Dags att söka ny återvinningsstation

Jag tog slutligen tag i det, tömde lådan med gamla tidningar och reklamblad, plockade ut övrigt återvinningsbart ur mitt skåp och traskade till återvinningsstationen.

”Jaha, Juholt har avgått”, sa tidningsbingen till vänster när jag stoppade i den första näven.

”Jag får se”, sa hans kompis till höger. Lite tveksamt stoppade jag i ett gäng tidningar i dennes lucka. ”Löfveneffekt för sossarna? Det hade vi aldrig kunnat gissa!”

Den tredje tidningspappersåtervinningsbingen suckade tungt. ”Om jag en gång fick läsa något som var aktuellt. Här står vi, i ur och skur, och så får vi, i juni, veta varför folk tjoade i mars.”

”Hur gick det för Sverige i fotbolls-EM”, sa bingen längst till vänster.

”De åkte ur”, svarade de två behållarna för färgat respektive ofärgat glas med en mun (öppning?).

”Hur vet ni det”, sa jag.

”Det kastades in en jäkla massa flaskor med ett rejält suckande för drygt en vecka sedan och jag tror att det tydde på en torsk.”

”Jag kan intyga att så var fallet”, sa plåtburksbingen. ”Nog för att lördagar kan vara tunga för mig, men det var länge sedan jag fick en sån dos knappt urdruckna burkar att hantera.”

”Visst var det väl midsommar den här helgen”, sa bingen för papper och wellpapp.

”Ja, hur så?”

”Det var antingen det eller nyår, det var bara pizzalådor som dumpades här i går.”

”Oj, revbensspjäll för 39,90 på Lidl.”

”Fransyska för 79,90 på Netto.”

”Rädisor för 1 krona på ICA Kvantum.”

Tidningsbehållarna bläddrade ivrigt bland reklambladen jag slängt ned.

”Har du några pizzalådor till mig”, sa wellpappsbingen.

”Nej, det blir inte mycket sådant numera.”

”Det finns en tid för allt, det är okej”, lät det stoiska svaret.

Jag släppte ned ett par tömda flaskor vitvins- och rödvinsvinäger i glasbehållaren. ”Ah, lite deo, det behövs som motvikt till allt jox jag marinerats i på sistone, tackar.”

Till slut släppte jag ned den tömda papperskassen i wellpappsbingen. Den sniffade på innehållet. ”Jag kanske bara får känna på papper, men doften av allt inom metall, plast, glas, trycksvärta och batterier är det bara jag som får. Det känns som om jag lever ett rikare liv än de andra här.”

”Skitsnack”, sa plåtburksbehållaren. ”Jag tar hand om ölburkarna, jag kan ana den festliga kväll människorna upplevt. Du får ta hand om de taskigt avskavda pizzalådorna som balsamerat deras dagen-efter-ångest i kebabsås.”

”Rött vin är ändå människans verkliga lust, jag är den enda här som får en smak av de fina salongerna”, sa behållaren för färgat glas.

”Så här års? Snälla du, vitt vin och rosé är vad framgångsrika människor dricker. Du får enkom pavorna från de ensamma skåpsalkoholisterna”, sa hans ofärgade kollega.

”Jag får batterierna som människorna alltid behöver och uppskattar”, sa den lilla batteriholken.

”Du är miljöfarlig, vi är miljövänliga”, sa en av tidningsbingarna.

”Jag känner mig inte så miljövänlig”, sa plastbehållaren. ”Jag kanske är den människan förlitar sig på allra mest i dag, men jag önskar att jag inte var så packad jämt. Det visar på förpackningssamhällets vanvett.”

”Äh, jag gillar att vara full”, sa wellpappsbingen. ”Mer pizzalådor, fler storbilds-tv i gigantiska wellpappskistor, nya möbler, uppdaterade mojänger innan man ens hunnit tömma mig på förra generationens omslag – I love it.”

”Fläskkarré för 29,90 på ICA, tänk om man varit människa och kunnat utnyttja det”, sa en av tidningsbingarna.

”Den är säkert ommärkt”, sa hans kollega som tydligen fått det senaste i nyhetsväg ikastat.

