Kategori: Surrealism och ovanligheter

Himmel och lådbilar

”Varför försöker du spika igen dörren till himmelen?”

Barnets fråga går inte att förstå. Inte till en början.

Sen tittar jag på porten. Hur jag barrikaderar den för att förbli här. Någonstans som är ingenstans. I skuggornas skugga. I ett ekorrhjul som fått punktering.

”Förlåt.”

Jag tar bort plankorna, rätar ut spikarna, bygger ett kors och lägger mig på det.

”Om du slår in spikarna i kroppen och reser upp korset ska jag dö för mina synders skull.”

Barnet tittar på mig och skrattar.

”Du är fan inte Jesus. Men, om du bygger en lådbil av de där brädorna och skjutsar mig resten av dagen är du ändå rätt okej.”

Vi slutade aldrig att skratta efter det.

Kramdjurens första maj-tåg.

Det hördes ett mäktigt vrål från sovrummet – uppenbarligen hade kramdjuren en annorlunda uppfattning om vår älskade dotter. För oss – en ängel. För dem – en symbol för den härskande klassen.

Jag lyckades ta några snabba bilder av deras demonstrationståg och även – trots att jag inte är medlem i CUF – plåta deltagarna. Jag tror bilderna talar sitt eget språk.

grupp 

11 10 09 08 07 06 05 04 03 02

… men som vanligt var det vissa som mest talade i egen sak.

01

Sagan om regnet och smockan

Regnet och smockan hängde i luften. Egentligen var de inte vänner, men de försökte ändå umgås då de båda avskydde när tillvaron var för solig. Det gick inget vidare.

”Jag ska smocka till dig”, sa smockan.

”Gör du det så börjar jag gråta”, sa regnet.

Smockan lyssnade inte, utan smockade till regnet. Regnet började gråta.

”Lipsill”, sa smockan och fortsatte slå.

Regnet tjöt, med rejält bistånd av sin gamle vapendragare – vinden.

”Lägg av”, sa solen, som plötsligt dyrkade upp molnen och tittade fram.

Regnet dunstade. Vinden vände kappan efter sig själv och blev så förvirrad att den dog ut.

“Fegisar, jag backar aldrig”, sa smockan.

Då bländades den av solen och försökte kupa sig själv som skydd.

När så skedde förlorade den allt sitt klipp och blev till en helt vanlig hand. Smockan försökte knyta sig själv och ta tillbaka makten, men det knöt sig då ingen brydde sig. Den slog och slog i tomma luften, men kunde inte komma åt solen.

Istället förförde de varma strålarna marken så att den gjorde det bästa av vätan från regnets tårar och tankeställaren den fått av vindens omruskningar.

Det var en bra dag tyckte alla, särskilt som smockan fortsatte hänga i luften utan kraft nog att träffa någon alls under ett väldigt bra tag framåt.

När modemet bråkade i min hjärna

Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.

… och smärtan i huvudet tilltog.

Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.

Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.

Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.

Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?

Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.

”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”

Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.

”Ta bort modemet”, sa jag.

Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.

Jag har aldrig mått bättre.

Klubb Olycksalig, fredag

Han släntrade fram till dörren: ”Ursäkta mig, är det här Klubb Salig?”

Dörrvakten skakade på huvudet. ”Nej, det här är Klubb Olycksalig.”

Killen nickade tyst för sig själv, funderade och ryckte sen på axlarna. ”Äh, orden slutar på samma positiva sätt, så det går nog bra. Och jag har letat för länge. Jag är hungrig och törstig. Jag går in.”

Dörrvakten sa inget, öppnade bara dörren och smällde igen den när killen gått in. Där inne var det redan överfullt, men ändå tycktes det alltid finnas lediga bord för en, så tanken på att sätta upp en skylt med texten fullsatt slog honom inte.

På andra sidan gatan låg Klubb Salig. Den långa kön av berusade, påverkade och spelat lyckliga människor var jättelång, men en efter en nekades de presumtiva gästerna av dörrtyperna. Nedslagna begav sig allt fler mot Klubb Olycksalig och möttes av en dörrvakt som inte ställde frågor, inte nekade, bara öppnade dörren i allt raskare takt.

”Det är unhappy hour till klockan 23.00”, ropade han ibland. ”En för två i baren.”

Klockan blev mer, och sen mindre när den passerade tolv, för att snart öka igen. Ända till gryningen – när sista beställningen togs och de som inte fått napp tömdes ut på gatan.

Killen från tidigare i kväll kom fram till dörrvakten. ”Vet du om det är efterfest någonstans? Kanske är Klubb Salig öppen än?”

Dörrvakten skakade på huvudet. Klubb Salig var stängd sedan länge. En och annan efterfestare trodde sig vara där, det skulle de tro tills de vaknade i morgon (eller egentligen senare i dag) och tog sig hem, men först efter att de tagit en återställare på Klubb Olycksalig.

Killen nickade och gav, lätt hopplöst, tummen upp till dörrvakten. ”Jag får väl leta upp Klubb Salig i morgon.”

