Kategori: Träningsångest

Mitt gym hotar mig till livet

När jag vaknade i morse låg det en kettlebell på andra huvudkudden. Förskräckt tog jag mig ut i vardagsrummet och vidare till hallen där jag snubblade över ett träningsband som någon spänt som en snubbeltråd. Jag slog i golvet och huvudet träffade en yogamatta som låg där dörrmattan brukade ligga.

Yr i huvudet insåg jag att köksdörren var nedskruvad och där hängde nu en ribbstol. Min favoritfåtölj var också borta, ersatt av en funktionsträningsmaskin. Fotpallen hade fått ge plats till en bodypumpbräda och mitt fina, stora soffbord var utbytt mot en pilatesboll. Ovanför teven hade någon bundit en snara av två hopprep.

Jag svalde hårt och plötsligt hördes en krasch från köket. När jag väl rusat dit hittade jag en hantel invirad i en tidning.

Det är tämligen uppenbart att mitt gym vill säga mig något …

 

Åter i den gymma verkligheten

Okej, jag tjuvstartade i förra veckan, men efter att ha varit på krogen 80 % av de senaste fem dagarna fann jag i förmiddags för gott att infinna mig på Active Wellness efter fyra veckor av raka motsatsen till ställets namn.

Det är den här veckan dags att tappa delar av den väldigt goda och vällustiga sommarformen samt uppleva några helande dagar innan Way Out West skickar ut mig i en ny och svårbedömd, men garanterat snurrig, semesteromloppsbana.

Ett ganska bra helkroppspass, trots allt. Mina triceps är förvisso lika lealösa som påtända tonåringar. Mina biceps trivs bäst när de sover. Låren böjer sig inte gärna i allt för häftiga grader och tycker att utfall är dumma infall. Hade någon dragit ett skämt efter att jag gjort för många sit-ups hade jag dött av smärtan som skulle emanerat från magtrakten. Min ryggtavla liknade knappast ett mästerverk när den rodde. Axlarna vill hellre rycka på sig än att hantera hantlar. Bröstkorgen ser inte nyttan med att bygga plattor när inte magen gör det. Men, det var ändå ett förvånansvärt bra pass.

Sen gick jag hem och började ordna till en wok. Jag kände mig stark, robust, rak i ryggen – och då sprack allt. Jag fick inte upp flaskan med sweet chilisås. Jag vred, svor, vred, svor, vred, svor av vrede, försökte med hjälp av handdukar kring korken. Den vägrade röra sig en mikrometer.

Till slut fick jag fatta tag om den med tänderna och vrida försiktigt. Plopp. Korken gick upp direkt. Underbart. Slit och släp och smärta överallt från topp till tå, allt i tron att det gör mig starkare – och sen krävs ett par slitna vampyrtänder för att rädda lunchen. Min kropp grät ångestfyllt och tänderna skrattade skadeglatt just då.

Tyvärr kommer jag, trots denna fadäs, att få träningsvärk som om jag faktiskt åstadkommit något och varje smärtförnimmelse kommer att få mig att tänka på en jävla flaska sweet chilisås.

Jag kanske skulle börja med ryssfemmor ändå …

Träning med vilda djur

Idag skulle jag till gymmet och enligt den lokala tidningen hade snöfallet avtagit och dragit österut. Men, Gud sket högaktningsfullt i GP och SMHI och satt där i skyn med sin snökanon och pricksköt på Olskroken. Förmodligen åt han ostbågar för att håna mig lite extra.

Nåväl, jag trotsade Herren och tog mig till Active. Väl där stod det klart att en och annan punkt i Guds CV hade fått samma idé – gymmet var nedlusat med vilda djur.

När jag skulle värma upp hade en tolvarmad bläckfisk lagt beslag på alla sex crosstrainers. Ett kort tag funderade jag på att be honom/henne/det flytta sig, men insåg att jag garanterat skulle sprutas ned med bläck som påminde om blåbärssaft.

Något som skulle vara extra olyckligt eftersom två grizzlybjörnar i tajta trikåer värmde upp på sitt-bakåtlutad-cyklar, och ni vet vad björnar tycker om blåbär, eller hur? Jag kan inte tänka mig ett jobbigare läge än att bli misstagen för ett gigantiskt blåbär av en stor björn som är utmattad och vill ha frukt NU!

Noshörningen är visst utrotningshotad, men varenda cykel och löpband var upptagna av dem. Fast, snacka om quick fix-sökare. Efter tio sekunders trampande/springande gick de och vägde sig, svor över att de fortfarande låg på i snitt 2,2 ton, och flera ojade sig över beach 2011 vid Victoriasjön.

Så, utan uppvärmning gick jag bort mot de fria vikterna. De vägrade ligga stilla, eftersom all världens myror bar omkring på dem.

