Skit i konventionerna. Om jag inte har tid, hur kan jag då ha tidsbrist?
Det där jag aldrig skrev
De där penseldragen jag ville måla i bloggen och annorstädes
De där historierna som bara rusar runt i mitt huvud
… de är som vildhästar på en nedsläckt friidrottsarena
Släpp dem fria.
Släpp mig fri.
Om gränsen exploderar
Hur kan jag någonsin begränsas igen?
… jag doppar pennan i TNT-bläck
Och jag är lika försiktig som en berusad elefant.
De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.
Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.
Skrivandet blev den enda förloraren.
Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).
Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.
Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.
När jag var liten ville jag bli serietecknare. Jag ritade massor av teckningar med Dr. Stork och skrev några hundra manus till strippar om en familj med en egensinnig tupp som humoristisk motor.
I en slags revisionism runt tioårsåldern försvann alla de dokumenten. Jag lade undan ritpennorna och började skriva bilderna med ord.
Det tänker jag inte sluta med, men runt årsskiftet fick jag tillbaka lusten att också teckna igen. Att komplettera skrivandet med skämtteckningar, att en dag bli färdig med ett barnboksmanus jag själv illustrerat, att med humor och satir hålla undan monstren som ryter från nyhetssidorna.
Sedan gick två terrorister in på en redaktion i Frankrike och mördade tecknarna.
Jag har aldrig längtat mer efter att rita än efter det.
Nej, jag vill inte rita bilder av någon profet. Det är gjort och kanske också förgjort. Jag lever stående utan att behöva försvara yttrandefriheten på ett sätt som inte känns rätt i mitt hjärta.
Så här är det. Jag har aldrig läst Charlie Hebdo. Jag kommer nog aldrig att göra det. Samtidigt som den tidningen stod för rätten att säga vad man vill tog den också uttryck som många ansåg rasistiska, homofobiska, islamofobiska och så vidare. Jag är ingetdera, men kan verka fritt ändå.
Förstå mig rätt – alla har rätt att rita vad de vill. Men, jag kommer aldrig att rita något som skymfar bara för att jag har rätten. Det behövs inte. Min penna ska vässas och häckla de som behöver häcklas (i både ord och bild). Mina ord och bilder ska belysa det som bara växer om vi låter locket ligga på.
Duckar jag? Vågar jag inte attackera vissa? Jo, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag fördömer ondska i alla dess former. Att döda folk, oavsett om det sker i Guds namn eller för att du vill stjäla någons plånbok, är oförlåtligt. Men, jag behöver inte ställa mig i ondskans kikarsikte för att bevisa mitt mod. Jag lever stående ändå.
Jag minns hur jag blev galen över skämtteckningar om spårvagnskraschen i Göteborg. Inte skrattade jag åt serien där en pappa kom ut från sitt barns sovrum och sa att han var en ansvarsfull förälder eftersom han använde kondom. De som ritade det där får gärna göra det. Då som nu tycker jag att det där är rena skiten. Jag vill inte låta mina linjer eller ord bli sådana. Ord och bilder som bara hånar, sårar, förminskar, sparkar nedåt och förlöjligar utan att ha en vettig udd.
Det finns tillräckligt mycket i samhället som förtjänar att belysas. Allt från lokala politiker till det globala miljöhotet. Girighet och människans vanvett är en oändlig burk med svart bläck som bara väntar på pennan som doppas och för över tokigheterna till arket.
Jag har friheten och är tacksam för den. Mitt val är använda den på mitt sätt. Det kommer att förarga folk, men inte värre än att det väcker diskussion snarare än osäkrar vapen. Igår skrev en vän på Facebook att jag trampade i hundskit när jag önskade GT tidningsdöden. Vi är inte överens, och det behöver vi inte vara. Jag stryker inte någon medhårs, men har inte som mål att prompt få andra att resa ragg.
Att berätta det jag vill och tycker, det är så jag utkämpar min strid. Det är vad jag önskar med min pennas linjer. Att de berättar historier som skapar debatt, eftertanke, skratt och allt möjligt annat. Att de ramar in mina bilder istället för att bli dödliga skiljelinjer mellan fiender.