”Vem av oss älskar du mest”, sa batteriholken. Tjattret tystnade. Jag kände hur återvinningsstationen stirrade tyst på mig.

”Alltså, jag har dragit ned på hämtmat, jag läser tidningarna på nätet istället för att få dem i pappersformat, jag begränsar både öl- och vinintag och köper hellre grönsaker i lösvikt än i onödigt stora plastlådor. Helst vill jag minimera mina besök här och att det lilla skräp som ändå skapas i hemmet ska vara komposterbart.”

Tidningsbingarna kallade mig otacksamt miljöfascistiskt kräk som ville göra alla i pappersbranschen arbetslösa och hemlösa och spottade ut några månaders reklam och nyheter. Wellpappsbingen muttrade något om ”efter allt jag gjort för dig” och prickade mig i ansiktet med tre förpackningar bönmix och en fullkornspasta. Plåtbehållaren spydde ur sig en svordom, något om min mor och skickade ut burken som en gång rymt passerade tomater. Burken med dijonsenap som lyfte mackorna på 40-årskalaset hystades mot mig och när jag duckade för den kom en balsamvinägerbutelj farande. De två glasbehållarna förbannade mig. Skakad och rädd såg jag hur plastbehållaren försökte träffa mig med en tom tomatlåda, men den föll i marken och skulle säkert hamna i Stilla havet inom kort. Till sist, när allt jag återvunnet låg återkastat framför mig, kände jag hur det smärtade till två gånger i bakhuvudet. Två förbrukade batterier som bytt kanal från det ena sämre programmet till det andra och till sist givit upp andan i en nu, allt oftare, bortglömd fjärrkontroll låg på marken. ”Buse”, sa batteriholken. ”Du kan stoppa upp dem någonstans.”

Jag packade ned allting och gick därifrån. Kanske fanns det en annan återvinningsstation i en annan del av världen som inte var fullt så självupptagen och grinig. När jag kommit en bit på vägen verkade de ångra sig. Jag ropades tillbaka, det bönades och bad, men jag vände inte om. Jag hade, insåg jag, valt en annan väg för länge sedan, innehållet i mina påsar var tecken på det, och mötet med mitt förflutnas återvinningsstation accentuerade allt det.

Det är hög tid att söka en ny plats där jag, en återvunnen man, kan återvinna det vi lyckligt använder utan att förlora ett enda dugg någonsin mer.

 

 

Pluskvamperfektmannens sorg

De stod bredvid varandra i baren, fast på varsin sida om den där luckan som barpersonalen vill ha fri för att kunna kila fram och tillbaka mellan baren och köket. Avståndet var en bäck med små stenar i hennes ögon, för honom mer i stil med Sargassohavet. Hon var fröken futurum, han pluskvamperfektmannen.

Hon ser framför sig hur kommer att bli en lämplig man att vandra med. Hans ögon lätt skygga och sorgsna, inte helt olika en gammal, kutryggig schäfers ögon när den känner sig utsatt där den sitter kopplad utanför en kinakrog och en rottweiler vill slita sig ur sin ägares grepp och bara ge sig på den.

Hon ser det och så mycket mer framför sig. Hon ler. Han viker med blicken. Han hade förlorat hoppet innan hon satt sin fot i baren.

”Vi kommer att bli fina ihop. Jag ska göra dig lycklig”, säger hon.

Han skakar på huvudet. ”Min syn på kärlek är enkel; när jag kom, hade hon gått hem.

Fröken futurum låter sig inte nedslås. Hon ser alltid framåt. ”I morgon tänker jag bjuda dig på en picknick.”

Han snurrar förtvivlat på sitt glas. ”En gång ville jag tro, men jag hade redan tappat tron.”

Hon ser bekymrad ut. Framtiden är plötsligt dunkel och svårtydd, som om hon kör på en skitig motorväg i november, passeras av vrålande långtradare, får sitt synfält täckt av vatten och smuts – och inser att vindrutetorkarna är halvmesyrer när hon bara vill se vart vägen bär.

”Jag ska få dig på andra tankar.”

”När jag var intressant hade jag redan vissnat.”

