Gud uppfann inte Army Camp.

18.00
Två bröder, sprungna ur Björkekärrs betongkvarter, står i Skatås. Precis när det hela ska börja – ja, då kommer regnet. Ännu ett järtecken. Jag borde förstått det redan när en häxa flög bakåfram på en kvast genom Nordstan i morse och pekade på mig, skrattade och gjorde wanker-tecknet.

18.06
Linda ber oss att springa tre varv runt universum som uppvärmning. Några löparess flyger fram. Själv är jag Svarte Petter – ja, jag känner mig just så fet och otymplig som busen i Kalle Anka. Lillebrorsan väser att han inte gillar mig längre. Bara 69 minuter kvar. Jag säger att de som springer snabbare än oss bara är harar.

18.30
Nu ska pulsen ned efter tre absurda övningar som innehöll rusher och omöjliga koordineringar. Nu följer ett styrkeparti som avslöjar att muskelanvändande gör ont. Värst är när T sitter på min tuss och försöker bryta benen av mig. En trekvart kvar, det är väl ingenting. Jag ser mitt liv passera revy – och det springer snabbare än jag gör idag.

18.50
Spring så fort ni kan, säger Linda. I mitt fall är det ett lunkande som inte ens en trögfotad säckhoppare skulle vara stolt över. När jag väl återvänder till startplattan väntar ännu fler roliga grejer som plankan.

18.52
Sit-ups, samtidigt som någon kör idioten – äntligen. Eller, vänta. Alla kör idioten och man ligger alltså och gör sit-ups i drygt tio minuter. Eventuellt är jag här den förste man som får foglossning, är inte helt säker. Jag gör ett räknefel och springer ett varv för mycket. Jag sa ju att det var idioten!!!

19.04
Jag slipper att hoppa höga knähopp, på grund av vadproblem. Det är en gammal idrottsrelaterad skada som gör sig påmind. Och med det menar jag tillfället när jag slet av vadmuskeln ståendes i en sportbar.

19.14
Färdigstretchad, förstörd, vimmelkantig. T är inte säker på att han orkar trycka ned gaspedalen när vi ska åka hem. Vi ljuger för varandra och säger att det här ändå är gott och skönt. Och att vi ser fram mot torsdagen. Herregud, vi är bröder och ljuger varandra rätt upp i ansiktet. Förlåt, lilla mamma.

19.30
Jag beställer thaimat, extra kyckling, och går sen nedför Norra Gubberogatan. Slår långsamhetsrekord och har en steglängd som skulle få en myra att skaka på antennerna. Jag vet inte vad jag heter och bryter slutligen ihop. Trettio bikers från Hells Angels stannar och tröstar mig.

19.33
Självklart är hissen upptagen av någon som försöker baxa in en megabyrå i ett minimalt utrymme. Bara fyra trappor. Bara fyra  trappor med vader som Byggare Bob tydligen har cementfyllt när jag sov i en leksakshög i natt. Det här måste vara lyckans sanna essens.

19.50
SMS:ar om support och stöd. Får svaret: LOL. Bestämmer mig för att hämnas på hela världen.

20.22
Lägger upp strategin inför torsdag: vila, mycket pasta och en näve ryssfemmor!

21.00
Inser att jag under min frånvaro fått ett mejl från gymmet. De lockar med en specialklass på fredag. Ironin är tjockare än Loket.

21.18
Hittar ett visst hopp i att det bara är nio gånger kvar. Med andra ord: kölhalning, sträckbänk, byggstryk, järnjungfrun, spansk inkvisition, garrottering, stupstock, gatlopp och rysk roulette.

21.40
Inser att jag nu går i dödsskuggans dal, men att jag inte är ensam. Tyvärr är det varken Gud eller lejonet Aslan som går bredvid mig. Det är Gargamel och jag är en otränad smurf med träningsbyxor som skaver.

21.42
Tycker trots allt att Jim och Linda är riktigt hyvens och trevliga. Men, jag är rostat bröd – och inte så där löjligt lättrostat som på kassa brittiska hotell. I am fakkin toast!!!

21.44
Jag behöver en kram. Och nya lår.