Vad gör jag på jobbet egentligen?

Allt som oftast skriver jag från morgon till relativ sen eftermiddag. Men, ibland åker jag bort och i somras åkte jag till Västberga och hängde på filminspelning i två dagar (okej, jag gick även på puben i Midsommarkransen och till en annan pub på Södermalm).

Resultatet från min och kollegorna utflykt kan ses på tv nu och finns även här.

Vi hade väldigt kul när vi spelade in och ungarna som deltog var fullständigt magnifika. När jag blir stor ska jag nog bli barnstjärna jag också. Man får äta godis, dricka cola, kolla tecknad film och spela Playstation hela dagarna. Wow.

 

Kidnappad

Jag skulle bara gå hem från jobbet, men så …

… hamnade jag på en krog där en vän smugglat in en hund.

… och samma vän lade sig sen i bagageluckan med samma hund och förklarade hur mycket han älskade henne hela vägen under en något senare bilfärd till hans hem.

… och den lilla hunden som lämnades hemma ville inte lämnas hemma och skallade upp dörren och rymde.

… varpå vi, efter infångandet och inlåsandet av klok hund, dök in på Björns Bar och jag fick ett gäng historier till livs som får den här bloggen att bli klart mer folkhem.

… och sen dök en filmregissör upp och förklarade att våra framtida jobb måste spelas in i L.A., fast om vi ville åka till Berlin, Barcelona eller San Sebastian gick det bra.

… och jag som bara skulle gå hem.

Bildsvep från vår after work

Jag har jättetrevliga kollegor. Igår var det dags för AW på kontoret. Det blev musikquiz, ostbågar och allt annat som behövs för en lyckad kväll vad gäller föda och dryck.

De här trevliga typerna, som jag maskerat, har olika saker för sig när de är ute och promenerar, förklarade de. Från höger till vänster så letar de efter pengar, tänker på lämpliga platser för eldöverfall och funderar på om idag är dagen när ett lik ska hittas på promenaden.

Och när man då dricker öl, så tränger det förr eller senare på. Vilket är ett problem för mig. Jag har jobbat här sedan augusti 2009 och aldrig besökt toaletten. Nej, jag är inte pryd, jag är helt på det klara med att vi behöver tömma ut överflödet, men när jag ser en sådan här rad med dörrar blir jag alltid rädd.

Jag bara vet att bakom en av dem finns en tegelmur och bakom en annan väntar säkert en galen yxmördare.

Nåväl, igår fick jag tips om att vi också har två toaletter bortom skrivarpappershyllornas förlovade land. Jag gick dit, låste in mig, lossade bälten, knappar och drog ned gylfen och brallorna. Då började duschmunstycket prata med mig.

Munstycket: Vad glor du på?

Jag: Ingenting

Munstycket: Do you feel lucky, punk? Well, do you? Tror du att du hinner dra in snorren, slita upp brallorna, dra igen gylfen, knäppa knappen, säkra bältet, låsa upp dörren och rusa ut härifrån innan jag hinner spruta ned ditt skrev så att det ser ut som om du blött ned dig själv å det pinsammaste?

Jag: Antagligen inte.

Fast, just då fick jag ett sms från kollegan som var på lanseringsresa i Småland och det löd som följer:

Tycker bara att du ska veta att ledningsgruppen på XXX* är så fantastiskt nöjda med ditt jobb! R håller upp popversionen och pekar och förklarar och hurrar för hur du beskrivit deras framtid.

Jag svävade upp på små, lätta moln och duschmunstycket kunde ej nå mig med sitt otäcka attackerande.

Kvällen blev fantastiskt lyckad. Alla var glada, men jag ska nog inte gå ut och promenera med vissa människor, tror jag …

*) XXX heter egentligen något helt annat

Ensamjobbarens vedermödor

Egentligen hade jag tänkt att döpa den här posten till Konsten att tröttna på sig själv på mindre än två dygn, men det hade varit lite löjligt och fånigt självutplånande – och en direkt lögn. Däremot har jag tröttnat på att jobba på distans.

Jag har, av hälsoskäl, plitat hemifrån. Det har varit produktivt, men herregud vad trist! Okej, att kunna hälla whiskey i teet utan att behöva oroa sig för tissel på kontoret om att ‘nu har Anjo trillat dit’ är förstås en förmån, men när inte ens rösterna i mitt huvud svarar – då är det för bedrövligt.

Igår bestod underhållningen under lunchen av att jag kollade på TV-shop och insåg att jag i mitt reklamskrivande är väldigt fin jämfört med amerikansk dynga. Sen räknade jag stav-, skriv-, syftnings- och särskrivningsfel i Onoffs senaste reklamutskick, vilket fick mig att gråta blod.