”Du ska åtminstone ge i morgon en chans, följ med mig.”

”Det var försent innan du frågade, jag hade redan bestämt att förlora.”

”Jag tänker vänta på dig i hörnet av 7-Eleven i morgon.”

Han fumlar fram en kalender och tittar sorgset på dagens datum, låter fingrarna darra till först dagen efter och sen till två dagar framåt i tiden.

”Jag ska försöka se framåt”, säger han. Hon ler, hoppet ska snart fylla dem, tänker hon och i tanken är hennes fötter på stenarna i den lilla bäcken mellan dem, på väg mot honom.

”Då kommer jag att säga”, säger han, kämpandes med sitt perspektiv, sitt synsätt och så flödade orden ur honom. ”… det hade varit fint om det hade hänt innan jag hade slutat längta och uppgivet hade valt att tänka att innan jag förlorade allt, då hade jag möjligheter. Fan också, varför kan jag, om inte presens, åtminstone vara perfekt?”

Hon försökte nå honom med den utsträckta handen. Han tittade på henne, försökte förmå sina händer att möta hennes. ”Jag vill ha lust, jag har lust … jag hade lust.” Hans händer sjönk med en slamrande suck ned i bardisken. Hans öl välte och dränkte hans uppslagna kvällstidning så att det noggrant uttänkta V75-systemet som skulle ge honom monetär tro förvandlades till en enda gegga.

”Vi kommer att gå åt varsitt håll”, sa hon, så införstådd med hopplösheten och det utsiktslösa. Bäcken svällde till en flod, stenarna blev grund, spetsiga klippor.

”Innan jag vaknade hade jag sett annorlunda på saken”, svarade han.

”Jag hoppas du hittar rätt i framtiden”, sa hon och började gå.

”Innan den var ett ständigt återkommande nu som bara sköts upp hade jag förhoppningar”, sa han och gick absolut ingenstans.

Hon sökte sig vidare, en hoppfull dam. Han, en tveksamt uttryckt man, grammatikaliskt sett, beställde en ny öl och som alla andra var det den stora stark han drack när han redan hade fått nog.

 

Du ser för bra, sa optikern

Efter många år med samma glasögon bestämde jag mig för att skaffa nya och gick på synundersökning hos en optiker i Göteborg.

Han placerade mig i en maskin som drog tankarna till medeltiden och plötsliga och smärtsamma introduceringar av pålar i de bakre kvarteren.

”Läs översta raden”, beordrade han.

”M U S T”

”Andra raden”

”P L U S”

”Tredje raden”

”F O I … E”

”Fjärde raden”

”T O T A L”

”Understa raden”

”S K U M T”

Han menade att det här såg bra ut, men ville att jag skulle titta på lite fler saker och tryckte in mina ögon i en märklig apparat. Omedelbart såg jag en bild på Eric Saade.

”Vad ser du?”

”Det ser ut som en girigbuk som snor 1500 spänn från småttingar och sen låtsas som om han tänkte skänka allt till andra barn, vilket känns lite märkligt, efterhandskonstruerat och dessutom som ett självmål – varför sno från vissa barn och ge till andra, även om de sistnämnda behöver stöd och pengar?”

”Hmm, du verkar rätt klarsynt. Jag tror inte att du behöver glasögon. Kan du se det lilla i tillvaron, fantisera ihop en saga med fantastiska förvecklingar bara av att notera en kvarglömd vante på en parkbänk och lägga märke till vad folk vill och behöver?”

”Ja, jo, det kan jag förvisso”, sa jag och tänkte på människorna jag älskar.

”Du ser för bra”, sa optikern. ”De flesta hade begärt skygglappar i din situation för att inte ta in allt.”

”Jag antar att jag är annorlunda”, sa jag.

”Visst”, sa optikern och krängde ändå på mig glasögon för 3000 spänn, men det var mest för syns skull, som han uttryckte det, inte något annat skäl.

Hela Sverige är en komplott

”Det här landet är på väg rätt ned i ett bottenlöst träsk”, sa jag. Vi satt och drack kaffe, svart och slätt, jag och byråkraten. ”Det är nästan som om det var en slags komplott.”

