Åter till analogien

Jag köpte frimärken i måndags. Det sker inte ofta. Plötsligt kom jag ihåg glädjen från brevskrivartiden. Jo, jag skriver mycket idag också och hör av mig via e-post, tweets, sms, mms och inlägg på Facebook, men det var något visst med forntidens brevkskrivande.

Och jag minns brevvännerna.

Guido byggde kyrkbänkar. Han kunde fylla munnen med vinbär och spruta dem på kompisen Michelle – och han vågade cykla ned för landsvägens värsta backe utan att ens fundera på inbromsande. Han var cool.

Scott bodde utanför Perth i Skottland. Jag hälsade på en gång och bodde hos hans morfar. Jag fick elektriskt täcke och flingor och toast till frukost. Sen träffade vi Ricky Ross i Deacon Blue och åkte till Glasgow för att kolla på Dundee Utd v. Celtic.

Decker bodde i Newcastle. Vi var på derbyt mot Sunderland och gick på illegala pubar som polisen stormade och slängde ut alla ifrån. Sen drog vi på restaurang med John the Chap som brukade lifta till alla bortamatcher och en gång tjuvåkte tåg från Newcastle till Venedig.

Steve bodde i Bournemouth, men drömde om att återvända till Sheffield. Han och jag kollade Vic Reeves till vi däckade, gick på fotboll och ljög rätt mycket.

Det var kul att få brev. Man väntade i veckor ibland. Dessutom var jag jättekär i brevbäraren när jag var fjorton och tittade mer än gärna ut genom fönstret när helst jag inte var i skolan av någon anledning.

Det är inte riktigt samma sak med mejl som besvaras på tio sekunder, även om vissa mejl/sms får mig att närmast dö av lycka.

Undrar vart de tog vägen, brevvännerna? Jag vet att Scotty började plugga och upptäckte kravlöst sex och hasch. Decker tappade fotfästet och blev ligist, enligt en av hans polare som jag träffade många år senare.

Undrar om jag har några av breven kvar? Källaren nästa.

Läska mig

Jag har på sistone frestats mer och mer av flydda tiders läsksorter. På liten diskbänk står nu Trocadero och en butelj Sockerdricka.

sockerdricka

I butiken har jag fingrat på Fruktsoda och med en suck tänkt på hur det var när mormor och morfar levde. De hade ett hus på Pilbågsgatan i Johanneberg. I trädgården växte stora, saftiga plommon. I läskbacken fanns alltid Champis, Pommac och Loranga. Sen undrar jag om inte allt mineralvatten som morfar köpte kom från Wårby – hette det Vichyvatten? Tror faktiskt att han köpte Cuba Cola någon gång. Eller så gjorde jag det själv, på Servus i Björkekärr som hade öppet till 21.00 redan på forntiden.

Jag vill minnas att det var hos kusinerna i Stora Höga jag för första gången njöt av Portello. Och det finns en läskautomat i Qvidings klubbhus – någon av oss visste hur man snattade, visste var knappen satt som öppnade maskinen. Å andra sidan överfölls delar av P72:orna av jordgetingar en gång, så vi fick vårt straff.

Folkes lanthandel hade en liten läskkyl bredvid dörren.

Mittemot kylen fanns kupongerna som lockade: stryktips, poängtips, siffertips och lotto. Det här var långt innan du kunde autoskrapa Triss på internet och skruva upp ljudet så att skrapljudet dånar i högtalarna.

Bakom en disk malde de köttfärs och skivade upp bog. Chipsen och glassen hittade man till höger om ingången. Mjölk och potatis fanns i källaren. Kassaapparaten var inte direkt online, tjejerna hade klänning och Folke en rock. Vi cashade, de åretruntboende köpte på bok och betalade i slutet av månaden.

black

Men, nu skulle det här handla om läsk. Hos Folke köpte jag Fanta Black Orange – denna underbara dryck som är så saknad. Jag gick just med i en FB-grupp som kräver den tillbaka. I Folkes lanthandel såg jag för första gången Vira Blåtira, Kiviga Kruse och var alltid nöjd när det fanns Hallonsoda och Päronsoda. Ibland drack jag läsken innan jag ens cyklat en kort bit av vägen hem. Sen rapade vi i kapp.

På den tiden var stora läskflaskor på hela en liter – och när det faktiskt kom en halvliters läskburk hette den Super Can.

Nu inser jag till min glädje att Fanta Citron är på väg tillbaka, men det var bättre förr. Dessutom var det förmodligen så mycket E i flaskorna att rejvscenen skulle blivit sjuka av avund.

Förr var det Frisco och Zingo som dominerade – inte 198 skumma varianter av Fanta, Mer och Festis. När jag var liten drack man Festis i antingen brik- eller trekantsform. Apelsin, päron och äpple – det räcker bra så, tack. Det, grillad korv och en utklädd tant som lekte Skogsmulle var the latest craze.

