Det har ju varit en trend med tv-program på temat I survived a japanese tv-show. Nu har jag ett nytt uppslag: I survived Jim and Linda’s Army Camp.

Strax efter sju i kväll tog Army Campen slut. Den inleddes för några veckor sedan med en nära döden-dag, då det blev pinsamt uppenbart att jag inte löptränat på ett bra tag. I dag, efter tio pass, avslutades den med en rätt elak radda uppförsbackar.

Men, det gick bättre och bättre. Jag är inte på samma planet som Andrea när det gäller löpsteg och har lite mer barlast än de flesta, men det tog sig mer och mer.

Överlag – en grymt bra kurs. Jim och Linda är toppen, Skatås oerhört vackert och gänget som tränat ihop i fem veckor är bra människor. Nu pratar man inte så mycket, på grund av att man hämtar andan, men de är bra och vem vet – vi kanske ses på fler camper. Det är inte otroligt att jag gör om det, men då ska jag nog ha en bättre grundfysik – det får bli sommarens utmaning. Det och romanen. Och den engelska novellen.

Jag är trött i benen, det vankas spikmatta strax, men jag är nöjd. Väldigt nöjd. Jag är inte i form, men jag är inte helt ur form längre. Kan bli nakenbad i Poseiden framåt augusti, kanske…

Del nio av Army Camp. Skatås, klockan är strax efter aderton. Vi är uppdelade i par. En gör en konstig övning, den andre rushar. Sedan byter vi. Och när vi är klara gör vi samma sak igen.

När jag når mållinjen spricker min brors granitfasad i ett leende större än livet självt. Jag är först. Vi vinner ett heat. Herregud, vi vinner ett heat.

Vi vinner
Bröderna från Smörslottsgatan vinner
The Buttercastle Boys vinner
Duon som får Batman och Robin verka odynamiska vinner
Mamma Johanssons pojkar vinner

Min lillebror vinner
Snickaren som inte jobbar på ackord vinner
Byggbranschens egen il ciclone vinner
Hantverkaren från Haga som alltid levererar vinner

Jag vinner
Olskrokens OS-hopp vinner
Copywritern som springer snabbare än han skriver slogans vinner
Den vite Usain Bolt vinner
Jag vinner

Resten av passet gick förvånansvärt bra, det tar sig verkligen. Okej, några dopp i Styx blev det. Jag halkade på ett bananskal och ramlade ner i Dantes Inferno. Dessutom är idioten med sju stopp i uppförsbacke precis vad namnet antyder.

Men, strunt i det i kväll. Segern var så söt att det doftade håning när vi gick mot bilen. Det här utvecklade sig till ett familjeepos som får den siste mohikanen att verka meningslös. För första gången sedan Paddingtons döpte oss till The Boddington Brothers (24 öl och två mat på en söndag när vi gick igenom brorsans bokföring) nådde vi legendstatus.

Vi delade broderligt på en kexchoklad och log hela vägen till parkeringen. Lärkorna skrev nya sånger om oss. Skatås indianstammar skickade röksignaler. Träden bugade sig för oss där vi gick. Igelkottar erbjöd sig att ge oss fotmassage. Björkarna skakade på sig och lät oss vandra i ett regn av löv, fast de var guldpläterade. Svalorna flög till våra föräldrars hus för att bringa dem det lyckliga budskapet.

Det var fantastiskt helt enkelt. Vi vann ett heat. Nu gråter jag.

Glädjetårar.

Märkligt nog stod Morrissey och väntade på mig när jag kom till Skatås tidigare i kväll. Han såg på mig med den där ledsna Mozblicken, tog fram en packe liljor, använde dem som mikrofon och började sjunga inledningen till Suedehead:

Why do you come here?

En väldigt befogad fråga!

Åttonde delen i campen innehöll en del styrka, en del kondition och rätt många delar regn. Flera av deltagarna sveptes iväg av vattenmassorna, men Anjo står när de andra faller.

Däremot går inte Anjo maskgång när de andra går maskgång. Om det är en koordinationsbrist sedan koltåldern, eller om det är ölkaggen som stoppar mig vet jag inte – men, jag och krypövningar är som Saturnus och Pluto. Väldigt avlägsna, helt enkelt.

Tack vare lillebrors frånvaro fick jag kampera ihop med en dam och givetvis såg Jim till att ha lite gynekologiska övningar. Det är ju lite annorlunda att träna insidan av låren med en främmande kvinna som trycker och håller. Nåja, jag fick behålla min heder. Och där hon låg med raka ben, låg världens stelaste man med fötterna i mattan.

Efter ett genomblött pass fick jag skjuts hem. Snackade för att dölja att jag nästan dog av hunger, gick ur bilen och kom på att jag hade fickorna fulla av kexchoklad och bananer. Idiot!

