Fasaden, insidan och livet

”Jag fryser”, sa fasaden. ”Kan vi inte byta plats?”

”Jag vet inte”, sa insidan. ”Jag känner mig lite naken och sårbar.”

”Det är inte så farligt här, se bara till att stålsätta dig och bita ihop.”

De bytte plats.

”Det är så varmt här”, sa fasaden och sträckte ut sig i en av hjärtats kammare. ”Nästan lite väl hett. Jag behöver svalka mig lite.”

”Det är så mörkt här”, sa insidan och letade förgäves efter solen. Plötsligt kändes dess bomullshud som en dålig idé, särskilt som omgivningen var en enda stor taggtråd. ”Jag fryser, snälla fasaden – låt oss byta tillbaka.”

De bytte tillbaka.

Fasaden, i ilfart rest från det varma hjärtats rum, återtog sin plats i den kalla världen. Men, omställningen var inte vad den väntat sig. Den snabba nedkylningen av värmen fick den att spricka.

”Hjälp”, skrek fasaden.

”Jag kommer”, sa insidan. ”Lite härdad blev jag på utsidan, låt mig täcka dina skavanker.”

”Nej, rädda dig själv”, sa fasaden. ”Jag rämnar.”

Den föll i småbitar.

”Lämna mig inte”, sa insidan. ”Hur ska jag klara mig utan ditt skydd?”

Fasaden svarade inte. Den låg på marken, söndersmulad. Insidan tittade ut, blicken oskyddad.

Solen trängde fram, bärandes på en koffert. Ur den plockade himlakroppen fram en tunn klänning och gav till insidan. ”Varsågod, det här är livet. Bär det så är du inte naken.”

Insidan krängde på sig klänningen. ”Den är nog inte vattentät, jag vet inte om den skyddar mot hetta och kyla och den verkar lite genomskinlig ibland. Du har inget annat?”

Solen rotade i lådan och drog fram en liksäck. ”Döden?”

Insidan skakade på huvudet och speglade sig i framtiden. ”Jag väljer livet.”

Solen log, tog fram en sopskyffel, sopade upp fasaden och kastade ut den i rymden.

”När den faller genom atmosfären kommer folk att tro att det är stjärnor som faller och önska sig något. En ganska bra användning av förlegade fasader.”

Insidan svarade inte, kanske hörde den inte ens, för den såg just en stjärna falla.

”Önska dig något”, sa solen.

”Jag önskar att min nya, fina klänning aldrig krymper.”

Solen log och dröjde sig kvar ett oöverskådligt tag, trots att ett ankommande regntåg ilsket klappade på tillvaron och till slut förångades av den märkligt varma stunden.

 

… det har inte börjat regna än.

 

Reklamaren som nästan gick och dog på gymmet

Desillusionen stirrade tillbaka på mig. Min egen spegelbild pratade och jag stod bara med gapande mun och tittade på den när den raljerade:

”Vi skulle ju tänka utanför boxen, så varför siktar vi då mot högerkrysset? Och de där pyramiderna som revs, varför bygger vi upp dem gång på gång?

Det finns inga ord kvar, det är dags att sätta punkt. Eller, ska det inte vara punkt? Låt oss diskutera det bortom sista radens slut. Blir det för kallt kan vi alltid sticka en värmande tvångströja av våra röda trådar och krypa in i våra egna navlar och skåda den luddiga, världsfrånvända och skyddade verklighet som väntar där. I naveln kan ingen kund höra dig skrika och skicka korr på ditt skrik.”

Jag laddade hagelbössan med buzzwords och sköt spegeln sönder och sammanbrott.

”Det är dags att rensa ut slagget”, sa jag till skärvorna. De glimmade mot mig, jag tolkade det som ett leende okej och packade träningsväskan till bristningsgränsen.

Jag tog den sista uteblivna bussen till ändhållplatsen och struntade i att den var försenad … hellre lyss till den deadline som sprack än aldrig våga utmana briefen var parollen.

Wellcome to Olskroken Hellness stod det höhö-aktigt skrivet på gymmets trasiga neonskylt. Vänligen lämna alla floskler i vapenhuset hade någon klottrat på väggen, men budskapet hade tvättats bort och sopats under mattan.