Han hostade till och spillde kaffe över hela sig. ”Hörru, Anjo. Jag glömde nästan, det är en ny influensa på gång, här får du ett piller som skyddar dig.”

Jag tackade, tog pillret och stoppade det i munnen.

”Allt okej?” Han tittade på mig.

Jag log. ”Det är så avslappnande, nästan som om jag domnade bort lite. Vad är det i pillret?”

Byråkraten tittade på mig. ”Pacificeringsvaccin. Vi kan inte ha medborgare som ser samband som du hotade att göra.”

Jag fnittrade. ”Vad menar du?”

”Nu kan jag säga det, nu är du säker. Allt ÄR en komplott, Anjo. Allt i det här landet är styrt av oss. Allt görs för att svensken bara ska fortsätta i ekorrhjulet och avundsjukt se på omvärlden. Oförändring är det enda beständiga om vi får styra.”

Jag tittade fånigt och tomt på honom.

”Tänk om folket hade tänkt och utvecklats, hade byråkratin då funnits kvar? Hade man accepterat långbänkar och statliga utredningar som utreder andra utredningar och lämnar förslag som sedan bordläggs i små lådor fastsatta på undersidan av långbänkarna?”

”Pressen är ju er i hasorna?”

”Bitch, please … Tidningarna skriver om bantning, kändisar och skit. De lägger mer tid på att sätta ihop ordpar med chockerande ingredienser än att granska oss. Det var länge sedan vi pacificerade dem.”

”Teve och radio då?”

”SVT och SR är anställda av oss, TV4 tittar sig i sin egen reklamnavel och funderar på om man kan bryta reklamen för reklam eller sälja reklamutrymme i andra reklamfilmer. Trean och femman är ambitionslösa och skulle någon där få tanken att kolla oss så skvätter vi en programidé à la dvärgar som är fångade i långa människors kroppar och bara kan få stånd om de tittar på sig själva i bakvända förstoringsglas – pang, så slipper vi dem i några år.”

”Men, kungen vet väl vad ni gör, han är ju kung?”

”Den familjen är ett hologram, trodde du att de fanns på riktigt? De är bara avledande manövrar, Anjo.”

”Är alla politiker med på det här?”

”Om du visste vad ett berikat mineralvatten i Rosenbad kan göra 349 människor lättstyrda. Politikerna är marionetter och de följer våra manus. Skulle vi ge Reinfeldt Löfvens material och vice versa hade de inte märkt något och inte gemene man heller.”

Jag skrattade och klappade händerna. ”Vad kul. Är alla i landet med i den här kuliga leken?”

Han nickade och log. ”Börjar folk sticka upp så försenar vi tågen och kollektivtrafiken. Tänk hur många miljoner timmar som folk svär över tåg. Du förstår vilken utveckling som hade kunnat ske av landet om den energin lades på något konstruktivt. Det kan vi inte tillåta. Inte nog med att folk hade kommit i tid, de hade dessutom haft kraft kvar att vilja något. Skrämmande.”

”Fast alla åker inte tåg …”

”Alla köper pizza och har du tänkt på hur de alltid tar tio minuter att baka? Då har vi låst folk i tio minuter, fast en pizza tar 1,84 minuter att dressa och 4,23 minuter i ugnen, inklusive nedpackning. Hade folk handlat pizza på korrekt tid hade enormt mycket tid frigjorts för kritiskt tänkande. Nu får vi en dubbel fullträff, folk sitter tomma och bara väntar, sen äter de pizza och blir helt kaputt efter det. Och när de vaknar till? Är det då staten de vill utveckla? Nej, då är det träning och bantning. Perfekt för vårt sätt att styra landet om du frågar mig. Subversiva meddelanden i musiken på gym och lugnande medel i alla proteindrycker, vi har koll på det här.”

”Är inte utveckling bra?”

Han log. ”Anjo, vill vi förändras? Vad skulle hända om det lades full kraft på att jobba optimalt i stat och kommun? Tänk om man koordinerade resurserna så att de kunde fördelas på rätt sätt? Vad skulle hände om tjänstemän konkretiserade istället för att komplicera? Hur tror du att samhället skulle se ut om alla tog den raka vägen istället för att försena bygget så länge som möjligt?”