Jag frågade kobran som reste sig med en 4-kilos kettlebell i munnen om jag fick låna den när han var klar. Han spottade mig i ansiktet, vilket sved rejält. En anakonda som låg och klämde på de största kloten frågade om jag ville ha en kram. Jag tackade, förblindad som jag var, tyvärr ja. Alltså, hennes andedräkt – man kunde tro att hon bott hela sitt liv i en sumpig flod och ätit gnagare.

Något mörbultad gick jag bort mot de funktionella maskinerna. Toppen! Alla var fulla av schimpanser som drog och slet i alla kablar, slängde sig mellan maskinerna och lämnade kladdiga bananavtryck överallt.

Roddmaskinerna var upptagna av gnuer som började inse att det fanns alternativa sätt att korsa Masai Mara. ”Allt vi behöver är 400000 ekor, sen kan krokodilerna flina bäst fan de vill”, sa en gnu.

De till hästar nödtorftigt maskerade krokodilerna (allvarligt, två kräldjur under en Buttericksfilt borde inte ens lura gnuer) hade dock andra planer. De smög undan och sen hörde jag dem ringa på förstärkning med orden: ”Vandringen över Masai Mara är inställd. Var beredd på att hugga in i hörnet S:t Pauligatan och Mäster Johansgatan istället. Kom hungrig och ta något varmt på fötterna, det är då fan vad det snöar här.”

Behöver jag ens säga att allt vad mitsar och annat var upptagna av kängurur som inte direkt sa G’day mate när man kom för nära?

Och, kalla mig feg, men jag var inte sugen på att sno smithmaskinen från en jaguar i ett linne med texten: Ryssfemmor byggde denna kropp.

Det fick bli mag- och stabilitetsträning och givetvis misstog jag en bälta som låg på rygg och gjorde situps för en balansplatta. Jag bad om ursäkt, men hans kompisar, ett gäng anabolstinna sköldpaddor, kom rusande för att göra upp. Det var knappt jag hann knyta mina skor, springa in i omklädningsrummet, slänga av mig kläderna, duscha, basta, klä på mig och lämna Active innan de tagit sig tvärs över rummet.

Jag kommer att ha en jäkla träningsvärk i morgon.

Bantning påbjuden

Jag har aldrig varit så noga med att lova att jag ska gå ned si och så mycket nästa år. Det är ofta sagt i affekt när man frossat sedan 24 december och står lätt lullig någonstans på nyårsafton.

MEN, nu har jag bestämt mig för att gå ned i vikt och bli lite snyggare. Beach 2010? Nope, för mig gäller Heathrow 2010. Tack vare terroristerna ska jag skannas – och det kräver bantning i förväg.

Och, jag ska dessutom passa på att sola lite. Annars kommer jag att befinnas vara en blekfet oink och aldrig få lämna England när jag reser dit i mars. Kan redan nu se hur det kommer att gå i förhörsrummet efter skanningen:

”Okay, mister Johansson, if that’s your real name.
Look, son. Things are looking pear-shaped for you.
You aren’t blonde. You’re chubby. You’re pale.
You wear Fred Perry. Your iPhone is filled with
Stone Roses, Morrissey and Beautiful South.
You know about faakin’ Aldershot Town FC.
I.e. – you are not Swedish. We think you are an
Englishman travelling under a false name, and that’s
bang outta order. Confess, you bastard.
What the faaak are you up to, tosser…”

Det är helt enkelt inte värt förnedringen, så jag får köra lite mer mathavre, fullkornsdinkel, rotfrukter, avokado, kyckling, fisk, vitkål, broccoli och bulimi de närmaste månaderna. Och lite mindre lager, ale, pommes frites, kebabsås och andra delar av livets nödtorft.

Det blir Fysiken istället för Ölrepubliken; 8:an i Skatås istället för 7:ans vid Saluhallen; plankan istället för plankstek, sit-ups istället för barhäng; mellanmål istället för mellanöl … och så inget vidare.

Skit också …

Gainomax

Jag har sett reklamfilmen rätt många gånger – bananer är för apor, förklarar Gainomax. Istället ska man dricka Gainomax för att återhämta sig.

Vackert så, men i nästa reklamfilm kanske ni kan lägga till att när man byter från bananer till Gainomax kan man inte fortsätta slänga skalet, eller i det här fallet kartongen.

Igår, på vägen till kontoret, såg jag inte mindre än fem tillplattade Gainomax på trottoaren var som helst.

Så, grattis Gainomax. Ni har fått aporna att sluta äta bananer. Kan ni nu lära dem vad en papperskorg är, så blir världen lite, lite finare.

Skäl att minska

”Nämen, hej. Ska du till gymmet, Anjo?”

”Ja, nu ska fläsket bort.”

”Varför det? Försöker du imponera på en tjej?”

”Nej, kärlek har överseende med dylika defekter.”

”Aha, är det av hälsoskäl?”

”Nej, men jag har en kakmonstertröja hemma och nu ser det ut som om han fått dubbelhaka – och det duger inte.”

Munchträning på gymmet

Det är lätt att känna sig som varelsen i Munchs berömda målning efter ett hårt träningspass.