Dörrvakten log inte, rörde inte ens en min. Killen vände sig om och gick nedför återvändsgatan. ”Vi ses snart”, viskade dörrvakten.

 

Besserwisserns slut

Jag träffade nyss en besserwisser som inte visste bättre. Han hade precis kastat sten i ett glashus och stod nu där, iklädd kejsarens nya kläder. Fast han såg dem förstås som en präktig dräkt med både hängslen och livrem.

Han hade tvättad hals, var knappt torr bakom öronen och frös. Det sista förnekade han förstås, trots att han stod i ett sönderslaget glashus som mer påminde om ett luftslott.

Otroligt nog försökte han, trots detta, vända kappan efter vinden och vägrade inse att hur han än vände sig så var rumpan bar när det blåste snålt.

I ett försök att värma sin frusna lekamen hällde han bensin på elden, försökte släcka densamma med vatten när den flammade upp – vilket var lite dumt eftersom han redan hade gjutit olja på vågorna – och så exploderade allt i hans ansikte. Dessutom spred sig elden till det lilla som fanns kvar av glashuset och snart brann det i knutarna.

Till hans försvar ska sägas att han vägrade tappa ansiktet, till och med när det var bortbränt, och han slog inte ned blicken. Däremot var han för stolt för att titta upp och se saker som de verkligen var.

Han fortsatte att slå dövörat till, hörde vad han ville höra, och levererade än en gång den enda sanningen med kluven tunga.

”Så här är det”, sa han och klev i galen tunna, anade verkligen inte några ugglor i mossen och missade det fina i kråksången (det här med dövörat igen), eftersom han var fullt upptagen med att hoppa ur tunnan för att istället vada fram i ankdammen.

När han tog sig upp på stranden bestämde han sig för att både äta och ha kakan, och lyssnade inte alls till mig när jag sa att han bet i gräset och missade hela stycket. ”Vad vet väl du?”, sa han, gapandes efter mycket. ”Kom inte och mästra mig!”

Jag försökte förklara att det kokta fläsket på hans fältkök var stekt, men han viftade bort mig och hällde tyvärr ned det heta i magen, utan att ha is där, och brände sig något oerhört. Han bet ihop, låtsades som att det regnade – men solen sken även över liten tuva – och han bestämde sig för att gräva bort tuvan innan den stjälpte hans stora egolass.

Då kom en fågel och viskade i hans öra: du är snett ute. Han tog det rakt motsatt och såg kritiken som bakvänd och att fågeln hade pippi på något. Själv hade han, enligt egen utsago, vräkt tomtarna från sitt loft och fått skadestånd från dem i rätten.

Med fickorna fulla av den kortsiktiga vinsten från den rättegången var han förstås oförmögen att se att han hade något att förlora – och hoppade tillbaka ned i ankdammen för att fortsätta fiska i grumliga vatten. Han var totalt övertygad om att han, även stående i djup sörja, hade sitt på det torra – och det ändrades inte ens när han tog sig vatten över huvudet.

Jag borde egentligen inte lägga fingrarna emellan, men jag såg mellan fingrarna, och sträckte ut ett sista halmstrå, men det var ett strå vassare, så han skar sig och förbannade min idioti.

”Ska det bli bra får man göra det själv”, sa han och fick tillfälligt fast mark under fötterna. Men, då fick han förstås något på hjärnan, försökte vifta bort det med ett slag i luften, tog två steg, körde huvudet i väggen (och som ni kanske minns hade glashusets knutar brunnit, varpå hela skiten brakade ihop).

Besserwissern föll på eget grepp, fast nu föll han äntligen i god jord – tyvärr valde han då att gräva där han alltid stått, i samma gamla hjulspår. Till slut drog han sin sista suck, men inte förrän han vänt sig om så att han för all tid och evighet kunde ha näsan i vädret.

Fasaden, insidan och livet

”Jag fryser”, sa fasaden. ”Kan vi inte byta plats?”

”Jag vet inte”, sa insidan. ”Jag känner mig lite naken och sårbar.”

”Det är inte så farligt här, se bara till att stålsätta dig och bita ihop.”

De bytte plats.

”Det är så varmt här”, sa fasaden och sträckte ut sig i en av hjärtats kammare. ”Nästan lite väl hett. Jag behöver svalka mig lite.”

”Det är så mörkt här”, sa insidan och letade förgäves efter solen. Plötsligt kändes dess bomullshud som en dålig idé, särskilt som omgivningen var en enda stor taggtråd. ”Jag fryser, snälla fasaden – låt oss byta tillbaka.”

De bytte tillbaka.

Fasaden, i ilfart rest från det varma hjärtats rum, återtog sin plats i den kalla världen. Men, omställningen var inte vad den väntat sig. Den snabba nedkylningen av värmen fick den att spricka.

”Hjälp”, skrek fasaden.

”Jag kommer”, sa insidan. ”Lite härdad blev jag på utsidan, låt mig täcka dina skavanker.”