I dag kan jag känna mig som en av mina vänners pappor gör när han kommer in på Bishops Arms och ser 20 kranar. Han ser lite vilsen ut och säger sen: en stor stark. Jag gör detsamma, fast i läskhyllan. Kalla mig stockkonservativ – men, mine’s a Trocadero.

Jag får gå och köpa en back blandad läsk, tror jag. Tandläkaren har stängt till i oktober och det är ju som vi lärde oss i skolan:

Hål i tänderna ska du låta bli
Men bättre karies än läskfri.

Sockerdrickig Anjo i vardande …

På order av kapten Nemo

Läsvärda Nemo har utmanat mig. Och visst – here goes…

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

  1. Faktakalendern – Jag älskade den boken och hoppades intensivt att jag skulle få den varje jul. Vilket jag fick också.
  2. Sagan om Ringen – Jag gillade verkligen den här och minns att jag slet som tusan med den, för den var både lång och krånglig. Men allt var häftigt; kartorna, landskapen, fantasin. Något som passade en kille som haft ett eget fantasiland sedan sexårsåldern.
  3. Shibumi – Pappa var med i Bra Spänning och ett gäng andra bokklubbar. Han avbeställde aldrig någonting, så bostaden var packad med bl.a. deckare. Det här var den som satte sig mest. Jag borde läsa om den, definitivt.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt? (äh, jag fuskar och kör fem – för serier var viktiga)

  1. Watchmen – Jag läste den direkt när den kom. Har läst den ruskigt många gånger sedan dess och den är fortfarande fantastisk. Filmen är för övrigt mycket, mycket bra.
  2. V for Vendetta – Alan Moore igen. Absolut lysande.
  3. X-men – Jag knatade jämt till Dolores och Cat Comics och köpte amerikanska serier. Särskilt var det X-men i Chris Claremonts version som lockade. Tung, tung, svart och väldigt bra.
  4. Kalle och Hobbe – Världens roligaste serie och så underbart klurig. Synd bara att översättningen av originaltiteln tappar allt (Calvin & Hobbes).
  5. The Far Side – Gary Larson flyttade de roliga rutorna som ingen annan gjort. Fortfarande hysteriskt rolig.

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?

Ska jag nämna någon så är det Låt den rätte komma in. Annars överumplas jag mest av hur kassa många svenska deckare är. De som givit mest på senare tid är böcker om själva skrivandet – särskilt Göran Häggs Författarskolan.

4. Musik eller inte när du läser?

Tystnad, tack.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Törnfåglarna.

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Watchmen var ju serien med stort S, men Skizz hade varit en kul grej. Från bok? Får nog säga Lehanes böcker – han är bra.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

Läckbergs debut.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

  • Kram? Kafka – han hade behövt det.
  • Öl? Stephen King – den kvällen hade blivit knepig
  • Stryk? Ingen, författare behöver uppmuntran inte dunk.

Tja, det var det… Job done, Nemo.

Tåg och tillbakablick

Tanten i Småland är jätterädd. Hon vågar inte ta av sig kappan och håller hårt i handväskan. Hon sitter vid fönstret, inträngd bakom tre kvinnliga, hesa, bakfulla, gårdagskvällsåterskapande och overallklädda studenter. De har skitiga tygtrasor som är överbelamrade med märken, kapsylöppnare och annat. Tanten tror säkert att de är autonoma eller punkare.

1994 vinglade jag själv omkring i Handels katakomber med blå och vit overall – 24 delar vit overall som vi klippte isär, färgade i blå kulörer och sydde ihop igen. Jag tror vi gjorde det i Carros studentrum. En Newcastle Brown-handduk var fastsydd vid ena benet, minns jag. Jag var vismästare i sexmästeriet, Sexsymbolerna hette vi – ironiskt nog.

Det var en kul tid. Förutom de cirka 99,2% av kvällarna när en ytterst svartsjuk flickvän var på visit och tittade mordiskt på alla, inklusive mig. Ett särskilt ont öga hade hon till bästa vännen J.

Det var nollningar, caps, bartömningar, sittningar, nattvaktsrundor där man upptäckte flickor som kissat ner sig i sömnen (Sveriges framtid gick på Handels, mind you…). Det var kul, misär, livat värre, goda vänner och fullständiga flanar.

Det var CCC, Skåne, Pripps Blå och studieresor till Köpenhamn där den minste av oss somnade på en vuxenbio omgiven av två – för att uttrycka det lite finstämt – handarbetande biotittare.

Det var grappaprovningar med en full ciceron. Det var gastronomdagar med gigantiska rödvinsintag. Det var en snöskyffel i bakhuvudet på Vendela Kirseboms kusin (?). Det var väldigt mycket Pripps Blå och gamla sexmästerister som man helst ville skjuta med laserpistol.

