Alla som gillar boll gillar Brasilien och där är det vita, svarta, mulatter och så vidare. Förr var det något tuffare att vara svart i landslaget dock.
Den förste svarte stjärnan hette Arthur Friedenreich. Läs gärna hans story – den innehåller bl.a. följande rätt sjuka fras som påminner om att det inte är så länge sedan världen var än märkligare och knepigare:
På den tiden fick man även sparka på alla mörkhyade spelare
Jösses.
Jag bor i Kalifornien. Där är Arnold Schwarzenegger guvernör. Det är rätt surrealistiskt.
Det är rätt lustigt att David Lindley säger så. Han sitter på scenen i Trädgårdsföreningen iklädd någon form av blårandiga byxor och en ganska brokig skjorta. Det vildvuxna håret får lila toner från strålkastarna och han har så enorma polisonger att James Onedin ser slätrakad ut i jämförelse. Att Lindley anser något annat vara surrealistiskt är rätt …eh, surrealistiskt. Förmodligen är det bara han och min pappa som skulle satsa på dylika kläder som dagens outfit.
Lindley är för övrigt en virtuos på allehanda stränginstrument. Det är en löjligt bra uppvärming. Sen kommer Jackson Browne och det blir magiskt bra. Bandet är så samkört och så rätt. Det är grånade män utan överdrivna gester – och en färsk körsångerska som är så lycklig att hon är något av det finaste jag sett.
Jackson Brownes röst är otroligt vacker. Mjuk, men ändå kraftfull. Lika bra som den är i hans långsammare låtar gör den sig när bandet verkligen ger allt. Konserten är maffig, trots att jag inte får höra Fountain of Sorrow. Det går inte att värja sig mot bra musik, helt enkelt. Den gör en lycklig, även när regnet faller.
Och, finns det vackrare ställen att lyssna på musik än Trädgårdsföreningen? Egentligen har jag bara ett minus i boken – den rätt meningslösa mat- och dryckavdelningen. Kostar plåtarna 600 spänn kan man begära lite mer av arrangörerna än korv och folköl.
Till sist var jag närmast att betrakta som lammkött på konsertområdet. Mycket grått, ”minns ni 68” och flyende hårfästen. Antingen är de unga i hjärtat, eller så är jag en gubbe. Inga kommentarer på det, tack.
Take it easy …
Det var England vs. USA igår och jag fixade till en buffé med inslag från båda sidor pölen:
Krossad potatis
Essexpojkarnas kaviar
Pork and mushroom salad
Coleslaw
Cheddarburgare
Chipotlekyckling
Stuffed mushrooms with bourbon
Mycket gott – och det ska sägas att bourbonsmällen jag fick när jag öppnade ugnen kliade gott i ögonen. Det blev dessutom en del gott även i dryckesväg som synes (texten på skylten har inget med bordet att göra).
Idag är jag lite marshmallowseg och fortfarande förbluffad över en av gästerna som i ena andetaget hävdade att hela fotbolls-VM var en judisk konspiration för att ta bort fokus från Gaza, för att sedan högljutt hävda att han höll på USA.
Fast, han krävde i och för sig att vi skulle strypa TV-ljudet från TV4 och istället lyssna på Radiosporten eftersom han ”måste höra matchen kommenteras av människor”.
Till sist. Jag besökte den briljanta butiken Extreme Foods i fredags. Det blev baconsalt med hickorysmak plus den här rackaren som gav lite extra krydda igår.
Vad ska jag säga? Nötterna var så goda att flera av vännerna grät…
En klart lyckad kväll. Nu ska jag äta lunch, klockan är 19.49.
Det finns en film från cirka 1980. Qvidings P72 värmer upp inför säsongsavslutningen. Det väntar match mot föräldrarna. Jag minns att min pappa dök upp i en Prosum-overall (hans företag hette så).
Hur som helst. I filmen ses alla vi ungar stretcha. Kameran panorerar över oss och når mig … som står med händerna i byxfickan och gör precis ingenting.
2010 – och jag har fortfarande inte lärt mig.
Stretchade jag före eller efter korpmatchen i morse? Nej.
Har jag nu ont, från rumpan till vaden? Ja.
Går jag som en karl ska? Inte riktigt.
Känner jag mig dum? Mycket.
Kommer jag att stretcha nästa gång? Naturligtvis inte.
Woven Hand på Storan i går. Lika magiskt som den här bilden är usel.
Det var blytungt, svarta texter, talande i tungor, mandolin, tungt gung, spröd sång, gap.
Jag har alltid lockats av David Eugene Edwards mörka röst, blandningen av apokalyps och kärlek som vävs ihop i otroligt vackra melodier.
På skiva är det väldigt bra. Live är han förtrollande. Särskilt i en intim, mörk lokal där ljussättningen får honom att se ut som hämtad ur en skräckfilm. En svartrock, men samtidigt ljust mandolinklingande.
Det är komplext. Det är så osannolikt bra. Det är mitt älskade mörker.