”Nej, rädda dig själv”, sa fasaden. ”Jag rämnar.”

Den föll i småbitar.

”Lämna mig inte”, sa insidan. ”Hur ska jag klara mig utan ditt skydd?”

Fasaden svarade inte. Den låg på marken, söndersmulad. Insidan tittade ut, blicken oskyddad.

Solen trängde fram, bärandes på en koffert. Ur den plockade himlakroppen fram en tunn klänning och gav till insidan. ”Varsågod, det här är livet. Bär det så är du inte naken.”

Insidan krängde på sig klänningen. ”Den är nog inte vattentät, jag vet inte om den skyddar mot hetta och kyla och den verkar lite genomskinlig ibland. Du har inget annat?”

Solen rotade i lådan och drog fram en liksäck. ”Döden?”

Insidan skakade på huvudet och speglade sig i framtiden. ”Jag väljer livet.”

Solen log, tog fram en sopskyffel, sopade upp fasaden och kastade ut den i rymden.

”När den faller genom atmosfären kommer folk att tro att det är stjärnor som faller och önska sig något. En ganska bra användning av förlegade fasader.”

Insidan svarade inte, kanske hörde den inte ens, för den såg just en stjärna falla.

”Önska dig något”, sa solen.

”Jag önskar att min nya, fina klänning aldrig krymper.”

Solen log och dröjde sig kvar ett oöverskådligt tag, trots att ett ankommande regntåg ilsket klappade på tillvaron och till slut förångades av den märkligt varma stunden.

 

… det har inte börjat regna än.

 

Reklamaren som nästan gick och dog på gymmet

Desillusionen stirrade tillbaka på mig. Min egen spegelbild pratade och jag stod bara med gapande mun och tittade på den när den raljerade:

”Vi skulle ju tänka utanför boxen, så varför siktar vi då mot högerkrysset? Och de där pyramiderna som revs, varför bygger vi upp dem gång på gång?

Det finns inga ord kvar, det är dags att sätta punkt. Eller, ska det inte vara punkt? Låt oss diskutera det bortom sista radens slut. Blir det för kallt kan vi alltid sticka en värmande tvångströja av våra röda trådar och krypa in i våra egna navlar och skåda den luddiga, världsfrånvända och skyddade verklighet som väntar där. I naveln kan ingen kund höra dig skrika och skicka korr på ditt skrik.”

Jag laddade hagelbössan med buzzwords och sköt spegeln sönder och sammanbrott.

”Det är dags att rensa ut slagget”, sa jag till skärvorna. De glimmade mot mig, jag tolkade det som ett leende okej och packade träningsväskan till bristningsgränsen.

Jag tog den sista uteblivna bussen till ändhållplatsen och struntade i att den var försenad … hellre lyss till den deadline som sprack än aldrig våga utmana briefen var parollen.

Wellcome to Olskroken Hellness stod det höhö-aktigt skrivet på gymmets trasiga neonskylt. Vänligen lämna alla floskler i vapenhuset hade någon klottrat på väggen, men budskapet hade tvättats bort och sopats under mattan.

Jag tog den nedåtgående spiraltrappan till Maslows behovstrappmaskin – översta steget var ouppnåeligt för de som hade värmt upp i ekorrhjulet, vilket de förtvivlat vägrade inse och fastnade i en strategisk plan utan taktik.

Jag värmde upp med lite kettlehells, innan jag hoppade lite hopplösrep och cyklade för länge på produktlivscykeln så att jag kände mig som en utsugen kassako.

Förvirrad valde jag att springa runt i cirklar – och visste plötsligt inte om jag var uppvärmd, avkyld eller bara tacklade av. Jag kände blodsmak i munnen när jag försökte hitta livets hissmening i den – äntligen lediga – trappmaskinen.

I salen bredvid började det nya gruppasset exakt 13:37. En falsk sociala medier-profet gjorde hätska utfall och skrek ”Breathe in, breathe klout” till överdrivet många följare i salen – de gjorde blint som de blev tillsagda, utan att bry sig om effekten av övningarna.

Jag tog en skämsdusch, torkade ut och gick darrigt hemåt (tror jag). Det regnade. Jag fällde upp paraplyvarumärket, men det blåste nya vindar nu – och paraplyet vände sig ut och in, precis som min själ hade gjort för ett tag sedan.

Fundersam gick jag in i en park och knatade fram till första bästa langare med orden: ”Ge mig en påse substans.”

Jag stirrade på honom – och insåg att jag pratade med mig själv. Jag var fortfarande kvar i badrummet. Spegeln var hel. Allt jag just upplevt var en revy som aldrig behöver spelas upp om jag bestämmer att den är ett monster jag kan avfölja när jag vill. Inget som är jag är förlorat, det är bara dags att förnya allt.

”Det är sista raden som avgör allt”, sa jag till spegeln och log. ”Jag är lyckligt hemlighetsfull, not the end …”