Jag tog den nedåtgående spiraltrappan till Maslows behovstrappmaskin – översta steget var ouppnåeligt för de som hade värmt upp i ekorrhjulet, vilket de förtvivlat vägrade inse och fastnade i en strategisk plan utan taktik.

Jag värmde upp med lite kettlehells, innan jag hoppade lite hopplösrep och cyklade för länge på produktlivscykeln så att jag kände mig som en utsugen kassako.

Förvirrad valde jag att springa runt i cirklar – och visste plötsligt inte om jag var uppvärmd, avkyld eller bara tacklade av. Jag kände blodsmak i munnen när jag försökte hitta livets hissmening i den – äntligen lediga – trappmaskinen.

I salen bredvid började det nya gruppasset exakt 13:37. En falsk sociala medier-profet gjorde hätska utfall och skrek ”Breathe in, breathe klout” till överdrivet många följare i salen – de gjorde blint som de blev tillsagda, utan att bry sig om effekten av övningarna.

Jag tog en skämsdusch, torkade ut och gick darrigt hemåt (tror jag). Det regnade. Jag fällde upp paraplyvarumärket, men det blåste nya vindar nu – och paraplyet vände sig ut och in, precis som min själ hade gjort för ett tag sedan.

Fundersam gick jag in i en park och knatade fram till första bästa langare med orden: ”Ge mig en påse substans.”

Jag stirrade på honom – och insåg att jag pratade med mig själv. Jag var fortfarande kvar i badrummet. Spegeln var hel. Allt jag just upplevt var en revy som aldrig behöver spelas upp om jag bestämmer att den är ett monster jag kan avfölja när jag vill. Inget som är jag är förlorat, det är bara dags att förnya allt.

”Det är sista raden som avgör allt”, sa jag till spegeln och log. ”Jag är lyckligt hemlighetsfull, not the end …”

Det gråtande ordet naiv

Det var semesterns första skälvande timme. Jag hade förberett en skön viloplats för alla de skall och måsten jag hade adopterat. I fyra veckor skulle de få sova ut, återhämta sig och bara må gott. Vart och ett av dem hade fått en alldeles egen liten säng i min garderob. Långt bort från alla skränande deadlines, abrupta kursändringar och illa underbyggda förhastningssprickor som skapas i en ordmänniskas liv för att han tillåter det.

När jag burit in dem, bäddat ned dem och satt deras små väckarklockor på mitten av augusti, eller något liknande, hörde jag snyftningar från ett oansenligt hörn av garderoben. Jag hämtade en ficklampa och lös upp hörnet. Där satt ordet naiv och kurade.

”Hur är det fatt?”

”Jag är missförstådd, bespottad och mycket mer”, sa det lilla ordet.

Semesterlugn som jag var satte jag mig ned bredvid det och frågade om dess berättelse.

”Från början kommer jag från det latinska ordet nativus, vilket enligt svenska och engelska etymologiska ordböcker betyder medfödd, naturlig, äkta och sådant. Men, ändå använder folk mig som ett nedsättande ord. Folk som är naiva ses som halvidioter, lite korkade, oerfarna och knappt kapabla att fatta beslut, lite som småungar.”

”Min syn på dig är nog mer lik din”, sa jag.

Naiv tittade på mig och tackade, men sa i nästa andetag att en person inte räcker. Det handlade om att förändra allas syn.

”Å andra sidan, om alla var naiva i betydelsen barnslig, eller kanske ännu bättre som barn och tog till sig den innebörden, då hade det inte varit så illa, kanske?”

Det lilla ordet skakade på huvudet. ”Men, nu ser världen inte ut så. Naiv är den som är lite dum, inte den som är naturlig och vågar se på världen med oförstörda ögon och skulle folk trots allt tro på att den som är naiv ser världen med oförstörda ögon, då skulle de bara säga: vänta och se, snart ger han upp också.”

”Nu är du lite väl negativ, tycker jag.”

”Kanske”, sa Naiv. ”Å andra sidan har jag stått ut så länge nu. Och jag ser ord efter ord som känt sig lite utanför få nya, fina kläder och glömma bort mig. Jag vill betyda något annat, eller hyllas för den jag är.”

”Vilka ord pratar du om”, sa jag.