Jag minns en diskjockey som fick cancer och dog; en liten pojke som körde in i ett träd så att hela världen grät och en söt tjej som försvann i tsunamin – men, ganska många överlevde också. Någon blev rockstjärna, en annan skriver bästsäljare.

De flesta drog till Stockholm och är kanske Facebookvänner idag. Egentligen är det bara M och E som jag överhuvudtaget hör av (mig till).

Det var länge sedan, tänker jag där jag sitter och läser Lehane. Det var då. Nu är overallen sedan länge pensionerad.

Ungefär som tanten som sitter insprängd bakom studenterna och ber till Gud att hon ska komma fram till stationen helskinnad och orånad.

Det var bättre förr, åtminstone när det gäller den studentikosa Anjoviljan.

Försmak och ledset pip

Jag tassar omkring på oslipade golv. Temuggen var enorm i min barndom, minns jag. När jag plockar fram den ur skåpet är den på sin höjd ordinär. Tystnad råder, endast jag och bakmaskinen är vakna.

Det är så med så mycket på landet – mindre än förr, eller sovande.

De stora fälten är bara plättar. De enorma skogarna är omringade gläntor. Inte ens vägen till brevlådan, som var en äventyrsled förr, är mycket mer än en sväng, några frusna vattenpölar och just inget annat.

Husen blir bara äldre här. Faluröda var ladugårdarna förr, faludöda är de idag. Trötthet kryper upp från fuktig mark och missfärgar dem. Smuts droppar ned från korrugerade tak och skymfar dem. De är ledsna fasader som knappt orkar viska om flydda somrar med hölass, hässjat hö, enorma blå traktorer (de var nog inte så stora, egentligen) och doften av nyslagna fält.

Då var bönderna starka och seniga, från ottan till skymningen jobbade de. Och alla träden gick till himlen. Nu är fälten vinterglåmiga och bönderna sover.

Bara vårt hus har förnyats. Bredband och plattskärm istället för bonader och flygfoton med fuskritade tegeltak. Jag trivs här, i vår enklav. Våra 2000 levande kvadrat av gräs, sly, mördarsniglar, uppblåsbara jättetomtar, familjära katter som visar tänderna och ett hus som snart fylls av det mesta. Jag väntar, kanske inte på Godot, men väl på tomten och en skara syskonbarn som kan kalla mig fula ord numera.

Några timmar tidigare. Jag vilar i gula rummet. SMS väcker mig. Jag läser och skickar varma ord till snälla, bruna och ledsna ögon någon annanstans. En flicka som förlorade sin stora, fina farbror idag. Det är orättvist. Hon borde få ha honom kvar. Hon förtjänar det och mycket mer.

Nu. Snabbvisit i verkligheten igen. En dags jobb, fläng, ärenden. Sen jul, jul, jul…

Och vem vet – kanske kommer Godot?

I en annan del av Björkekärr

Det var väldigt många år sen, inser jag. Shellmacken och usla korvkiosken är rivna. Det är nya bostäder där macken stod. Spåntorgets köpcentrum är en pizzeria, en fruktaffär och en outhyrd lokal. Där låg ICA förr, med dåligt utbud och sämre kassörskor.

Lite nedanför stället där höga skorstenen stod har de byggt fler hus. När jag var liten trodde jag Frölunda hockeykeeper hette Göran Höghosta och bodde i den där skorstenen. Den är också borta, sedan länge.

Lustigt, när jag var i lekskoleåldern kändes skogen ovanför Smörslottsgatan som djupa skogarna. Nu känns den som en dunge. Mina gamla hus är lika fula nu som då. Flera sandlådor har dolts under gräs. Alla roliga lekställningar har rationaliserats bort. Istället står där en stiliserad skitpryl som bara en knarkare kan ha designat. Den stora rutschkanans plats har tagits av små gräsplättar och en cirkel av sten. Wow, kidsen måste vara överlyckliga. Fast, jag ser inga barn. Allt jag ser är några rödmosiga typer, samma typer som maximalt når fulaste kinan under sina utekvällar.

På andra sidan vägen, fler hus. Ångerberget hette det berget, eller kallades åtminstone så. Där fanns en grotta med ett silverkors – jag trodde en pirat hade gjort det. Fast, vad visste jag 1978?

Den helt nybyggda psykiatriska kliniken på Östra har krukväxter i de ljusa korridorerna. Växter slingrar sig lika vilt som patienternas tankar. Annars är det samma gamla sjukhus. Stället jag aldrig trodde jag skulle traska igenom igen.