”Hade det inte blivit bättre?”

”Kanske i en naiv pastellkritevärld, Anjo. Men, inte i verkligheten. Hur skulle det se ut om folk plötsligt förstod hur vansinnigt bakvänt samhället är på många ställen och förändrade det till vad det kunde vara givet förutsättningarna?”

Jag ryckte på axlarna. ”Det låter fortfarande som bra, men vad vet jag?”

”Folk vet inget annat, Anjo. Hur kan vi, vi som förstått konsekvenserna av ett fungerande samhälle, tillåta alla att leva i en tillvaro där eftertanke råder? Där det viktiga är det stora, inte ens egen lilla position. Det hade kullkastat den svenska folksjälen. Svenskarna är ett köande, gnällande och suckande folk. Vad hade hänt om folk plötsligt uppskattade februari för att vägarna var sandade? Att de visste att samhället tog hand om de utslagna på bästa sätt istället för att spela det-är-inte-vårt-ansvar-pingis mellan olika instanser? Tänk om det fanns färre utredningar och fler resultat? Svensken hade inte klarat det. Allt hade förstörts, folk hade blivit … det här är skitjobbigt att erkänna, men alla hade blivit lyckliga, mer öppna och tillfreds med livet. Vi hade fått tid att leva och du vet hur ansatt pensionssystemet är. Folk hade levt längre, varit piggare och det hade blivit dyrt. Visserligen hade vi haft en bra resursfördelning och folk hade mått bättre, men det är oväsentligt. Allt hade ruckats på, hundratals år av byråkrati och bromsklossar hade förintats i ett nafs. Den risken kan vi inte ta.”

”Fruktansvärt scenario”, sa jag.

”Eller hur”, sa han och drack upp kaffet. ”Jag är glad att jag hann stoppa dig innan du hann förstå det här. Nu kan du fortsätta gnälla på priset på smör, sucka över SJ, snubbla i potthål på gator och leva som svenskar i alla tider har gjort. Istället för att fokusera på hur grymt allt kunde bli om alla drog åt samma håll kan du twittra om petitesser och gå med i facebookgrupper som vi styr. Det är vår kontroll som gjort det här landet till det strömlinjeformade Svenssonsamhälle det är och det tänker vi bevara. Och om fem minuter har du glömt vårt samtal och kan leva lyckligt ovetande i 79,8 år i snitt. Vi har blivit rätt bra på det vi gör, numera räcker det att visa en kvinna med hår under armarna, så glömmer folket allt i en vecka och hänger sig åt henne. Sånt gör vårt jobb lättare. Vi älskar när folket är fogligt. Alla passar in, ingen får sticka ut. Det är perfekt. Vi gillar det.”

”Vilka är vi?”

”Vi är de”, sa han. ”Mer behöver du inte veta. Vi är Sveriges beskyddare. Vi har stoppat landet från att falla sönder i en slags utvecklande anarki och optimering sedan 1880-talet.”

Jag spottade ut pillret som jag hade haft i kindpåsen och log. Han bleknade betänkligt.

”Fan också.”

”Då ska vi se”, sa jag. ”Om vi skulle ta och snacka lite om hur ni förstoppar sjuk-, psyk- och äldrevård, barnomsorg, skolan och …”

Alla dessa oköpta kvällstidningar

Plötsligt. I ett ögonblick av vem-är-jag, vad-gör-jag, herregud-vad-händer-med-mig och så vidare drabbades jag av panik. Jag befann mig på en öde ö av harmoni, stillhet, lugn och ro; jag hade inte ens med mig tre saker som kunde ta mig därifrån och tillbaka till ingenting alls.

Jag måste bli en i massan, tanken virvlade genom mitt huvud. Jag tittade mig omkring. Och där låg de. Alla dessa oköpta kvällstidningar. Slaggprodukterna jag aldrig lyft från tidningarnas hyllor. I nästa ögonblick bestämde jag mig; varför inte bygga en pontonbro till fastlandet?