Utanför min port satt Morrissey och tittade snällt på mig. Han tog fram liljorna och tog till orda:

Everyday is like Sunday…

Jag nickade och stapplade in. Bara två tortyrrundor kvar, sen är det midsommar och dans kring nubben.

I går:

”Vill du ha kvittot”, frågade kassörskan.
”Vad tror du”, sa jag och höll upp ostbågarna.

I dag:

06.25 – sex betonglastbilar som jag beställt fyllde nejdens pizzerior med betong.

12.03 – det amerikanska fotbollslaget jag hyrt blockerade vägen till McDonald’s.

15.00 – jag kopplade starkström till ytterdörren på kontoret för att undvika besöket på Gottepojkarna.

18.00 – betongen hade stelnat, efter att ha försökt hacka mig igenom den gick jag hem och plockade fram något ur frysen.

22.48 – so far, so good. Jag har skött mig i dag. I morgon är det Army Camp del VII.

Sanningen om Army, en dag för sent.

Mina nya skor gav mig spänsten jag aldrig känt förr. De fick mig att hoppa rätt ut i rymden. Jag körde barnvagnsrally med Karlavagnen, använde Jupiter som coreboll, hängde i Saturnus ringar och behövde inte ens anabola asteroider.

Sedan landade jag, likt en panter och kutade vidare, förbi verkligheten och rätt ut i min egen värld. Och jag fick varken håll eller blodsmak.

Mina nya skor är bäst i världen.

Ni vet den där scenen i Stålmannen där de säger: Är det en fågel? Är det ett plan? Den utspelade sig i Skatås i dag, fast med rubrikskiftet: Är det en orangutang? Är det en kille som just ätit tre påsar grillchips med cheez doodles-dip?

Army Camp, femte avsnittet. Jag tänkte beskriva upplevelsen och betygsätta dels grenarna, dels mig själv.

Gren: Vanlig, enkel joggning.
Betyg på grenen: Helt okej. Lite enahanda att springa 130 varv runt Delsjön, men okej.
Min insats: Hyfsad, fast hade jag ringt någon efteråt hade jag åkt dit för sexuellt ofredande.

Gren: Gå på alla fyra och sen rusa tillbaka.
Betyg på grenen: En direkt flört med våra förfäder. Den enda människa som kan gilla den, förutom våra coacher, är Jane Goodall.
Min insats: Efter 80 centimeter förvandlades jag till en tolvarmad bläckfisk och stökade till det – rejält.

Gren: Gå baklängesgång och sen rusa tillbaka.
Betyg på grenen: Kortsiktiga människor går dit näsan pekar, dårar går baklänges på alla fyra.
Min insats: Som en blandning av Marcus Birro, Tomas Ledin och Linda Skugge. Fullständig skit med andra ord.

Gren: Plankan.
Betyg på grenen: Det enda som kunde göra den värre är om man utförde den i ett kanonrör när någon tänder stubinen.
Min insats: En av mina paradgrenar. Ungefär lika bra som Wårbys läsksortiment när det begav sig.

Gren: Mountainclimbing.
Betyg på grenen: I teorin är det lätt att flytta fötter enligt ett enkelt och tydligt mönster.
Min insats: Tyvärr utförde jag sagd övning i praktiken.

Gren: Rulla tio varv, tio armhävningar (repeat until death)
Betyg på grenen: Ett bevis på att man inte behöver sprit för att bli spyfärdig av irländsk julafton.
Min insats: Jag förlorade all känsla för tid och rum, fast inte på det här sköna trippsättet som är mitt adelsmärke.

Gren: Springa uppför backe.
Betyg på grenen: Det sjuka är att det här var skoj.
Min insats: Dagens bästa insats, men jag tackar mina nya skor helt och hållet.

Gren: Push-ups mot varandra – med handklapp.
Betyg på grenen: Armhävningar är ondska, att koordinera handklapp mitt i är som hämtat ur Uppenbarelseboken.
Min insats: Armarna var som kokt spagetti, way beyond al dente – nog sagt.

Gren: Sit-ups mot varandra – med handklapp.
Betyg på grenen: Som ovan, men istället för bröst är det ett mordförsök på fettrumman.
Min insats: Jag plågade mig igenom den, knappt. Hur fan kan en minut vara så lång?

Gren: Idioten.
Betyg på grenen: Namnet säger allt.
Min insats: Jag gick ut sist och tog ett par partysteg på upploppet. Succé.

Gren: Stretching.
Betyg på grenen: Livsnödvändig, fullständigt underbar och en härlig belöning.
Min insats: Vig som en uppstoppad häströv, rörlig som ett stilleben, mjuk som betong.

Bonus: När vi stretchade kom en man förbi – han rastade sina två, vita hästar. Jo, alla såg dem – inte bara jag.