”Surdeg och Korvstoppning. Efter att i decennier ha varit lika med tråkigheter är de plötsligt heta som tusan, åtminstone i vissa delar av Sverige. Surdegen skickade ett vykort häromsistens, den bor visst på hotell numera. Och korvstoppning är så trendigt att det ordet aldrig hör av sig längre. Jag är nästan helt ensam.”

”Nästan?”

”Jag umgås en del med Långbänk, men han dricker för mycket och rabblar jämt saker som att nästa gång är det hans tur, han tror att slow food och långkok är hans biljett till de fina salongerna.”

”Du borde inte längta efter andras lycka och vilja vara någon annan, det känns inte naivt alls, mer avundsjukt.

Naiv rynkade på näsan. ”Inte för att klanka på någon, men Avundsjuka stinker. Han duschar aldrig, jag svär. Jag är inte sån.”

”Gaska upp dig nu.”

”Det är svårt”, sa Naiv. Jag har så mycket att ge, men används så fel.

Jag slöt mina armar runt ordet och viskade, knappt hörbart, att det räckte med ordet Naiv just nu. Strunta i alla andra ord. Naiv lugnade sig, blev sitt rätta jag och långsamt kände jag hur det kröp in i mitt hjärta och gjorde sig väldigt hemma där.

”Har du plats för oss nu”, sa ett insomnande Måste från sin säng i ett annat hörn.

”Så är det nog”, sa jag.

”Det finns inga monster under sängen, va?” Det lilla måstet lät lite orolig.

”Det enda monster som finns här är du och dina glädjelösa polare. Sov nu. Länge.”

Jag stängde dörren och gick ut på gården. Naivt målade jag den dittills grå semesterhimlen klarblå, lade till ett par små puffiga moln, mest som dekoration – de hade inget att göra där alls – och avslutade med en stor leende sol. Semestern fortskred.

 

Dags att söka ny återvinningsstation

Jag tog slutligen tag i det, tömde lådan med gamla tidningar och reklamblad, plockade ut övrigt återvinningsbart ur mitt skåp och traskade till återvinningsstationen.

”Jaha, Juholt har avgått”, sa tidningsbingen till vänster när jag stoppade i den första näven.

”Jag får se”, sa hans kompis till höger. Lite tveksamt stoppade jag i ett gäng tidningar i dennes lucka. ”Löfveneffekt för sossarna? Det hade vi aldrig kunnat gissa!”

Den tredje tidningspappersåtervinningsbingen suckade tungt. ”Om jag en gång fick läsa något som var aktuellt. Här står vi, i ur och skur, och så får vi, i juni, veta varför folk tjoade i mars.”

”Hur gick det för Sverige i fotbolls-EM”, sa bingen längst till vänster.

”De åkte ur”, svarade de två behållarna för färgat respektive ofärgat glas med en mun (öppning?).

”Hur vet ni det”, sa jag.

”Det kastades in en jäkla massa flaskor med ett rejält suckande för drygt en vecka sedan och jag tror att det tydde på en torsk.”

”Jag kan intyga att så var fallet”, sa plåtburksbingen. ”Nog för att lördagar kan vara tunga för mig, men det var länge sedan jag fick en sån dos knappt urdruckna burkar att hantera.”

”Visst var det väl midsommar den här helgen”, sa bingen för papper och wellpapp.

”Ja, hur så?”

”Det var antingen det eller nyår, det var bara pizzalådor som dumpades här i går.”

”Oj, revbensspjäll för 39,90 på Lidl.”

”Fransyska för 79,90 på Netto.”

”Rädisor för 1 krona på ICA Kvantum.”

Tidningsbehållarna bläddrade ivrigt bland reklambladen jag slängt ned.

”Har du några pizzalådor till mig”, sa wellpappsbingen.

”Nej, det blir inte mycket sådant numera.”

”Det finns en tid för allt, det är okej”, lät det stoiska svaret.

Jag släppte ned ett par tömda flaskor vitvins- och rödvinsvinäger i glasbehållaren. ”Ah, lite deo, det behövs som motvikt till allt jox jag marinerats i på sistone, tackar.”

Till slut släppte jag ned den tömda papperskassen i wellpappsbingen. Den sniffade på innehållet. ”Jag kanske bara får känna på papper, men doften av allt inom metall, plast, glas, trycksvärta och batterier är det bara jag som får. Det känns som om jag lever ett rikare liv än de andra här.”

