En övergiven reklampelare

I ett alldeles väldigt bortglömt hörn av Olskroken står en övergiven reklampelare. Bakom honom syns en blåvit himmel som kraftigt ifrågasätter vinterns existensberättigande. Det är antagligen vår, men det har den här negligerade reklampelaren ingen glädje av.

Han (fråga mig inte hur jag vet att han är en han, jag bara vet det) är så sorgsen. När den stora billboarden runt hörnet visar upp nya, fräcka bilar och frestar med sommarsemestrar – och får alla längtansfulla blickar – står den här pelaren och visar upp förra årets julklapp.

Ensam, övergiven, dyster hukar han, i en kurva där ingen någonsin stannar till, och hans tårar har frätt upp klistret så att han ser extra bedagad ut.

När jag ser honom tänker jag att jag borde köpa en trisslott. Och, om det plötsligt händer, då ska jag gå till JC Decaux och köpa pelaren. Sen ska jag bära iväg den och varje dag fylla den med mina allra bästigaste och mest trippelbottnade rubriker så att den här reklampelaren går en ny vår till mötes. Och den ska stå där solen alltid skiner.

 

Voila, så ser en arbetsgrupp ut i reklamvärlden

Jaha, idag var det dags igen – nya kollegor gjorde entré på Valentin. En hel arbetsgrupp har rekryterats och ställde naturligtvis glatt upp på ett gruppfoto.

Papegojan längst till vänster är en projektledare. När vi kreatörer flummar, ritar och kladdar sitter den och säger bara: Polly vill ha faktureringsbar tid … och ett kex. När vi i kundmöten säger ”hade vi fått bestämma så hade vi bjudit på det här” och sen sticker iväg, då är det papegojan som får upprepa ordet byråarvode tills han/hon får ett kex (och en accept på offerten).

Påfågeln är – vad trodde ni – art director. Ni vet, en sån där typ som fanns i alla dagiskullar, killen som prompt skulle ha alla färgkritor själv och bet en i arslet om man snodde en enda och som under grundskoletiden fick en blick som påminde om Freddy Kruegers när någon ritade bättre än honom.

Den lilla räven är originalaren som måste vara smart och klurig för att ta hand om art directorns märkliga nycker och omvandla dem till uppvisningsbara former och som i hemlighet vill äta upp alla andra i gruppen eftersom de alltid sätter räven i tidsfällan.

Svanarna är förstås copywriters. Måhända är de fula ankungar när de är små, retas för att de hellre skriver poesi än rånar gamlingar, men så växer de upp och blir reklamvärldens finaste varelser.

Jag säger välkommen till mina nya kollegor. Ni kommer att passa in perfekt här.

Vad gör jag på jobbet egentligen?

Allt som oftast skriver jag från morgon till relativ sen eftermiddag. Men, ibland åker jag bort och i somras åkte jag till Västberga och hängde på filminspelning i två dagar (okej, jag gick även på puben i Midsommarkransen och till en annan pub på Södermalm).

Resultatet från min och kollegorna utflykt kan ses på tv nu och finns även här.

Vi hade väldigt kul när vi spelade in och ungarna som deltog var fullständigt magnifika. När jag blir stor ska jag nog bli barnstjärna jag också. Man får äta godis, dricka cola, kolla tecknad film och spela Playstation hela dagarna. Wow.

 

Kidnappad

Jag skulle bara gå hem från jobbet, men så …

… hamnade jag på en krog där en vän smugglat in en hund.

… och samma vän lade sig sen i bagageluckan med samma hund och förklarade hur mycket han älskade henne hela vägen under en något senare bilfärd till hans hem.

… och den lilla hunden som lämnades hemma ville inte lämnas hemma och skallade upp dörren och rymde.

… varpå vi, efter infångandet och inlåsandet av klok hund, dök in på Björns Bar och jag fick ett gäng historier till livs som får den här bloggen att bli klart mer folkhem.

… och sen dök en filmregissör upp och förklarade att våra framtida jobb måste spelas in i L.A., fast om vi ville åka till Berlin, Barcelona eller San Sebastian gick det bra.

… och jag som bara skulle gå hem.

Bildsvep från vår after work

Jag har jättetrevliga kollegor. Igår var det dags för AW på kontoret. Det blev musikquiz, ostbågar och allt annat som behövs för en lyckad kväll vad gäller föda och dryck.

De här trevliga typerna, som jag maskerat, har olika saker för sig när de är ute och promenerar, förklarade de. Från höger till vänster så letar de efter pengar, tänker på lämpliga platser för eldöverfall och funderar på om idag är dagen när ett lik ska hittas på promenaden.

Och när man då dricker öl, så tränger det förr eller senare på. Vilket är ett problem för mig. Jag har jobbat här sedan augusti 2009 och aldrig besökt toaletten. Nej, jag är inte pryd, jag är helt på det klara med att vi behöver tömma ut överflödet, men när jag ser en sådan här rad med dörrar blir jag alltid rädd.

Jag bara vet att bakom en av dem finns en tegelmur och bakom en annan väntar säkert en galen yxmördare.

Nåväl, igår fick jag tips om att vi också har två toaletter bortom skrivarpappershyllornas förlovade land. Jag gick dit, låste in mig, lossade bälten, knappar och drog ned gylfen och brallorna. Då började duschmunstycket prata med mig.

Munstycket: Vad glor du på?

Jag: Ingenting

Munstycket: Do you feel lucky, punk? Well, do you? Tror du att du hinner dra in snorren, slita upp brallorna, dra igen gylfen, knäppa knappen, säkra bältet, låsa upp dörren och rusa ut härifrån innan jag hinner spruta ned ditt skrev så att det ser ut som om du blött ned dig själv å det pinsammaste?

Jag: Antagligen inte.

Fast, just då fick jag ett sms från kollegan som var på lanseringsresa i Småland och det löd som följer:

Tycker bara att du ska veta att ledningsgruppen på XXX* är så fantastiskt nöjda med ditt jobb! R håller upp popversionen och pekar och förklarar och hurrar för hur du beskrivit deras framtid.

Jag svävade upp på små, lätta moln och duschmunstycket kunde ej nå mig med sitt otäcka attackerande.

Kvällen blev fantastiskt lyckad. Alla var glada, men jag ska nog inte gå ut och promenera med vissa människor, tror jag …

*) XXX heter egentligen något helt annat