Tack, V&B. Hej, F&B Inhouse.

Att lämna ett jobb är att stänga dörren till flera år av sitt liv, eller att öppna dörren till nya år och nya vänner. Eller, så är det både och.

Jag står mitt på golvet på Valentin & Byhr. Jag tackar för tre år och sju månader som varit fantastiska. Min chef har just berättat att en person på byrån namngavs i Regis stora undersökning:

”Er copywriter, Andreas Johansson, är grym”.

Orden värmer. Det jag ser värmer. I rummet sitter de jag skrattat, grubblat, formulerat och svurit med. Det är långa veckor, fester, möten i korridorer, snack över en kaffe och så mycket annat som flimrar förbi. Jag berättar att alla här har en historia, men att jag inte berättar den – istället behåller jag alla historier i mitt inre, låter dem bli löv på träd i en vacker allé av minnen. Kanske berättar jag då och då, för just det där lövet, vad han eller hon betytt för mig. Alla får inte höra sin historia, men vissa får det. Någon gång, någonstans.

Det är tid att gå, säger jag utan onödig sentimentalitet eller stora ord. Det var tid redan i somras, men då blev det inte så. Varje dag här är bra, men jag vet när jag brunnit färdigt. När det är dags att sätta punkt och börja på en ny rad. Jag får beröm för att jag alltid levererar och gör det bra. Och, jag tar in de orden och säger att det kan komma en dag när det inte blir så och att tricket är att säga stopp innan den inträffar. Att aldrig bli trött och grå.

Jag avslutar jag med att säga att det har varit en ära att vara här, och tackar dem för att de lät mig vara en del av Valentin & Byhr. Kramkalas vidtar. Det är vi ses och ibland farväl. Det bestäms om middagar, ölkvällar och jag är välkommen tillbaka när jag vill. Det är ett fint och varmt slut. Ett slut som bevisar storheten hos Valentin & Byhr, en förbaskat bra byrå med underbara själar.

Sen går jag – och tar med mig presenterna jag fått. Sandras fina bok, den fina vinflaskan och den fina kostymen …

bild

Jag stänger dörren till det som varit och öppnar dörren till det nya. Tre timmar efter orden på Vallgatan sitter jag på ett tåg söderut. Jag och mina nya kollegor på Forsman & Bodenfors Inhouse ska på gruppresa. Den kvällen berättar vi om tre saker som format oss till de människor vi är. Det är en stark afton och jag rycker loss två törntaggar och en vacker ros ur mitt hjärta där och då. Jag exponeras för 24 nya vackra löv och tar mina första steg på en ny resa. Den för oss till skratt, livliga fester och en restaurang där den sardinska spagettin ser hemsk ut och smakar ännu värre. Det är en härlig resa. Och den fortsätter …

Tack, V&B. Hej, F&B Inhouse.

Jag har sagt upp mig

I dag gick jag till jobbet med en annorlunda känsla. Jag tänkte på Eldkvarns fantastiska strof: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

Det var inte jag som skulle gå sönder, däremot skulle det jag tyckt om sedan augusti 2009 gå sönder för att min himmel ska bli ännu blåare. Jag hade en positiv klump i magen. Nu skulle alla få veta att jag har sagt upp mig.

  • Men, vänta nu? Ska inte jag bli pappa i maj? Jo.
  • Ska jag verkligen passa på att byta jobb i samma veva? Ja.
  • Är jag fullständigt knäpp? Kanske, men det hör inte hit.
  • Vad ska jag göra nu, skriva klart romanen? Ja, men jag ska jobba också, fast på en annan byrå.
  • Men trivs jag inte här? Jo, alldeles förträffligt, men det är då du ska byta jobb – när du ärligt kan säga att du är på väg någonstans, inte springer från något.

Det är så märkligt med livet. Ibland händer inget, sen tar du på dig den vitaste skjorta du har – och då förvandlas livet ofrånkomligt till en ketchupflaska.

Från 1 januari 2012 till dagens datum har jag gått från singel och lätt modfälld till lycklig sambo som väntar barn. Och mitt i allt så säger det pang, bom, bang på jobbfronten för oss båda. Vi pratade om det igår – hur märkligt det är att allt händer på en gång, men att allt som händer oss nu är oss väl unt.

I mitten av mars lämnar jag det här jobbet för att hoppa på en ny utmaning. Det känns väldigt spännande, även om det också innebär ett stänk av vemod – inte minst eftersom så många här har berört mig så mycket under de senaste 3,5 åren.

