycks torka så att jag kan skrapa bort det? All fingerfärg jag strök ut, under dagarna då jag ej fingerfärdig var, den täcker nu skisser jag ej minns. De där planerna som mina darrande fingrar ritade, och som blott var sorgsna, hopkrupna stilleben, känns mer hållbara än allt jag inte längre ser. När jag rullade mig i ångest och vältrade mig i blyerts till dess att allt blev en smutsig kroppsmålning – var det egentligen en kokong inför framtiden jag vävde? Varför minns jag inte mörkret från tiden när allt var grådaskigt, det fanns ju ingen sol som skymde? Eller?

Jag minns er inte, dagarna när jag åt sorgen efter ännu en förlorad biljett till lyckans land. Stunderna när tidtabellen i det nedlagda stationshuset var min enda glada lektyr. Och jag minns inte numret som stod klottrat på toaletten, det som gick till någon som ville ligga. Jag minns inte att jag ringde det och kom till min egen telefonsvarare. Jag kan inte se bilden framför mig, hur jag saltstod på perrongen. Det var bara jag och mitt tunga bagage där, säger någon som minns. De där väskorna som aldrig sett solen, men ändå bleknat. De där väskorna som aldrig hade varit någonstans, men nötts ned ändå. Jag minns inget av allt det här, mitt kreditkort köpte aldrig de där biljetterna. Och det köpte inte flaskan som tröstade mig när jag gav upp. Jag kan inte känna igen rösten som sa åt anden i flaskan att hellre ge mig tre klunkar än tre önskningar. Det kan inte vara min röst.

Jag minns er inte. Jag minns ingen och inget av er.

Hon sover på mitt bröst, klockan är lika ung som hon. Sveas lilla hand är utspärrad för att täcka alla hörn av mitt hjärta. Hennes andetag är en luftbro som transporterar minnen till mig, bombarderar mig med dagar jag aldrig glömmer. Hon läser och löser morsekoden som är min puls. Hon sover. Jag sover för lite. Jag är trött. Men, jag minns. Jag tappar ingenting och behåller allting. Jag går inte i spår jag kanske bara hittade på, men ändå stannade kvar i.

Tiden är oväsentlig, den färgsprakande gryningen har spätts ut, formerar sig till en okänd och vacker dag. En dag som garanterat är och som jag aldrig glömmer.

 

I vårt vackraste, fult sex och våld

Det är så vackert allting. Väntan och längtan, den otåliga frustrationen och hur vi somnar bredvid varandra i vetskapen att nu är hon ännu närmare. Snart byter vi teori, tro och funderingar mot ett livslångt vårdande och älskande. Om två veckor är hon planerad att möta oss: vår dotter, vår ofödda framtid, vårt allt.

Måndag 15 april, vi är hos barnmorskan och mäter, väger, sticker och lyssnar. Allt är bra, allt är vackert.

På toaletten faller en skärva ur den perfekta diamanten. Det enda som för ett ögonblick kan vara hårdare är några utplacerade papperslappar.

bild (5)

I vårt vackraste ligger de på en toalett, erbjudanden om hjälp och en tryckt röst som viskar – vi finns här – till de som inte lever i sitt vackraste.

bild (6)

Vårt väntrum, så fyllt av förväntan, är ett rum där andra sitter med böjda huvuden. Kanske bär de sår i underliv och under allt vad leende ytor heter. Kanske är det inte bara bebisen som sparkar.

Jag har gått med Teresia hela vår vackraste väg. En gång fick jag inte sitta där, pappersbitarna på toaletten avslöjar varför vissa samtal måste ske utan mannen närvarande.

Vårt vackraste är lika vackert, men ödmjukt inser jag att det inte är så för alla. Jag förstår än en gång att det onda finns överallt och att vi snart föder en liten som ska ärva vår värld.

Jag förstår att jag ibland, när jag inte berättar tokiga sagor, ska berätta de allvarliga orden som Svea måste höra. Orden om hennes värde och hennes okränkta rätt att förbli okränkt.

Orden som också ska nå så långt jag kan skrika, så att det vackraste kan färga fler – och kanske gör att de där papperen inte fylls på varje vecka utan istället bleknar bort. Oanvända.

Ljuset

Ibland kommer det som en gammal klok farfar med utsträckt hand. Linjerna i dess skrovliga handflata är lika djupa som dess omsorg och min tillit till det. Och det håller mig tryggt vart vi än går.

Ibland är det ett ystert barn, så nyfiket och oförställt. Dess oskyldiga leende är lika stort som dess tydlighet när det, om än just fött, vägleder mig.

Ibland knackar det på, försiktigt, som en kutryggig dam. Dess bultande och vackra hjärta är noggrant dolt under en regngrå, vindpinad och maläten kappa.

Ibland väcker det mig, som vore det en lekfull valp. Det sliter av mig täcket, viftar på svansen och glansen och glittret i dess ögon lovar evig kärlek i utbyte mot bara en liten stunds lek, en liten pinne kastad bara några få gånger.

Ibland smyger det in, som en försiktigt vakande mor. Det sitter stilla precis där det inte syns och väntar troget på att jag ska komma det till mötes när jag är redo, vaken och har dansat färdigt med drömmarna.

Alltid finns det, strax under huden, mitt framför ögonen, i nästa andetag och i tanken jag nästan aldrig kunde tänka förr. Det stannar tiden, men får livet att rusa framåt.

Nattetid dröjer det sig kvar efter att solen gått ned och riktar stjärnorna mot mig. Det viskar att om det tog stjärnornas ljus miljontals år att nå mig, så var väl min väntan – knappt 40 år – ingenting. När orden tystnat lyser de upp allting runt mig. I sin blekaste form visar det upp min vackraste ljuskälla och skuggan av det lilla stearinljus som ännu väntar på att tändas, men ändå skiner underbart.