Idag inföll dagens höjdpunkt när jag skalade palsternackor till rotfruktspannan. Palsternackorna var rätt tunna, så skalbitarna flög iväg som små akrobater och landade lite överallt på diskbänken. Ja, så kul hade jag det.

Det enda plustecknet, utöver att jag gjort en del bra saker, är väl att jag lagat nyttig mat och fått mig en tankeställare om hur jag använt mitt dygn den senaste tiden. Kycklingpannan igår var fin, den franska grönsakssoppan med saffran gjorde sitt idag och nu känner jag doften av rotfrukter … Matlagning är kul, vilket ska drabba bästa E snart.

Bortsett från bra jobb och kloka insikter var dock ensamjobbandet blä … När jag blir världsberömd författare ska jag anställa ett kontor fullt med folk. De får göra vad de vill, bara de är nära mig.

Imorgon är det jag som dundrar in på Valentin&Byhr igen. Jag saknar alla på den här bilden. Och så ska jag och Peder käka kakor i vårt hörn, bara en sån sak.

 

Om Evert Taube besökte mitt jobb …

… så hade han nog skrivit den här låten

Rönneranjo han skuttar med ett vrål ur sin säng.
Snoozen står på ojojläget.
Resorben brusar.
Rönneranjo han hasar över obäddad säng.
Hör min slentrianvisa, kom sjung min refräng!
Korret har kommenterats och dykt upp på  skärm,
ur alla kaffemaskiner hörs fikarastens musik.
Och se, så många projekt som redan slagit ut hans ledighet.
Säljblad, plattform, KAM-pres och powerpoint

Rönneranjo han virvlar sina små fingrar
kring vita arken som viftar på pulpeten.
Lycklig som en lärka uti stavmixerns skål,
sjunger han för korret, som gungar på skärm.
Korr, korr, korr! Nu chansar Rönneranjo!
Koko! Och kaffegöken ropar hans namn.
Och se, så många jobb som redan slagit honom ut.
Radiospot, webbpuff, SEO och exceltabell.

Rönneranjo han binder utav utskrifter en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i ljusgården och lutar sig fram,
skrämmer PL och kreatörer med drill och skadans.
Titta, ropar admin, poeten är en dåre
med ratade ord i håret och likt äpplet en skrott!
Och se, så många jobb som ännu saknar poängen.
Slogans, butiksfilm, annons och teknisk spec.

Rönneranjo är gammal, men han tangentbordsvalsar ändå!
Rönneranjo har resorb och ont om vitaminer.
Sällan får han rasta, han får slita för två.
Hur han klarar skivan kan ingen förstå,
ingen, som inte luktat på muggen hans,
den med lite e och ’fiddich och dagens kaffegök.
Och så möter han de uppdrag som redan mejlats in.
Popuper, flyers, lanseringar och hyllvippor.

Allas favoritdjur

Zara är en klädbutik i Arkaden i Göteborg. De har skyltfönster mot Södra Hamngatan och jag tror att deras butiksfönsterschef tänkte så här:

”Folk gillar djur. Vi använder djur i skylten.”

Så långt, allt rätt. För att locka män har de valt att visa de här söta rackarna:

Eh, kanon. Nu är dock Zara kloka nog att inse att kvinnor inte är så pigga på spindlar. Istället fylls deras skyltfönster av de här populära gästerna i våra hus och hem:

Jag vet inte, och kalla mig gärna knäpp nu, men jag blir inte sugen på att handla där. Jag menar, vad väntar i provhytten? En anakonda? En kåt babian? Tusenfotingar?

Sociala medier-brottsling

I natt skulle jag twittra och facebooka när ytterdörren slogs in och fyra snutar rusade in.

”Ned på golvet”, skrek en av dem. ”Vi är från polisens SMTF.”

”Vad är det”, sa jag.

”Följer du inte oss på twitter. Vi har ju hashtaggen SMTF – social media task force.”

Jag förklarade att de flesta hashtags är ointressanta redogörelser ryckta ur sitt sammanhang från konferenser. En av bängarna kallade mig dissident och sen fick jag blåsa. Promillehalten indikerade  twitterfylleri. Det var visst hårda straff på att twittra på fyllan, för då kunde man skriva trams. Mitt försvar att det mesta på twitter var trams, om än i vissa fall, absurt nog, accepterat för att det kom från såna med extra status, hjälpte föga. Jag fick följa med till stationen.

”Namn?”, sa vakthavande.

”Andreas Johansson.”

”Ditt riktiga namn.”

Jag suckade och sa: ”AnjoGBG.”

En förhörsledare förklarade med strax under 140 tecken att jag var misstänkt för omstörtande verksamhet och skulle ställas inför domaren direkt. Domaren slog med sin datormus i bordet och läste upp anklagelserna.