Jag är Anjo.
Kanske.
Eller, så har jag varit en förbaskat bra pappa istället för att blogga under 2014.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig väckt min dotter klockan 13:37, jag har tittat mer på hennes lekar än twitterflödet och försakat en hel del hysteriskt viktigt på Facebook för att istället byta blöjor och bibehålla hennes leenden.
Det är inte slut på det nu, men vi skriver 2015 och jag är åter på jobbet till hundra procent (okej, vi inleder med ledigt till 7 januari). Dessutom har jag sparkat igång ett oerhört slumrande skrivande och annat genom att, utan löften, ta mig i kragen.
Det kommer inte att bli någon pappablogg av det här. Men, jag tror att jag är på väg att återvända till gammal god/surrealistisk/ilsken form igen.
Häng med. Det kommer att hända mycket 2015. Väldigt mycket. Och till skillnad från när jag sist lovade att få fart på bloggen igen så menar jag det på allvar den här gången.
Skrivarlusten är total. Jag känner hur det kliar …
… i vänster öga.
Känslan är alldeles för välbekant. Det skaver till när jag blinkar. Ett rödsprängt öga stirrar från spegeln snart efter det, och nog är det rätt så svullet redan. Ljuset är som en mobbare plötsligt. En titt mot dagsljuset är som att få en knytnäve i ögat.
”Det är ett ganska stort sår på hornhinnan”, säger doktorn. Jag visste det redan innan hon sa det. Gångarna från ögonakuten på Mölndal är långa. Jag tittar vart jag ska och blundar sedan några steg, tittar igen för att ta ut en ny riktning och går halvblind korridorerna fram.
Lapp för ögat, försöka med konststycket att lägga salva innanför nedre ögonkanten fem gånger per dygn (underlättas inte av svullnad och taskig, dimmig syn) under en vecka är vad som väntar. Sedan blir det bara salva en gång per dygn i en månad och därefter en annan salva i tvenne månvarv för att förebygga fler återfall.
Istället för en skrivande vecka blir det liggläge, smärta i vänstra ögat, trötthet i det friska ögat som får ta över allt jobb och tristess modell värre. Glöm att njuta av solen, värmen och det makalösa ljuset. Glöm tripper till Lygnern som frestar med +23. Glöm allt vad skrivande heter. Tystnad, stillhet och gärna lite skuggigt.
Nu är det lite bättre, men den här posten tog för evigt att plita ned. Jag är matt. Och inser att det är på väg att bli ännu en förlorad skrivardag. Får fundera ut nya idéer och ta fram diktafonen istället. Alltid något.
När jag vinner Nobelpriset ska jag ta emot det med enbart höger öga öppet, hör du det, vänsterögat? Va?
De senaste 14 månaderna har jag varit en ganska dålig bloggare och en än sämre romanskribent.
Däremot vågar jag påstå att jag har varit en fantastisk pappa och sambo.
Det tänker jag fortsätta med, men nu är det dags att också starta om den här bloggen och få fart på det andra skrivandet.
Jag tror att jag det senaste året skrivit ett gäng böcker i skallen, allt från deckare till resor inom mig, från satirisk och sarkastisk science fiction till barnböcker (jag har till och med fått en propå från ett förlag om att jag borde skriva sådana).
Jag har funderat på hundratals blogginlägg om allt från lusten att hitta en ny planet för min dotter till hur Darth Vader skulle göra sig som öron-näsa-hals-doktor.
Det mesta av tänkandet har skett nattetid, när jag vaknat till eller inte somnat efter en fantastisk dag med Svea och Teresia. Då har jag funderat, hittat vinklar, ingångar och annat. Det tänkta har sällan hamnat på pränt. Lyckligtvis minns jag mina nätter och har äntligen börjat sortera bland idéer och uppslag. En del har kasserats, annat ska masseras och en hel del ska publiceras.