En av dem, en fantastisk människa, kallade mig, i ett oerhört varmt meddelande, för den konstigaste personen någonsin. I sin rätta omgivning var det en del av ett fantastiskt betyg, bättre än alla intyg som någonsin har skrivits om mig i något yrkessammanhang. Folk har ömsom gratulerat mig och beklagat att jag försvinner. Det värmer.

Nu är det officiellt och det känns skönt att ha släppt nyheten. Nedräkningen har börjat och trots att jag älskar ord är det rätt roligt med den här typen av sifferexercis.

Dags att avsluta så bra det bara går … det är alla härliga kollegor och kunder värda.

 

Det rinner av mig

Det rinner av mig. Det försvinner.

Allt det där som var så stort, så fantastiskt omvälvande och framgångstecknet. Det rinner av mig. Att leva som invånare i reklamvärlden blir allt tydligare en skuggtillvaro. Jag suddar bort ur mitt block, eliminerar från RSS-läsaren, avföljer på twitter, stänger av och känner inga frågetecken alls. Ingen saknad. Det är som att spotta ut placebo, det förändrar ingenting. Jag har aldrig varit en position, en profession – mer än någonsin förr är jag nu en person.

Jobbet är bara en del av livet, det är inte livet. Det har sin tid och jag tänker knyta upp näven, ta den ur fickan och fortsätta skriva ett fantastiskt jobb, hitta orden och skälen som kunderna söker. Men, det är bara ett jobb. Det har sin tid. Jag har min tid. Min tid är nu. Jobbets får bli måndag-fredag inom stipulerade timmar, så länge inte himlen rasar ned och det behövs en snärtig text för att staga upp världen. Och, jag tror att det är helt rätt att think inside the clock (ursäkta dragningen mot branschpladdret). Min insats är värd mycket, men den ska vara begränsad i tid, om än obegränsad under den tiden.

Jag sa en gång att jag hellre skulle vinna ett Augustpris än ett Guldägg. Trams tyckte en del. Det är sant, sa jag. Det är sant. Nu mer än någonsin. På min kyl/frys har det alltid funnits fler lappar om litteratur- och poesitävlingar än pizzamenyer. Jag har alltid skrivit noveller hellre än tittat på Mad Men. Så är det nu också. Mer än någonsin. Jag vill, ska och måste avsluta mitt första manus. Det finns så många oskrivna uppföljare som trycker på i hjärna och hjärta. Jag vinner gärna ett Guldägg, men jag brinner av tanken att vinna en liten poesitävling i Wales. Jag får hellre en kommentar i min blogg än blir ett namn i en ryggdunkarvärld där du aldrig vet om dunkaren använder handflatan eller hugger dig med en impotent penna doppad i förlamande gift.

Min vardag är min RSS nu, dessutom. Den fylls på, läses och älskas varje dag. Min skrivarlust kompletteras – okej, den försenas rätt rejält för stunden – av doften. Doften av vår, men framförallt av dig. Jag ser närheten och längtar till den. Klockan betyder något, det gör den alltid när du har all tid i världen. Nu viskar 17.17 om att världens vackraste väntar vid Kopparmärra 17.20 och 17.21 slår mig i bakhuvudet om den får syn på mig på kontoret, eftersom den vet att jag ska vara någon annanstans just nu.

En kyss, bara en kyss, och det är adjö för i afton med allt det som har sin stipulerade tid. Det rinner av mig. Du brinner i mig. Jag tar din hand. Du håller min. Du ympar in lust. Lust till dig. Lust till skrivandet. Lust till nästa steg.

Den rinner av mig. Obalansen. Den som höll mig uppe när livet var en spya på bakfyllan. När bara jobbet var bra, när maten smakade illa, när jag rörde mig minimalt, när jag alltid tittade bakåt in i mörkret och när längtan var synonymt med uppgivenhet, sorg och förlamning. Tack för den här övertiden, jobbet. Du gjorde det bra, men inte längre än överenskommet från och med nu.

Jag älskar mitt jobb, men det får bara sin tid från och med måndag.

Och, det är för att jag älskar mitt liv mer.

Jag älskar att gå på konserter (Tomas Andersson Wij i torsdags och Jayhawks i går).

Jag älskar att gå på fotboll (snart träningsmatch och fyra veckor till en katastroftripp till Södertälje).

Jag älskar mitt skrivande (min hjärna är som ett universum fyllt av hjärnstormingsresultat, anteckningslappar, idéer och så vidare).

Jag älskar vännerna, årstiden, fritiden, helgerna, lusten och längtan jag aldrig haft så stark inom mig och så tydligt visat på utsidan.

Jag älskar dig.

 

Åh, herregud – jag är strategisk!