”Skitsnack”, sa plåtburksbehållaren. ”Jag tar hand om ölburkarna, jag kan ana den festliga kväll människorna upplevt. Du får ta hand om de taskigt avskavda pizzalådorna som balsamerat deras dagen-efter-ångest i kebabsås.”

”Rött vin är ändå människans verkliga lust, jag är den enda här som får en smak av de fina salongerna”, sa behållaren för färgat glas.

”Så här års? Snälla du, vitt vin och rosé är vad framgångsrika människor dricker. Du får enkom pavorna från de ensamma skåpsalkoholisterna”, sa hans ofärgade kollega.

”Jag får batterierna som människorna alltid behöver och uppskattar”, sa den lilla batteriholken.

”Du är miljöfarlig, vi är miljövänliga”, sa en av tidningsbingarna.

”Jag känner mig inte så miljövänlig”, sa plastbehållaren. ”Jag kanske är den människan förlitar sig på allra mest i dag, men jag önskar att jag inte var så packad jämt. Det visar på förpackningssamhällets vanvett.”

”Äh, jag gillar att vara full”, sa wellpappsbingen. ”Mer pizzalådor, fler storbilds-tv i gigantiska wellpappskistor, nya möbler, uppdaterade mojänger innan man ens hunnit tömma mig på förra generationens omslag – I love it.”

”Fläskkarré för 29,90 på ICA, tänk om man varit människa och kunnat utnyttja det”, sa en av tidningsbingarna.

”Den är säkert ommärkt”, sa hans kollega som tydligen fått det senaste i nyhetsväg ikastat.

”Vem av oss älskar du mest”, sa batteriholken. Tjattret tystnade. Jag kände hur återvinningsstationen stirrade tyst på mig.

”Alltså, jag har dragit ned på hämtmat, jag läser tidningarna på nätet istället för att få dem i pappersformat, jag begränsar både öl- och vinintag och köper hellre grönsaker i lösvikt än i onödigt stora plastlådor. Helst vill jag minimera mina besök här och att det lilla skräp som ändå skapas i hemmet ska vara komposterbart.”

Tidningsbingarna kallade mig otacksamt miljöfascistiskt kräk som ville göra alla i pappersbranschen arbetslösa och hemlösa och spottade ut några månaders reklam och nyheter. Wellpappsbingen muttrade något om ”efter allt jag gjort för dig” och prickade mig i ansiktet med tre förpackningar bönmix och en fullkornspasta. Plåtbehållaren spydde ur sig en svordom, något om min mor och skickade ut burken som en gång rymt passerade tomater. Burken med dijonsenap som lyfte mackorna på 40-årskalaset hystades mot mig och när jag duckade för den kom en balsamvinägerbutelj farande. De två glasbehållarna förbannade mig. Skakad och rädd såg jag hur plastbehållaren försökte träffa mig med en tom tomatlåda, men den föll i marken och skulle säkert hamna i Stilla havet inom kort. Till sist, när allt jag återvunnet låg återkastat framför mig, kände jag hur det smärtade till två gånger i bakhuvudet. Två förbrukade batterier som bytt kanal från det ena sämre programmet till det andra och till sist givit upp andan i en nu, allt oftare, bortglömd fjärrkontroll låg på marken. ”Buse”, sa batteriholken. ”Du kan stoppa upp dem någonstans.”

Jag packade ned allting och gick därifrån. Kanske fanns det en annan återvinningsstation i en annan del av världen som inte var fullt så självupptagen och grinig. När jag kommit en bit på vägen verkade de ångra sig. Jag ropades tillbaka, det bönades och bad, men jag vände inte om. Jag hade, insåg jag, valt en annan väg för länge sedan, innehållet i mina påsar var tecken på det, och mötet med mitt förflutnas återvinningsstation accentuerade allt det.

Det är hög tid att söka en ny plats där jag, en återvunnen man, kan återvinna det vi lyckligt använder utan att förlora ett enda dugg någonsin mer.

 

 

Pluskvamperfektmannens sorg

De stod bredvid varandra i baren, fast på varsin sida om den där luckan som barpersonalen vill ha fri för att kunna kila fram och tillbaka mellan baren och köket. Avståndet var en bäck med små stenar i hennes ögon, för honom mer i stil med Sargassohavet. Hon var fröken futurum, han pluskvamperfektmannen.