Var redo. Det finns mycket vackert, ilsket, glatt, konstigt, längtande, surrealistiskt, roligt, allvarligt, undrande och annat som ivrigt försöker sparka upp porten till min blogg- och skrivvärld.
Då kör vi. Först lite roman och novell, sedan bloggande. Jag har mycket att berätta och fingrarna kliar.
Kommer de vackra orden från helvetet?
Ibland undrar jag det. I afton satt jag i en hotellbar med en musiker. Vi snackade om förr, nu och i morgon. Jag tänker återkomma till honom om ett par veckor (stay tuned).
Men, det verkligt intressanta – och det jag vill stanna vid just nu – är varifrån de vackra orden kommer.
Både musikern och jag är älskare av melankolin. Det finns något vackert i lidandet, något som lockar fram orden hos mig och tonerna från hans gitarr. Han berättar om låttitlar, jag berättar om när C.F. ville starta en konstutställning där folk fick måla utifrån mina blogginlägg.
Plötsligt tänkte jag på tjejen – en ung begravningsentreprenör – som ville använda mina texter i sitt yrke.
Vad är det som gör att det jobbiga samtidigt är en förlösande kraft – en virvelvind som river fram det kanske bästa du producerat?
Jag tänker på boken jag skriver, som i så många år var så svår att få grepp om. Där jag nådde en nivå och bara kastades ned. Hur kom det sig? Jag var verkligen nere periodvis då. Kanske kommer inte de vackra orden från helvetet? Mitt helvete födde förvisso en mängd vackra ord, men på något sätt var de placerade i små bubblor som flög omkring, krockade och exploderade till intet.
Nu, när allting är underbart har det lossnat. Ändå är det en sökande bok, en frågande och tidvis sorglig historia. Mitt förflutna och min vilsenhet från då återberättad. Fast, inbäddat i ett fint nu. I mina andra projekt samsas optimismen med ett allt argare patos över felen i vårt samhälle – hur det som räcker och blir över, allt för ofta förnekas alldeles för många.
Kanske kommer vackra ord från helvetet för en del? Jag vet inte. Min himmel kanske är ett helvete för andra, vad vet jag?
I mitt fall kommer de vackra orden från himlen, trots allt. När jag går över ett regnigt Heden tänker jag: det är för att jag sett himlen lustfyllt blå, skrafferat blyertssorglig, kolmörk, stjärnkysst, morgonspralligt färgrik, fylld av ett regnbågsskimmer och så tonlöst grå som jag vet det.
Så skyndar jag på stegen, ivrig att slita upp datorn och flyga vidare … mot himlen.
Det är språkhöst i stan.
Högarna av tomma, vissna argument virvlar runt i hörnet av gatan, på väg in i en återvändsgränd utan byline. På något sätt försöker de ge sig själva liv en gång till. Vinden tar dem lite till, det låter som om kvällstidningspapper gnids mot skvallerpresspapper; för felaktigt vinklad trycksvärta möter uppblåst och substanslös trycksvärta i ett förödande, meningslöst möte.
Längre ned på gatan faller årets skörd av övermogna och konstlat inympade fikonspråk från träden för att ruttna på den bleknande mattan. Ljudet av de ofullständiga bisatsernas buzzwords när de sänker sig ned i stora svärmar över de förföriskt sockrade frukterna är öronbedövande. Glupskt tuggar insekterna i sig den tillsatsspäckade frukten, men inte ens tillsatser kan ge de ofullständiga bisatserna rätt näring och en efter en faller insekterna till marken.
Alltid lika starka i sin flykt svävar de rätta orden, de oöversatta och icke-anglifierade ursprungsorden, högt ovanför och ser hur buzzwordsinsekterna ber om lite mer cred. Hur de enkla lösningarnas mästare lönlöst sträcker sig mot ett redan förmultnat fikonspråk istället för att söka ett verkligt liv i de rätta orden. De som låter launcha, impacta, sustaina och så (inget) vidare skrumpnar ihop. De rätta orden lyfter mot himlen. Buzzwordsen tystnar, men snart väntar en ny kull som i detta nu svärmar på ännu ett ställe som ännu inte har sanerats.