Jag tror att klockan var 10.42 i går förmiddags. Äh, jag vet det. Den tiden brändes in i min arm av de hånskrattande strategerna i rummet.

Allt började med ett långt och intressant kundmöte. Vi diskuterade implementeringsplaner (*brrrr*) när jag plötsligt sa det: ”Tittar man på den klassiska AIDA-modellen så känns det som om vi hela tiden fokuserat på D, när vi i verkligheten varken har passerat A eller I.”

De andra höll med.

Jag var förlorad i samma ögonblick.

Plötsligt var det så självklart hur företaget, dess olika segment, de olika mognadsgraderna i de olika regionerna och för den delen de än fler lokala marknaderna såg ut. SWOT-analysen tog form framför mina ögon, fakta rusade fram och sorterades blixtsnabbt in på rätt ställe.

Från att ha varit en lycklig kreatör, som alltid ansett att den enda modellen värd namnet är hoppa-hage, fann jag mig nu inlockad i en Bostonmatris.

Jag log inte. Ingen log. Alla förstod däremot vad vi sade.

Det var helt fruktansvärt.

Från att ha varit en kreatör på väg att klättra uppför Maslows behovshierarki var jag nu en själsligt död typ begraven i samma pyramids förbannade innandöme.

Det var otäckt.

Om någon i förra veckan hade bett mig placera kunden på en positioneringskarta hade jag agerat likt en svinfull mexikan som försökte träffa en pinata på en gårdsfest i Acapulco – jag hade med andra ord jämnat Caracas med marken.

I går var jag helt plötsligt en koncis strateg som, trots ögonbindel, satte knorren på precis rätt ställe på grisen.

Jag var förkrossad när jag gick till sängs i natt.

Länge kunde jag inte somna. När sånt händer brukar jag räkna får och sen gå över till bältor, tapirer, skräcködlor och därefter fnissande tänka på fantasidjur tills jag däckar. I natt räknade jag Porters fem konkurrenskrafter, Kotlers fyra P:n och Gummessons 30 R tills jag gråtande föll i drömlös dvala.

Jag har visserligen länge velat ta allt det där snacket om att tänka utanför boxen, proppa ned det i boxen, binda den heliga röda tråden runt allt och bränna skiten eftersom det är flumkreativt snicksnack. Men, att vakna och ha förståelse; att veta, rationellt överväga saker och så vidare – AAARGHHH! Hellre tänka utanför boxen än att hamna rätt i fyrfältarna, den saken är säker.

Jag vill inte tro på religionen KISS (keep it simple stupid), jag vill inte sätta in saker på rätt ställe i pyramiden och resonera. Jag vill berätta sagor, hitta på nya slut och byta riktning när helst hjärtat vill det.

I morse gick jag med tunga steg till kontoret. Kreatörerna pratade inte med dig, några rynkade på näsan, en skakade på huvudet. Strategerna välkomnade mig och deras skarpslipade tänder lös när de grinade mot mig, kramade sina händer och sa ”utmärkt, utmärkt” med tonfall som påminde om både kejsare Palpatine och Montgomery Burns.

Jag försökte fly, fick ett ögonblicks respit av en annan copywriter som frågade om vi skulle luncha, tänkte efter och sa: ”Nja, jag tror att min medhavda lunchlåda är min cash cow, faktiskt.”

”Förrädare”, sa han och gick.

Jag grät tills mina tårar hade förvandlat quinoan och kycklingwoken till en geggig sörja.

Allt var och är förlorat. ALLT.

Jag är, för tid och evighet, inlåst i ett fängelse och skakar ett galler som delar mitt lilla fönster i fyra hemska fält.

En reklamresandes nästandöd

Klockan ringer vid fyra. Det är för tidigt för allt, till och med facebookande. Jag väcks ur en märklig dröm. En av byråns viktigaste kunder bad mig dra åt helvete och alla på byrån höll med.

När jag går ut, 04.52, regnar det helt i onödan. Varför slösa vatten på bara mig och tidningsbudet? Det lyser lite förvirrat i en handfull fönster på Redbergsvägen. Mitt enda sällskap i kuren är en man som tittar ned i marken och undrar; varför i helvete är vi här så här dags?

På vagnen snattrar två unga tjejer som om klockan är minst 08.30, den är 05.02.

05.04 blir jag överraskad av ett slagregn. Det är lite välvilligt och övergår inte till hagelstorm förrän jag nått säkerheten på den döda Centralstationen. Där väntar en man med gitarr på dagens första försenade tåg och de som är lite mer vana än mig vid den här tidpunkten låser upp kiosker. En svag doft frestar från Subway, men det är 05.16 – fortfarande för tidigt.