Hon ser framför sig hur kommer att bli en lämplig man att vandra med. Hans ögon lätt skygga och sorgsna, inte helt olika en gammal, kutryggig schäfers ögon när den känner sig utsatt där den sitter kopplad utanför en kinakrog och en rottweiler vill slita sig ur sin ägares grepp och bara ge sig på den.

Hon ser det och så mycket mer framför sig. Hon ler. Han viker med blicken. Han hade förlorat hoppet innan hon satt sin fot i baren.

”Vi kommer att bli fina ihop. Jag ska göra dig lycklig”, säger hon.

Han skakar på huvudet. ”Min syn på kärlek är enkel; när jag kom, hade hon gått hem.

Fröken futurum låter sig inte nedslås. Hon ser alltid framåt. ”I morgon tänker jag bjuda dig på en picknick.”

Han snurrar förtvivlat på sitt glas. ”En gång ville jag tro, men jag hade redan tappat tron.”

Hon ser bekymrad ut. Framtiden är plötsligt dunkel och svårtydd, som om hon kör på en skitig motorväg i november, passeras av vrålande långtradare, får sitt synfält täckt av vatten och smuts – och inser att vindrutetorkarna är halvmesyrer när hon bara vill se vart vägen bär.

”Jag ska få dig på andra tankar.”

”När jag var intressant hade jag redan vissnat.”

”Du ska åtminstone ge i morgon en chans, följ med mig.”

”Det var försent innan du frågade, jag hade redan bestämt att förlora.”

”Jag tänker vänta på dig i hörnet av 7-Eleven i morgon.”

Han fumlar fram en kalender och tittar sorgset på dagens datum, låter fingrarna darra till först dagen efter och sen till två dagar framåt i tiden.

”Jag ska försöka se framåt”, säger han. Hon ler, hoppet ska snart fylla dem, tänker hon och i tanken är hennes fötter på stenarna i den lilla bäcken mellan dem, på väg mot honom.

”Då kommer jag att säga”, säger han, kämpandes med sitt perspektiv, sitt synsätt och så flödade orden ur honom. ”… det hade varit fint om det hade hänt innan jag hade slutat längta och uppgivet hade valt att tänka att innan jag förlorade allt, då hade jag möjligheter. Fan också, varför kan jag, om inte presens, åtminstone vara perfekt?”

Hon försökte nå honom med den utsträckta handen. Han tittade på henne, försökte förmå sina händer att möta hennes. ”Jag vill ha lust, jag har lust … jag hade lust.” Hans händer sjönk med en slamrande suck ned i bardisken. Hans öl välte och dränkte hans uppslagna kvällstidning så att det noggrant uttänkta V75-systemet som skulle ge honom monetär tro förvandlades till en enda gegga.

”Vi kommer att gå åt varsitt håll”, sa hon, så införstådd med hopplösheten och det utsiktslösa. Bäcken svällde till en flod, stenarna blev grund, spetsiga klippor.

”Innan jag vaknade hade jag sett annorlunda på saken”, svarade han.

”Jag hoppas du hittar rätt i framtiden”, sa hon och började gå.

”Innan den var ett ständigt återkommande nu som bara sköts upp hade jag förhoppningar”, sa han och gick absolut ingenstans.

Hon sökte sig vidare, en hoppfull dam. Han, en tveksamt uttryckt man, grammatikaliskt sett, beställde en ny öl och som alla andra var det den stora stark han drack när han redan hade fått nog.

 

Du ser för bra, sa optikern

Efter många år med samma glasögon bestämde jag mig för att skaffa nya och gick på synundersökning hos en optiker i Göteborg.

Han placerade mig i en maskin som drog tankarna till medeltiden och plötsliga och smärtsamma introduceringar av pålar i de bakre kvarteren.

”Läs översta raden”, beordrade han.

”M U S T”

”Andra raden”

”P L U S”

”Tredje raden”

”F O I … E”

”Fjärde raden”

”T O T A L”

”Understa raden”

”S K U M T”

Han menade att det här såg bra ut, men ville att jag skulle titta på lite fler saker och tryckte in mina ögon i en märklig apparat. Omedelbart såg jag en bild på Eric Saade.

”Vad ser du?”