Jag värmde upp på cykeln och där visas distans och – trodde jag – kaloriförbränning. Men, den räknade nedåt och visade sig vara mitt hopp om att överleva i procent. Jag hoppade av cykeln på 1.

Fria vikter, fångad Andreas. I spegeln en plågad och svettig man. Jag kände en sådan sympati för honom. Ta av dig kepsen och sätt dig under trädet, så ska jag bjuda dig på iskall Pommac och läsa en saga för dig. Sen insåg jag att jag tittade på mig själv och tappade vikterna.

De funktionella maskinerna till dysfunktionell träningsnarkoman. Andreas drar som han vill, men i huvudet står det still. Vem uppfann egentligen triceps? Det är extremt meningslöst att få ont där.

Sen magträning. 45 vanliga sit-ups, 30 sneda, 45 vanliga på boll och sen rövlyft. Men, vänta nu. Bollen som jag lade undan är på väg att studsa tillbaka. Nej, den studsar inte, den skakar av skratt. Corebollen skrattar åt mig.

”Sluta”, ber jag. Den fortsätter att skratta, ett studsande skratt. Det brister för mig. Jag hämtar en kettlebell och bara slår, slår, slår tills corebollen slutar skratta med ett pysande.

Jag avslutar med att köra lite crosstrainer och tänker hur mycket jag önskar att jag var Juha Mieto. Försent kommer jag på att jag hade en önskan kvar sen jag hittade en ande i en flaska i går morse. Jag förvandlas till en skäggig finne som bara nästan kommer att komma ikapp Thomas Wassberg och för alltid är ihågkommen som nummer två.

I dag är det återhämtning och vila. Det behövs.

Djungelspinning

Är det 30 grader ute kan det inte vara en dålig idé att spinna, för inte kan det väl vara varmare i salen?

Svaret på den frågan går att vrida ur min tröja.

Det var fullt i salen, nio människor; åtta schimpanser; sex lemurer och en noshörning.

Aporna tjatade och försökte plocka loppor, men hittade bara gråa hår hos mig, vilket fick dem att rågarva. Lemurerna satt mest upp och tittade sig omkring, spejande och skraja, trots att jag lovade att det inte fanns några varaner och kapkobror i närheten. Värst var dock noshörningen. När vi stretchade och andades in, drog den in all luft i salen. Hade inte fröken Anna lyckats flämta andas ut hade vi dött hela gänget. Grymt otrevligt.

Sen frågade noshörningen om det måhända fanns yogaklasser för rätt orörliga djur och de ska visst starta en sådan i höst. Det låter som något för mig, flikade jag in. Enligt fröken kanske jag borde gå intropasset till den kursen några gånger.

I övrigt – ett strålande pass. Anna är topps, och får en att orka – även när det är tropiskt varmt. Jag har nu genomfört ett äkta hattrick – löpning i lördags, styrka i går och spinning i dag. I morgon ska jag belöna mig genom att skratta mig löjlig tillsammans med Polly Pretty Pants. Lovely. Mine’s a bitter…

Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.

Vackert, trots träningsskorna på

Solen slösade ljus över Göteborg idag. Det är väldigt vackert nästan överallt då. Fasader, torn, träd och stolpar får liksom skarpare konturer och ramas in av en så blå, blå himmel. Något enstaka moln undrade var alla kompisar var, annars var det väldigt mycket sommar.

En vacker syn sådana dagar är de med små skor. De stapplar fram, men frågan är om inte varje litet steg de tar är ett större steg för människan än Armstrongs månskutt. Alternativt sitter de med mamma och pappa på en pizzeria och tittar storögt på en – i ärlighetens namn väldigt ful – plastduk och tycker förmodligen att det här, med deras mått mätt, är en trestjärnig restaurang.

Jag gillar att bli sisådär 35 yngre så fort det går och i dag var det med en tvåårings iver jag kastade mig ut i Skatås. Lyckligtvis med en något mer uthållig löparkropp, även om jag var lite rädd för att bli förbisprungen av de yngre träden.

Skatås är ett paradis. En solig dag ryms här så många skuggor som skvallrar om just hur mycket sol det faktiskt finns. Varje rotvälta är en historia. Varje stig är en passage till en fantasivärld. Alla du möter lever.

Det är vackert, trots att löparskorna sitter på fötterna. Trots att jag flåsar och andas tungt är jag lättare än normalt. Det är som om någon stängt in bra luft här och den tar över mig.

Jag springer förbi en liten strand där de säljer glass dagar som den här. En ivrig vandrare av nyare årsmodell stoppas innan han kan kasta sig i böljorna. Små cyklister får mig att väja, så att jag halvt om halvt rasar ned en bit. Syjuntan tycker att klippsittande är bättre än tygklippande. Grillarna är kanske engångs, men dofterna är samma som alla andra bra somrar.

Och plötsligt är jag i mål. Harmoni. Hur mår ni?