”Din Facebook är en travesti på vad det ska användas till. Hur ställer du dig till de anklagelserna?”

”Oskyldig som Jesus.”

Domaren rotade i sin smartphone och läste sen: ”Dagens råd: spela aldrig Texas hold ‘em med sköldpaddor. De har världens bästa pokerface, de tar extremt lång tid på sig att satsa och de får alla brudarna. Har du skrivit det?”

Jag nickade, men undrade hur det kunde vara värre än de som tio gånger om dagen skrev vad de åt. Nämndemännen twittrade om mitt domstolstrots med hashtaggen #nassesvinet_anklagad. Jag noterade att min advokat retweetade och sparkade honom analogt i baken.

”Du har på twitter vid flera tillfällen tipsat om att folk ska lyssna på den senaste Ian Brown-skivan. Det kallas spam. Erkänner du?”

”Hur kan det vara värre än att posta ideliga kommentarer om var man är med någon slags pajasartad gps-tjänst?”

”Ja eller nej, inga utläggningar.”

”Räcker det om jag säger ja här, eller ska jag blogga om det också?”

”Du har använt dig av fejkade hashtags i syfte att vara ironisk mot företeelsen hashtags.”

”Guilty as sin, your dishonour.”

”När det var no smiley-week överdoserade du med smileys i syfte att provocera, eller hur?”

Jag blinkade, log, skrattade, rullade med ögonen och avslutade med att forma munnen som ett streck.

”Du har skitit i att svara på flera direkta meddelanden på twitter.”

”Om du menar att jag slänger automatiska meddelanden från svenskar som jobbar med kommunikation och inte ens fattar hur tragiskt uselt det är när de inte bemödar sig om att skriva hej själv, utan låter det göras av en robot, så ja. Jag brukar inte ringa ICA och tacka för oadresserad direktreklam heller.”

”Det är dålig netikett du sysselsätter dig med.”

”Zzzzz. Det är fint snack om dialog, men det finns en massa småpåvar med egna agendor som dikterar vad som gäller. That doesn’t fly with me. Jag gör vad jag vill och hur jag vill. De som är för mycket gurus är som skinkan i butiken, fullproppade med onödiga tillsatser. De smakar inte äkta.”

Domaren dunkade sin datormus i bordet.

”Andreas Johansson. Du är en omstörtare i de sociala nätverken. Det är den här domstolens plikt att straffa dig utifrån detta faktum.”

Jag höll ut armarna i en gest som bjöd in till råkurr.

”Du kommer aldrig att få använda Bambuser.”

”Åh nej”, sa jag. ”Aldrig få spela in navelskådande filmer med mobilkameran? Vad ska jag nu leva för?”

”Ingen kommer att se dina hashtags i framtiden.”

”Fan, jag som tänkte skicka 900 lösryckta citat från Nordstan nästa vecka, så att alla förstår hur julhandeln går.”

”Du kommer aldrig att ges access till att korsposta mellan twitter och facebook.”

”Åh, måste jag tänka lite innan jag skriver. Gud vad hemskt.”

”Dina statusuppdateringar på facebook kommer att klassificeras som trams.”

”Men, de är ju höglitteratur jämfört med många storbloggares länkpornografi.”

”Du kommer bara att få tillgång till sociala medier en kort stund varje dag.”

”Så, resten av tiden måste jag träffa och umgås med människor i verkligheten?”

”Det heter inte i verkligheten, det heter IRL eller AFK”, vrålade domaren. ”Vi kommer att se till att alla bloggare med visst inflytande genomgående benämner dig som knäpp, surrealist och galen.”

”Det där sista kan jag betala för. Det är en jävla komplimang.”

”Kort sagt. Du får en fotboja som håller dig borta från de sociala medierna 22 timmar om dygnet.”

”Oj, och jag behöver inte ens uppdatera er om var jag är de timmarna? Jag kan alltså lukta på blommor istället för att uppdatera om att jag är @snabbköpet i tjotahejti?”

”Du är en otäck bakåtsträvare.”

”Det där tror jag på när du kan säga det med mer än 140 tecken. Å andra sidan ligger jag hellre trådlös och brunbränd på stranden än rider som en jävla lady Godiva i ett fisknät gjort av bredband.”

”Domen kan inte överklagas. #slut.”

Sen loggade rätten av, men loggade omedelbart på igen. Jag slängdes ut och gick till ett internetlöstcafé och drack kaffe. Jag log.

”Varför detta leende”, sa flickan bakom disken.

”Jag har dömts att leva mitt liv som jag verkligen vill leva det.”

”Påtår?”

”Alltid”, sa jag.