”Det ser ut som en girigbuk som snor 1500 spänn från småttingar och sen låtsas som om han tänkte skänka allt till andra barn, vilket känns lite märkligt, efterhandskonstruerat och dessutom som ett självmål – varför sno från vissa barn och ge till andra, även om de sistnämnda behöver stöd och pengar?”

”Hmm, du verkar rätt klarsynt. Jag tror inte att du behöver glasögon. Kan du se det lilla i tillvaron, fantisera ihop en saga med fantastiska förvecklingar bara av att notera en kvarglömd vante på en parkbänk och lägga märke till vad folk vill och behöver?”

”Ja, jo, det kan jag förvisso”, sa jag och tänkte på människorna jag älskar.

”Du ser för bra”, sa optikern. ”De flesta hade begärt skygglappar i din situation för att inte ta in allt.”

”Jag antar att jag är annorlunda”, sa jag.

”Visst”, sa optikern och krängde ändå på mig glasögon för 3000 spänn, men det var mest för syns skull, som han uttryckte det, inte något annat skäl.

Hela Sverige är en komplott

”Det här landet är på väg rätt ned i ett bottenlöst träsk”, sa jag. Vi satt och drack kaffe, svart och slätt, jag och byråkraten. ”Det är nästan som om det var en slags komplott.”

Han hostade till och spillde kaffe över hela sig. ”Hörru, Anjo. Jag glömde nästan, det är en ny influensa på gång, här får du ett piller som skyddar dig.”

Jag tackade, tog pillret och stoppade det i munnen.

”Allt okej?” Han tittade på mig.

Jag log. ”Det är så avslappnande, nästan som om jag domnade bort lite. Vad är det i pillret?”

Byråkraten tittade på mig. ”Pacificeringsvaccin. Vi kan inte ha medborgare som ser samband som du hotade att göra.”

Jag fnittrade. ”Vad menar du?”

”Nu kan jag säga det, nu är du säker. Allt ÄR en komplott, Anjo. Allt i det här landet är styrt av oss. Allt görs för att svensken bara ska fortsätta i ekorrhjulet och avundsjukt se på omvärlden. Oförändring är det enda beständiga om vi får styra.”

Jag tittade fånigt och tomt på honom.

”Tänk om folket hade tänkt och utvecklats, hade byråkratin då funnits kvar? Hade man accepterat långbänkar och statliga utredningar som utreder andra utredningar och lämnar förslag som sedan bordläggs i små lådor fastsatta på undersidan av långbänkarna?”

”Pressen är ju er i hasorna?”

”Bitch, please … Tidningarna skriver om bantning, kändisar och skit. De lägger mer tid på att sätta ihop ordpar med chockerande ingredienser än att granska oss. Det var länge sedan vi pacificerade dem.”

”Teve och radio då?”

”SVT och SR är anställda av oss, TV4 tittar sig i sin egen reklamnavel och funderar på om man kan bryta reklamen för reklam eller sälja reklamutrymme i andra reklamfilmer. Trean och femman är ambitionslösa och skulle någon där få tanken att kolla oss så skvätter vi en programidé à la dvärgar som är fångade i långa människors kroppar och bara kan få stånd om de tittar på sig själva i bakvända förstoringsglas – pang, så slipper vi dem i några år.”

”Men, kungen vet väl vad ni gör, han är ju kung?”

”Den familjen är ett hologram, trodde du att de fanns på riktigt? De är bara avledande manövrar, Anjo.”

”Är alla politiker med på det här?”

”Om du visste vad ett berikat mineralvatten i Rosenbad kan göra 349 människor lättstyrda. Politikerna är marionetter och de följer våra manus. Skulle vi ge Reinfeldt Löfvens material och vice versa hade de inte märkt något och inte gemene man heller.”

Jag skrattade och klappade händerna. ”Vad kul. Är alla i landet med i den här kuliga leken?”

Han nickade och log. ”Börjar folk sticka upp så försenar vi tågen och kollektivtrafiken. Tänk hur många miljoner timmar som folk svär över tåg. Du förstår vilken utveckling som hade kunnat ske av landet om den energin lades på något konstruktivt. Det kan vi inte tillåta. Inte nog med att folk hade kommit i tid, de hade dessutom haft kraft kvar att vilja något. Skrämmande.”