There’s a sorrow to be desired
Maj 1987. För en timme sedan hade Stefan Pettersson knoppat in segermålet i UEFA-cupfinalen inför 50 000 åskådare på Nya Ullevi. Blåvitt hade precis slagit Dundee United. Vi var ett gäng smågrabbar som drog oss mot utgången och tänkte reta bortafansen. De var placerade i ena kurvan och vi kom ganska nära. Men, de brydde sig inte om våra taniga långfingrar och gester.
Cirka 2 000 skottar, klädda i kiltar och brandgula tröjor, stod istället och sjöng sig sönder och samman. De hade förlorat med 1-0, men var extremt glada ändå. Vi var lite chockade, men tittade storögt. De hängde i staket, svingade halsdukar, gungade och sjöng, sjöng, sjöng och sjöng:
Hello, hello, we are United boys
Hello, hello, you’ll tell us by our noise
Lagets smeknamn var the Terrors och fansen kallades för the Arabs. Mycket lustiga smeknamn tyckte vi, som mer jordnära kallades för Änglarna.
Mars 1992. Jag var i Perth, Skottland och hälsade på min vän Scott. Han var en riktig die-hard, såg alla Dundee Uniteds matcher på Tannadice. Jag bodde hos hans morfar, somnade ibland med elfilten på och hade det allmänt gott. Jag vaknade vanligen av lukten av frukostkorv, eller om det var mina fötter som brann, jag minns inte så noga.
En dag skulle vi spela inomhusfotboll i Scotts skola och särskilt flickorna hade hört att en svensk kille skulle komma. Claire kommer dit, sa Scott. Han sa hennes namn som om hon var magisk. Hon kom och insåg snart att den förväntade blonde vikingen med blå ögon inte riktigt såg ut så.
Hur som helst. Vi hann också med att träffa Ricky Ross, sångaren i Deacon Blue, vilket var stort. Sen tog vi tåget till Glasgow för att se United mot Celtic. Vi gick och köpte fanzines innan vi tog oss till Parkhead.
”Har ni några bomber, granater eller bazookas i fickorna”, frågade en polis.
”Nej, bara fanzines”, sa jag.
Sen blev vi stående där i en halvtimme medan konstaplarna bläddrade i fanzines och snackade om allt möjligt.
Väl inne på läktaren stod jag i min blåvittröja när en fräknig parvel på nio år kom fram.
”My dad bought a top like that in Gothenburg”, sa han.
”I am from Gothenburg”, svarade jag.
Han råstirrade på mig och sprang sen iväg skrikandes: ”Daaaaaaaaaaaaaaaaad.” Det blev många handskakningar, skratt och en grym eftermiddag trots att United åkte på däng. Men, ingen grät för det. Folk från Dundee är verkligen världens bästa förlorare.
Men, idag vann de. Skotska cupfinalen. Fan, vad rättvist. Up the Terrors!
Jag hade kunnat skriva ett surt inlägg om hur uselt allt var, men det här är en blogg som är rätt begränsad när det gäller fotbollssnack.
Istället väljer jag att le åt dagen på väg till, i och på väg hem från Åtvidaberg. Det är en fläck på kartan, men lite charmig. Vi åt dagens lunch – plommonspäckade fläskrullader – som vi bar iväg på brickor. Den ensamma flickan bakom disken tog betalt, bar ut mat och var hela tiden glad.
Det var som i en annan tid – välkommen till 50-talet, kändes det som.
Runt arenan hade vitsipporna sprayat marken och det var mycket av den där alla-hjälps-åt-känslan i byn (?).
Vägen hem tog oss genom ett vårlandskap. Solen var på väg att ge upp när vi susade ned längs Vättern. Träden var en blandning av rost och brandgult. När solen till sist sjönk undan blev de först mörka skuggor och sen en del av nattens kompakta mörker.
Det var otroligt vackert. Trots att den gröna explosionen ännu är några plusgrader bort.
Matchen var skit, men annars var det en fantastisk lördag.
Okej, om ni fortsätter att slå gräs, så fortsätter vi att slå er. Är vi överens, Ellos?
5-1.
Puss.
Då: fotboll.
Nu: farväl grymma ljumskar.
Så stilla
Så vackert
Oskuldsfullt ystert
Längtan fyller mig
De första stegen
Du är i min famn
Vi går mot solen
Och morgondaggen
Alltid tillsammans
Aldrig isär
Sen slänger jag dig i gatan
Du kommer tillbaka
Jag sparkar bort dig
Utan vettig adress
Men, med gott hjärta
Jag andas tungt
Det var 20 kilo sen vi sågs
Jag älskar dig än
Men kan inte hålla dig som förr
Kom igen gubba’
Kom igen Anjo
Låt inte kärleken rinna ut
Över sidlinjen
Blodsmak och dimmig blick
Saknad när du är hos andra
Som smeker dig bättre än jag kan
Kom tillbaka, älskling
Den här gången blir det en skruv
Istället för en mjäkig tåfjutt
Nu
Tio timmar efter extasen
En vild elefant med onda idéer
Hoppar jämfota på mina lår
Han sjunger Tomas Ledin på swahili
Och blåser blå dunster med sin snabel
Jag är inte Messi
Jag är kungen av träningsvärk
Men jag älskar dig, lilla bollen min
…
Word up, Anjo 