Jag lade ut tidningar på vattnet, de flöt. Jag tog ett steg ut på den första, lade ut flera. Jag trampade på tidningar om så ska du gå ner i vikt, så får du muskler, så lever kändisar, så dog den kändisen. Jag tog steg efter steg på bildextran om kungligheters vänner, bildchocker på sportstjärnors fruars kusiner, bildspecialer om folk jag inte ens visste namnet på, mer bantningstips, chockkupper utan innehåll, raseriattacker som knappt verkade vara ilskna ens.

När jag befann mig mitt ute på det öppna havet insåg jag att tidningarna tog in vatten och luckrades upp. För varje steg jag tog sjönk jag djupare ned i en slags trycksvärtedy av c-kändisar, inkomstlistor över min stad, vilka damer som var över 35 år och singlar i Västsverige, fiktiva väderprognoser, stensäkra tips om hur man skulle vinna på aktier och så vidare.

Jag vände om för att ta mig tillbaka till min ö, men de tidningarna jag lagt ut först var än värre däran. Hur jag än gick på dem höll jag på att drunkna i en kladdig sörja av sensationer, överdrifter, lögner, halvsanningar, påhitt, opportunism, onyanserat babbel och för stora ord om för små saker.

Ön var utom räckhåll. Min bro var min undergång. Det fanns bara en lösning. Jag kastade mig i vattnet, lät det blå omsluta mig. Kylan ville dra ned mig, solen ovanför ytan höll mig uppe. Jag simmade, så mycket jag kunde, och sköljdes utmattad upp på land.

Trycksvärtan dröjde sig kvar längs mina vader och jag såg ut som en oljeskadad fågel där jag låg och kippade efter andan. Jag var törstig, och förbrukade nästan min sista saliv på att viska att fel låt nog vann. Jag slöt ögonen, redo att ge upp, redo att erkänna att det trycksvarta mörkret hade fått även mig, trots mitt sturska och halsstarriga förnekande av min dödlighet.

Då flöt en flaskpost i land, det var en juiceflaska från Brämhult. Jag lirkade upp den, vecklade ut brevet och såg ett brev från en flicka. Hon skrev att hon en dag ville bli lycklig. Det fanns ingen sensationslystnad i orden, ingen dold agenda, bara sanna ord. Jag log och kände hur hjärtat återfick tron och rytmen. Jag var tillbaka på den öde ön. Det var bara ett simtag till Elysion om jag valde rätta hållet istället för att bygga pontonbroar av kvällstidningar. Att följa den bron var som att gå mot en horisont, som egentligen var en deadline, lika skarp som ett rakblad, och som fanns i den enda riktning där Jorden inte är rund utan faktiskt platt och utrustad med ett totalt stup utan djup.

Jag tog juiceflaskan i min hand. Efter texten sista förbrukningsdatum stod det: fyll i önskat datum. Jag hade ingen penna och tänkte inte hitta någon heller. Tidningarna sjönk bakom mig, de sjönk djupare och djupare för varje gång jag blickade mot dem. Samtidigt blev mina steg lättare och lättare när jag gick genom sanden och närmade mig vattnet som skulle föra mig vidare …

De tre årstidernas förvirring

De övergivna isflaken i kanalen är ett pussel som inte går ihop. Några bitar saknas för vinterskrud, det är för många bitar för vårglitter.

Tiden vet inte vad den ska göra.

Februari, nyss pensionerad, ringer och frågar om den ska komma tillbaka.

Mars, just anländ, har redan fått en identitetskris och vet inte om den är varm, kall, hoppfull eller ett totalt kaos. ”Jag önskar jag var juli”, säger Mars till sin psykolog och får en remiss som i bästa fall ger honom lite offentlig sektor-assistans i september. ”Jag vill inte vara uppkallad efter en krigargud, kan inte Amor få bli mitt namn”, säger Mars sedan. Byråkraterna på det statliga verket säger bara avslag med ett tonfall som låter som en gammal avslagsstämpel på invandrarverket.