Mitt på gatan står en man, så professionell att han kan stava ordet med två ff, å andra sidan är han också så noggrann att han kan spara in ett g i det ordet, så i slutändan jämnar det ut sig. Han försöker förtvivlat hålla ihop ett särskrivet CV som spretar åt alla håll och vars kritiska del vill låta vinden föra det lite vart som helst. Han har fickorna fulla med klyschor och floskler. Det tynger ned honom och han ser, utan att kunna ingripa, karriärs flyga åt ett håll samtidigt som möjligheter drar mot söder. Han sjunker ned på stresströskeln, så mycket mer sammansatt och stabil än det ord han tudelat tidigare. Hans särskrivna levnadsbeteckning flyger vasst vidare och sticker hål på alla bollarna han brukar hålla i luften. Han försöker samla ihop sig, men ger upp. Hur han än letar hittar han inte en enda vettig mening.
Vid gatans slut står en man. Han har just klistrat fast ordet Timothy’s på sitt butiksfönster. Den lilla bokstaven s gråter för att den känner sig utstött. Apostrofen förklarar att den längtar bortom ord och bönar om att hamna bortom rätt ord. Mannen som inte kan komma, men sätter punkt för alla diskussioner som ens rör vid ämnet, låtsas vara döv.
Jag tar av mig mina glasögon, putsar dem och tar på dem igen. Jag ser, i klartext, hur en lärare lastar för många regler på en liten flicka. Hon står med famnen full hela dagen och kvällen, oförmögen att befria pennan från skrinet där den ligger och jämrar sig. Först när natten kommer och fullmånen säger tittut efter att ha kikat fram bakom ett moln, släpper hon allt. Ordklasser, satsdelar, paragrafer och annat faller till marken med ett våldsamt brak. Flickan tittar på månen, skrattar, pekar mot den och säger: ”Bollmåne”.
Jag ler. Leken och friheten att göra vad hon ville överfaller mig. Jag ger mig utan strid och bakom mig bleknar allt oväsentligt som hör språkhösten bort. Jag tar flickan i handen och vi går ned längs en gång som både var och är …
N.B. Bollmåne myntades av grymma brorsdottern Amanda …
Det är något med hösten. Dess skönhet exploderar i trädens färger och samtidigt är det en tid när det finns för många små fåglar på trottoarer. På många sätt är hösten allt liv, men samtidigt dör så mycket.
Jag känner det igår, den där blandningen av liv och, inte död, men väl fatigue. Det har varit en lång tid, för tidiga mornar och för sena nätter; första morgonvagnen bort, för sent för att orka skriva när jag kom hem.
Lyckan lever i mig, i allt vi är, och i orden jag älskar att författa, men nu har det varit mindre brokig höst och mera regnmassakrerade liv i mitt skapande ett tag. Jag har levererat där jag måste, alla kan se det, men boken står och darrar. Den ber mig om nästa sida, så nyfiken på sitt eget öde, men jag saknar närkontroll och älskar med en fjärrkontroll. Löften blir luft blir zappande och jag vaknar besviken på mig själv för ofta.
Solen berättar den här lördagen att den håller sig kvar ett tag igår om jag rycker upp mig. Jag tittar mig i spegeln, ser en man som behöver blunda ett tag, och går. Skatås, där vindens rasslande, ackompanjerat av allt större lövhögar som följer dess nycker, och bäckarnas porlande är allt som hörs – där landar jag.
Jag sluter ögonen på en stig jag aldrig gått, men som var en flyktväg förr. Och ett fallande löv är min psykolog. Tystnaden och stillheten berättar allt, precis som det är, och ger mig svaren mitt hjärta trängtar. Jag sätter mig på en naturlig bänk och andas ut.
På andra sidan av långt bort, men alltid nära, sjunger hon. Ögonen som alltid viskar sommar dyker upp inom mig igen. Hon som får en trött rödhake att bli en stannfågel, men aldrig strykfågel – och som bjuder en sångfågel att bli en älskad flyttfågel, istället för en radarstyrd flyktfågel. Hon bär mig, som jag bär henne. Hon längtar till huset vid havet. Det som väntar efter sista raden i min bok. Jag ler.