Flygbussen är det enda som lockar i den öde terminalen. Jag tror att fågelkvittret är falskt, en inspelad slinga för att göra folk glada. Det fungerar inte riktigt inser jag när jag tittar mig omkring.

När bussen rullar ut ser jag att tusentals lampor brinner i staden, långt fler än det är människor vakna.

Landvetter är raka motsatsen. Från en mörk, tyst och regnig loge sprintar jag in på en scen som är ett bullrigt vuxendagis. Män med gråsprängt hår av alla de slag drar sina rullväskor efter sig. Det dricks öl här och där. Jag somnar nästan igen. Planet är också halvsömnigt, halvfullt och mackan jag får – flög visst economy extra – är halvtråkig.

I Danmark väntar engelska lekledare. Klipp och klistra, fundera, tolka, skapa insikter, generera idéer, kaffe, vingummin, chokladkolor, dansk lunchbuffé, kaffe, en kopp te som anarkistiskt avbrott, kaffe, kaffe, vingummin, chokladkolor, mer kaffe, vatten och applåd till oss alla – 9,5 timmars hårt jobb som gav en hel vägg med tankar nedkokade till post-it-chockfärger.

De långsamma timmarna. Väntan på flyget. Planlöst (verkligen) irrande bland butiker, barer och långa korridorer. Välkommen ombord. En halvtråkig macka till. Bultande huvudvärk. Herregud, jag är trött. Mannen på flygbussen sover. Jag är avundsjuk. Klockan är 21.45. Det gör ont av trötthet när jag blundar.

Hoppar av vid Kopparmärra. Spontankonsert pågår. Sms-biljetten plingar. Jag tar treans spårvagn (men inte till ljuva livet). Huvudet värker. Jag är hungrig. Vet att kylen är lika tom som min säng. Får dock ragg. Inte till sängen, men till magen. I frysen ligger några rostbröd. Klockan är 22.30. Tio minuter senare har jag glömt dem och kunde lika gärna bett en eldsprutande drake rosta dem. Äter upp skinkan utan bröd och kastar i mig en näve cashewnötter. Klockan är för mycket. Jag är för trött. Magen är inte nöjd. Tough!

Nästa tjänsteresa får fan gå till Maldiverna. Veckans två tog mig till Surte (det mest spännande där var mannen som kastade ciggen på trottoaren innan han gick in på banken och sen plockade upp ciggen och fortsatte röka när han kom ut igen) och så dagens 18,5 timmar långa dags färd mot natt.

Jo, förresten. Naturligtvis blev jag utvald för en random check i säkerhetskontrollen. Jag fattade ordet taske, men annars uppfattade jag bara hurdy-gurdy samtidigt som amazonen hällde ut mina pinaler på disken.

God natt.

Reklamöversättare

När jag kom tillbaka från min semesterresa till London hade något hänt på reklambyrån. Det var en hel del nya människor anställda. Ja, det är inte så konstigt i sig, vi har vuxit rätt bra, men de var väldigt många och de hängde efter våra mest yviga kreatörer och projektledare som iglar. Jag förstod ingenting förrän ett kundmöte skulle till och en kreatör började förklara kampanjen.

”Ja, alltså. Vi har tänkt outside the box”, sa han och då sträckte sig igeln fram och sa: ”Vi har alltså tänkt utanför ramarna.”

Kreatören fortsatte prata, till synes oberörd av de små avbrotten som inträffade gång på gång.

”Vi vill ju få en hög liking”, mässade han.

”Vi vill att den ska bli omtyckt”, flikade igeln in.

”… och det är ingen bullshit …”, drog kreatören till med.

”Inget struntprat, alltså”, sa igeln.

”… men above the line behöver även below the line”, slängde kreatören ur sig.

”Vi gör inte bara stora saker, vi tänker på er försäljning ned på hyllvippenivå också”, sa igeln.

”Branding 24-7 is da shit”, sa kreatören.

”Vi gör inte bara en punktinsats, vi ser till att det händer saker med varumärket hela tiden”, sa igeln.

”När vi är med så är det all about creating buzz not buzzwords”, klargjorde kreatören.

”Vi skapar intresse för produkten istället för att snacka fikonspråk”, sa igeln.

Och så fortsatte det i en dryg timme innan kreatören och igeln tystnade. Kunden tittade på dem, nickade och applåderade. ”Det här är kristallklart, genomarbetat och smart, vi köper rubbet”, sa han sen.

”Yes”, sa kreatören.

”Ja”, sa igeln.

Och jag lutade mig tillbaka med ett leende på läpparna. Vi hade anställt reklamöversättare som simultantolkade våra presentationer. Vilket jävla genidrag.