Jag ler, blundar, men ser inte mörkret.

Litet lyckoinlägg

Det finns en korsning utan farväl, bara några minuter från vår dörr. Där börjar vägen jag går, var dag.

Jag vet att lyckan dör vid horisonten, där vägen tar slut, men när jag går där rör sig horisonten bort från mig.

Ju snabbare och gladare jag rör mig, desto längre bort tycks horisonten.

När jag vänder mig om, finns ingen väg tillbaka. Hon jag nyss kysst farväl är på sin lyckas väg, en där lyckan också tar slut vid horisonten. Hon är utom synhåll, men allt jag ser.

Hon springer nedför sin väg och kommer allt längre bort från horisonten hon rör sig mot.

Hennes lyckas väg är ritad av mig, precis som hon ritat min.

 

År två, dag ett

För ett år sedan, nyårsdagen 2012, hade jag avslutat festligheterna vid femsnåret, skickat en vänförfrågan på Facebook till den förtjusande Teresia som satt bredvid mig under middagen. Den 29 december kände jag de första sparkarna från vår ofödda dotter.

I dag är det 2013, och ett fantastiskt år har börjat. Det borde inte kunna toppa 2012, men det kommer att köra över det totalt.

Lika löftesrik som nyårsafton är varje år, lika tom är nyårsdagen alldeles för många år – och det hade varit lätt att sortera in 2013 där. Den romantiserade bilden av den här årstiden, där lyckliga människor går omkring på snötäckta och lagom kalla gator stämmer inte riktigt. Det enda vinterspåret Göteborg bjuder på är det grus som inte följde med smältvattnet och en och annan krympande snöhög som skottats undan i ett hörn dit inte ens plusgraderna ids gå.

Nyårsnattens flugor som surrade berusat ligger förpuppade än när jag går utmed Heden. Raketerna och nyårslöftena har tystnat, bara några pinnar här och där minner om hundarnas förtvivlade stund. En och annan tomflaska har placerats prydligt på trottoarerna, andra ligger krossade – febrigt urdruckna vid tolvslaget eller kanske bara förlista ungefär samtidigt. De som åkte för att fortsätta festen när vi åkte hem i natt har garanterat gått in i en vägg, om än förklädd till säng. I en port sitter en man med årets första burk blå i sina darrande händer. Är det ens en fortsättning han tänker, långt mindre en god? Butikernas jalusier vägrar vakna, Avenyn är lika lite paradgata som alltid, men för en gångs skull är gatan ursäktad. Det är grått, tyst och tomt, men jag är förbannat lycklig och älskar varje kryssande steg mellan nyårsnattens lämningar av alla de slag.

Jag gick här i januari i fjol, fundersam på hur jag skulle förklara för Teresia att jag var förälskad. Innanför konstmuseets väggar väntade en ivrig flicka, bad mig sätta mig ned och förekom mig: ”Jag är så kär i dig”. Jan Lööf-utställningen fick vänta, vi hånglade hela kvällen i skenet av ett rött neonljus istället.

Sedan dess har inget varit sig likt – kärleken tog över. Jag slutade direktsända mitt liv på twitter, och började ironiskt nog leva fullt ut istället. Jag fick sämre koll på vad folk gjorde på Facebook, vilket inte direkt störde mitt humör. Bloggandet och skrivandet försenades – men har återfått sin marschfart nu när vi är sambos och jag har bytt flackandet till en egen liten skrivarvrå.

Våren var magiskt lycklig – vi åt inte samma maträtt två gånger, upptäckte varandra, upptäckte Berlin (vit sparris) och när fyrtioårsdagen närmade sig var lyckan total.

Den stora festen blev just det. Drygt 50 vänner, syskon och en älskad dam gav mig allt jag någonsin hade drömt om. Solen vägrade gå hem, vännerna vägrade gå hem, vissa glömde sina skor och det var fantastiskt allting.

Kroatien var sommarens crescendo, nästan två veckor av lugn, otrolig mat (Monte i Rovinj är en makalös restaurang) och ett besök vid Plitvicesjöarna som var än mer hänförande vackra än vad turistbilderna hade lockat med.

Sommaren slutade med att jag fick se två streck på en sticka. Därefter var det tysta leken, som förstås avslöjades av allt och alla, innan vi i början av november vågade visa ultraljudsbilden. Kanske var det årets enda skärsår, mitt i den bubblande lyckan, att vissa inte kunde eller ville dela vår glädje och lät tystnaden tala. Det skapade ett tomrum, men varje gång Svea sedan dess sparkat till sin mamma har hon fyllt igen det med råge.

Strax innan jul fick vi höra hennes frenetiska hjärtslag, det var en oerhört fin julklapp och en ouvertyr till den där julen vi alltid längtat efter, Teresia och jag. Den när du kommer hem till din familj som en del av ett vi. Jag vet inte hur många gånger under de dagarna jag tittade på henne och föll pladask igen.

Den 29 december kände jag Sveas sparkar och när 2012 drog sin sista suck kysste jag Sveas mamma under takåsarna i Linnéstaden. Himlen exploderade i ljus och ljud, men det var inget mot det fyrverkeri som briserar, gång på gång, inom oss.

Där slutade vårt första år – nu börjar det andra. 3 maj tänker Svea gunga till vår värld, hennes vagn är beställd och vi är redo.

Nästa kapitel skrivs, både på skärmen och under varje sekund av det som är den bästa nyårsdagen jag upplevt.