”Jag förtjänar en chans under en ljusare tid, låt mig vicka för mars”, säger februari i telefonsamtalet till tidsbossen. ”Hade alla månader varit som mig hade folk fått 13 månadslöner på ett år utan att vara politiskt förtroendevalda av West Sweden. Tänk om jag fick visa upp Alla hjärtans dag nästa vecka, det hade varit något. Snälla, jag hade så gärna upplevt sommartiden bara en gång. Jag orkade 29 dagar, men har mer att ge. Kom igen, låt mig få lite mer tid.”

Tiden lägger på i februaris öra, den har större problembarn att hantera.

Vintern, som redan packat sin kappsäck, har för ett kort ögonblick sedan vänt åter och flyttat in i Göteborg. Den anklagar våren för husockupation och får ett tillfälligt ja av hyresnämnden. Polisen vräker, ytterst motvilligt, våren. Just hade farbror blå vant sig vid att hälla ut vårtörstiga ungdomars öl, nu ser den framför sig mer dubbdäckskoll på Friggagatan.

Vintern breder ut sig, men gråter sig till sömns redan i dag, dagen efter, dess tårar fyller gathörnen med en helt onödig sörja. Den nyanlända, oskuldsfulla våren, redan hemlös och utfrusen, hukar i blåsten, dess tunna ballerinaskor är inte slasksäkrade och broddar gör sig inte bra på dess fötter.

Hösten, sedan länge bortgången, tittar till det hela, muttrar något om en känsla av deja vu och är förbannad över att bli väckt av någon som misstagit allt som händer nu som en förtäckt höst.

”Det är för fan mars”, säger hösten.

”Jag vet inte vem jag är, kanske är jag höst”, säger mars.

”Kan jag inte få vicka lite, snälla”, säger februari och protesterar på andra sidan någon form av datumlinje.

”Jag fryser”, säger våren.

”Jag känner hur livet rinner ur mina händer. Jag ville vara en Disneyvinter, nu sköljs jag ned i kloakerna som en bastard”, säger vintern.

Tiden får ingenting att gå ihop. Den längtar till sommaren.

 

Gravmäkleri

Vid en promenad på Östra kyrkogården häromsistens fastnade jag vid deras elektroniska anslagstavla. Där stod det om gravrätter som förverkades och om man var intresserad kunde man få komma på visning.

Hur går sådana till? Hur sker homestylingen? Lägger man in ett Feng Shui-tänk i hur man arrangerar det hela? Hur pratar man om den förre innehavaren? Har mäklaren brokig kavaj och fet filofax eller körs det med kostym och minspel à la Fonus?

”Ja, det här är ett riktigt klipp. Bortsett från att din anhöriga är död och begraven så är utsikten fantastisk, nästan värd att dö för. Den förra innehavaren var rökfri, vi är ytterst noga med att det inte blir en massa kremerade människor som ligger här och pyr in stället. Grannarna är lugna. Jag vågar garantera att ingen av dem spökar och kommer hem sent om nätterna. Graven kan verka liten och trång, men den är ytterst välplanerad och isoleringen är mycket bra. Stänger ute både kyla, krokodiltårar och annat. Exteriört är den som gjord för alla typer av blommor och även andra utsmyckningar tack vare en tidlös skönhet i sin design. Allt som allt är den här ett klipp och en grym investering i minst 25 år. Området har ett mycket gott rykte, våra första hyresgäster flyttade in för över 100 år sedan och har inga planer på att lämna oss. Det är en lång kö hit och jag skulle säga att det här är livets chans för dig som vill planera för döden. Vad säger du? Ska vi slå till?”

Scener ur ett sociala medier-äktenskap

T: Har du morgontidningen? Jag vill läsa sporten.

P: Senare. Jag håller på med kulturen nu.

T: Fan, vi måste skaffa en iPad till och ett extra abonnemang, det här går inte. På papperstiden kunde man fan få läsa avisen utan tvillingabonnemang.

P: Ta en kopp chai latte, en skiva surdegsbröd med korv – egenstoppad förstås – och slappna av. Jag mätte din vilopuls med min nya app i natt och den ser inte bra ut.

T: Du gjorde vad, sa du? Kollar du mig under natten?

Här nickar P till svar.

P: Jag kollade ditt kolesterol också. En väldigt bra app för det.