”Fast alla åker inte tåg …”

”Alla köper pizza och har du tänkt på hur de alltid tar tio minuter att baka? Då har vi låst folk i tio minuter, fast en pizza tar 1,84 minuter att dressa och 4,23 minuter i ugnen, inklusive nedpackning. Hade folk handlat pizza på korrekt tid hade enormt mycket tid frigjorts för kritiskt tänkande. Nu får vi en dubbel fullträff, folk sitter tomma och bara väntar, sen äter de pizza och blir helt kaputt efter det. Och när de vaknar till? Är det då staten de vill utveckla? Nej, då är det träning och bantning. Perfekt för vårt sätt att styra landet om du frågar mig. Subversiva meddelanden i musiken på gym och lugnande medel i alla proteindrycker, vi har koll på det här.”

”Är inte utveckling bra?”

Han log. ”Anjo, vill vi förändras? Vad skulle hända om det lades full kraft på att jobba optimalt i stat och kommun? Tänk om man koordinerade resurserna så att de kunde fördelas på rätt sätt? Vad skulle hände om tjänstemän konkretiserade istället för att komplicera? Hur tror du att samhället skulle se ut om alla tog den raka vägen istället för att försena bygget så länge som möjligt?”

”Hade det inte blivit bättre?”

”Kanske i en naiv pastellkritevärld, Anjo. Men, inte i verkligheten. Hur skulle det se ut om folk plötsligt förstod hur vansinnigt bakvänt samhället är på många ställen och förändrade det till vad det kunde vara givet förutsättningarna?”

Jag ryckte på axlarna. ”Det låter fortfarande som bra, men vad vet jag?”

”Folk vet inget annat, Anjo. Hur kan vi, vi som förstått konsekvenserna av ett fungerande samhälle, tillåta alla att leva i en tillvaro där eftertanke råder? Där det viktiga är det stora, inte ens egen lilla position. Det hade kullkastat den svenska folksjälen. Svenskarna är ett köande, gnällande och suckande folk. Vad hade hänt om folk plötsligt uppskattade februari för att vägarna var sandade? Att de visste att samhället tog hand om de utslagna på bästa sätt istället för att spela det-är-inte-vårt-ansvar-pingis mellan olika instanser? Tänk om det fanns färre utredningar och fler resultat? Svensken hade inte klarat det. Allt hade förstörts, folk hade blivit … det här är skitjobbigt att erkänna, men alla hade blivit lyckliga, mer öppna och tillfreds med livet. Vi hade fått tid att leva och du vet hur ansatt pensionssystemet är. Folk hade levt längre, varit piggare och det hade blivit dyrt. Visserligen hade vi haft en bra resursfördelning och folk hade mått bättre, men det är oväsentligt. Allt hade ruckats på, hundratals år av byråkrati och bromsklossar hade förintats i ett nafs. Den risken kan vi inte ta.”

”Fruktansvärt scenario”, sa jag.

”Eller hur”, sa han och drack upp kaffet. ”Jag är glad att jag hann stoppa dig innan du hann förstå det här. Nu kan du fortsätta gnälla på priset på smör, sucka över SJ, snubbla i potthål på gator och leva som svenskar i alla tider har gjort. Istället för att fokusera på hur grymt allt kunde bli om alla drog åt samma håll kan du twittra om petitesser och gå med i facebookgrupper som vi styr. Det är vår kontroll som gjort det här landet till det strömlinjeformade Svenssonsamhälle det är och det tänker vi bevara. Och om fem minuter har du glömt vårt samtal och kan leva lyckligt ovetande i 79,8 år i snitt. Vi har blivit rätt bra på det vi gör, numera räcker det att visa en kvinna med hår under armarna, så glömmer folket allt i en vecka och hänger sig åt henne. Sånt gör vårt jobb lättare. Vi älskar när folket är fogligt. Alla passar in, ingen får sticka ut. Det är perfekt. Vi gillar det.”

”Vilka är vi?”

”Vi är de”, sa han. ”Mer behöver du inte veta. Vi är Sveriges beskyddare. Vi har stoppat landet från att falla sönder i en slags utvecklande anarki och optimering sedan 1880-talet.”

Jag spottade ut pillret som jag hade haft i kindpåsen och log. Han bleknade betänkligt.

”Fan också.”

”Då ska vi se”, sa jag. ”Om vi skulle ta och snacka lite om hur ni förstoppar sjuk-, psyk- och äldrevård, barnomsorg, skolan och …”