Solen är klar, den går i moln. Vinden grinar illa, men jag har inte tröttheten kvar. Mina steg blir allt lättare. Under en rotvälta hittar jag ingången till en ny historia och två björkar lite längre bort kan nog få varsin roll också.
Någon badar i Delsjön – det är +5 i luften. Doften av grillad korv och lyckliga barn i reflexvästar. Frusna golfare som helst vill till klubbhuset. Två killar vars samtal bränner mer än deras stavgång. Lyckliga hundar. En fiskare i den lilla viken. Två kajaker letar sig ut bland öarna. Allt blir ett leende.
En stund senare, när jag kommit hem, slår regnet mot rutan. Det frågar mig om det och mitt författande ska springa ikapp. ”Visst”, säger jag. Regnet hamrar så fort och hårt det kan. Mina fingrar rör sig fortare. Regnet avtar, ger sig, flyr med sin bundsförvant – vinden.
Det är höst, men rätt höst inom mig. Snart ska vi fortsätta en helt annan saga, men den får bara vi och de tända ljusen höra. Till dess, ett nytt kapitel, ett växande leende och tydligare konturer av ett hus vid havet där vi kommer att älska både varandra och hösten som aldrig förr.
Jag känner det. Hur det brinner till runt hjärtat. En sakta glödande smärta. Jag känner mig för, sluter handen om det heta stiftet och låter pennan bränna mig. Den vill så mycket. Jag vill samma sak. Jag låter den känna arket, låter den springa fritt på sina drömmars oskrivna rader.
Han kör fel. Jag hamnar i en sänka, men tar mig till toppen till berget och känner att jag hittat rätt. När det går utför en stund senare är jag mannen vars vita skjorta är en vit flagg. Jag kapitulerar. Jag släpper fram leendet. Hej då gps, hej då när-går-nästa-buss – nu kör vi.
Berättelsen är en ensam elgitarr först, en sökande slinga. Så kommer en vispande virvel från en trumma. En röst. Så ännu en röst. En till. Den börjar, utvecklas och exploderar. Böljar likt fälten som sprang ikapp med mig när jag rusade längs grusvägarna i lupindalens land. Växer lite som den vill.
Berättelsen återvänder, min brokiga orkester. Ostämd, men otämjd. Ett spindelnät när solen belyser den, ett paraply när regnet faller, ett värmande lapptäcke i november när den heta chokladen är otillräcklig.
Hon sjunger lycka i min lur. Det är hennes tur. Hon är min prinsessa, min sommar. Vi ska fira det här. Vi ska grilla i vår nya, fina grill – självklart under en Simpsonshimmel.
I afton är det en gott-och-blandat-himmel över Göteborg. Jag går längs konkursgatan där ett nytt försök står i krukorna. Balettsnurrande cirrusmoln till vänster, fluffiga Dr. Snuggles-moln till höger. I fonden, ett hastigt ilsket stackmoln. Vid norra horisonten, där höghusen bor, seglar de där lilablå molnen som antingen är annalkande regn, eller bara kvällens sätt att tona ned det vita.
Min älskade vän skriver igen, hon som mer än någon annan förtjänar att le som hon gjorde när vi stod under det bristfälligt regnsäkra parasollet på en restaurang när förra fredagen regnade bort. En annan älskad vän skriver igen, hon som säger så mycket med så få ord och målar ögonblick med sin kamera. Min skärm fylls av deras ord. Jag ler.
Min berättelse tar en ny väg. Jag följer den. Den springer in i en slags kyrka där floskler, tomma ord, meningslösheter och annat får bli i vapenhuset. Den skriver sin egen bibel, välsignar allt jag vill säga och skickar ut mig till mitt liv.
Fyra dagar kvar. Sedan är det autosvar på mitt alibi och enkom tid för att vara berättaren. Och upplevaren.
Word up, Anjo 