Utanför KK sitter en höggravid tjej och röker. Kanon, ge ungen en god start…

Barnkliniken har vuxit med flera hus. Vården har skurit ned i alla år, men det blir fler och fler hus. Fast, fotbollsplanen är borta. Där lirade vi boll. Henke som försvann var med och Suntan. Han klättrade över staketet när bollen for ut och fick oss att känna oss tjocka. Tennisbanan är också väck. Bägge är besöksparkeringar.

Utanför tennisbanan brukade jag och Torbjörn samla stenar. Det var diamanter sa vi när vi kom hem ryggsäckarna fulla. Mamma trodde inte på det, vilket hon gjorde rätt i.

Parkleken har brunnit ned, sockertoppen är fan inte Hannenkammrennen och Stabbegatan är lika gammal som förr. Min rapande morfar bodde på 63:an och mittemot, på nummer 18 bjöd min farmor på saft och rabblade sitt telefonnummer jättesnabbt när det begav sig.

Jag delade reklam här, i många herrans år, fast för många herrans år också. Jag minns var skolfröken bodde. Hon hade en otroligt vacker dotter och en hund som alltid slet reklambladet ur lådan. I de äldsta husen fanns en damsalong som stank och förr fanns en pizzeria med videospel som kostade två kronor här.

Torget är nästan som förr. TV-butiken finns kvar – undrar om de lärt sig att reparera tv-apparater nu? Tobaksaffären var förr tobak, tips och fula leksaker. Idag är det Western Union och en bankomat. Matboden har blivit alltiallo-ICA med postutlämning. Gamla fruktaffären med tjocka godistanter har ersatts av en ambitiös frukt- och grönsakshall.

Rosendalsskolans berg är verkligen en knalle. Där läste jag vårdikter, vilket retade Pernilla, eftersom alla i klassen röstade på mina alster. Under bambataket spelade vi tennisfotboll. Någon historieförfalskare har ställt dit pingisbord nu. Sextiometersbanan har offrats för en skum plantering. Och bakom skolan bodde fröken Hartman. Vi lovade henne att aldrig röka, jag är nog en av de få som skulle kunna säga att jag står vid mitt ord fortfarande. På ängen slog jag Peter blodig för nästan trettio år sedan. Jag var domare i fotbollsmatchen, han rörde bollen – pang, då blir det så…

Jag viker ned bakom kyrkan, mot grusplanen. Målen har nät nu. Förr hade de inte det och då ville man inte göra mål, för då fick man springa ut i skogen och hämta läderkulan. Där fanns boffarna, det visste alla.

Lustigt, den lilla skogsbiten där har två dofter jag minns. Boffarnas limdoft (som aldrig var annat än imaginär) och doften av grillad korv under skogsmulleeran.

Nu går jag på en knastrande gång, stannar till för att titta på tre rådjur som undrar varför jag kommit tillbaka hit.

”Jag vet inte”, säger jag. ”Men nu är jag på väg hem”. Sen går jag nedför backen, skymtar Härlanda Tjärn och viker åt höger. Mot Olskroken.

Bort från lyckliga år, som dock är svunna. Precis som mitt Björkekärr. Det där är inte min stadsdel längre. Den är fortfarande fin, men inte min. I mitt Björkekärr har tobakisten fluga och godistanterna är tjocka och säljer femöres.

Vinylfest in memoriam

För länge sedan hade vi vinylfester. Först var det Dr. B, Murder och Klibbis. De ringde mig mitt i natten och exakt vad de gjorde med telefonluren lämnar vi därhän, men de hade i alla fall haft vinylfest.

Vi gjorde om det i min gamla hederliga etta i Björkekärr. Jag, Klibbis, Dr B och den arge. Ordern var enkel – bara vinyl och alla måste lira minst tio låtar var.

Det var en av de mest minnesvärda kvällarna där. Jag och Dr. B dansade hip-hop i svalen, Klibbis och den arge gick vilse på vägen hem och hamnade i Härlanda tjärn. Sen skulle Dr. B surfa och när jag vaknade dagen efter fanns där 200 besökta sidor i läsaren – alla började på zzz.; vvv. eller något i den stilen. Inte en gång träffade Dr. B den magiska kombinationen www. Han var för övrigt webmaster på den tiden.

Vad spelade jag? Vill minnas att All that Jazz lirades, några av Midnight Oils tidiga plattor – långt innan Beds are Burning – och nästan garanterat R.E.M. – Document. Dr. B hade självklart punk och Klibbis gangsta rap.

Annars var musikfesterna då mest hos Murder. Han hade en stor R2D2 i hallen och I wanna be adored på VHS. Vi somnade alltid till den, med flaket odrucket.

Vi var unga då… Vi har inte förändrats ett dugg.

… och idag kom mina ramar från Artvinyl. Plattorna jag växte upp med ska upp på väggen.

Vi kanske borde ha en vinylfest igen. Jag och de andra tanterna.