T: Vad fan. Har jag inget privatliv längre? När gick du med i Gestapo?

PLING! Ett ljud hörs och T sträcker sig mot sin telefon och läser. T ser allt argare ut.

T: Nämen, oj. Skrev du just att du äter frulle med ’en idiot och en något smartare marmeladmacka’ på twitter med hashtaggen #marriagesucks?

P: Du facerapade mig när jag duschade igår. Statusen – om det låter som om jag onanerar när jag sjunger i duschen, så är det en bra gissning – den gick hem på kontoret må jag säga. Kul när VD undrade vad fan jag pysslar med. Och att du tryckte gilla på statusen, vad fan var det?

PLING! P sträcker sig mot sin telefon och ser ilsken ut.

P: Vad fan? Avföljde, blockade och rapporterade du precis mig för spam till twitter.com?

PLING! T sträcker sig mot sin telefon och skrattar till, men det är ett ilsket skratt.

T: Lade du just ut en bild på mitt kön på instagram med bildtexten Bermudas triangel?

PLING! P suckar efter att ha läst den senaste uppdateringen på sin telefon.

P: Så, du har ändrat din relationsstatus till It’s complicated. Två kan spela det spelet.

PLING! T ser förbannad ut efter att ha gluttat på skärmen. Samtidigt ringer T:s telefon. Med en bekymrad min svarar T.

T: Ja, hallå, pappa. Nej, jag har inte skiljt mig. Det är P som fått ADHD. Vissa är för tjockskalliga för att släppas i närheten av trådlösa bredband. Va? Har P bloggat om livet som singel och hur det ska raggas vilt? Och söker P både nya karriärmöjligheter och en dejt på Linkedin? Jag ringer tillbaka.

T lägger på och stirrar på P.

T: Nu ska vi ha ett samtal AFK, IRL, analogt som bara fan.

P: Tut-tut-tut-tut … oj, det är visst upptaget. Skicka ett mejl, va?

T skriver för glatta livet och lägger sedan ifrån sig telefonen.

T: Läs nu, för fan.

P: Jag har aktiverat spamfiltret.

P suckar, reser sig och lämnar bordet. T tar snabbt över iPaden och bläddrar ivrigt.

T: Sporten, sporten, sporten, segern är min … vad nu?

P kommer tillbaka till rummet och sträcker ut ett långfinger.

P: Det har hänt en olycka. Tyvärr har vårt bredbandsmodem dött.

T stirrar på P.

T: Jag hatar dig.

P: Jag hatar dig också.

T: Men, surdegsbrödet är gott. Var hittade du receptet?

P: I en bok.

T: E-bok?

P: En tryckt bok.

T: Du är så härligt gammaldags.

P: Vill du också ligga.nu?

T: OMG. Snacka om trådlöst.

P: Inga ordvitsar. Då blir det inget.

T: Bredbandsfart eller modemligg?

P: Tja, jag har inget för mig i dag, så gärna modem, det är lite mer tao.

T: 28.8?

P: Wow! Orkar du, så gärna för mig …

Jesus löste 40-årskrisen i förväg

Jesus har just löst alla tankar på en 40-årskris – redan tre månader innan den skulle uppstå. Jag satt och funderade lite över mitt kalas; gästlista, inriktning, var, när, hur (okej, blött är rätt givet) och så vidare.

Då slog det mig – är bara Jesus med på kalaset löser sig allting:

  • Han kan förvandla vatten till vin – vilket kommer att balansera budgeten rätt rejält.
  • Köper jag bara fem fiskar och två bröd kan han kirra en buffé till 5000 personer.
  • Han kan få lama att gå och väcka liv i de döda – perfekt när klockan är dagen efter och vissa av mina vänner fortfarande är kvar.
  • Han umgås med vem som helst utan problem – med andra ord är han som gjord för min kompiskrets.
  • Går allt åt helsicke tar han på sig skulden – det är han van vid.
  • Hans farsa styr vädret.

Halleluja.

Däremot tror jag att jag skrinlägger idén på Jante som toastmaster. Och Buddha är nog inte den bäste dörrvakten. Undrar om Descartes kommer …