Summan av allt … talet till Gustav

Vår son döptes igår. Jag blev ombedd att säga något. Så jag tänkte, skrev och ändrade lite (mycket). Till sist blev det en blandning av saker jag tänkt, sagt och funderat kring i både skriftlig och muntlig form under åren. Det här är talet till vår son.

Ordet sekunder rymmer ordet ordet under. Tänk då hur fantastisk vår värld är, Gustav. Vi har fått ha dig hos oss i tre månader och 23 dagar. Det är nästan tio miljoner sekunder.

Det blir många under. Fast, egentligen är det bara ett under som räknas – du.

… för

Varje ny dag är en saga ännu ej berättad
Varje andetag poesi som fyller hela världen
Varje i dag en sång som skänker tro om i morgon
Varje bebisord en förklaring som skingrar vansinnet

Du är hopp och en motvikt till regnet utanför
Du ryms i vår famn, men är större än Vintergatan
Du är faktiskt större än allt, förutom din storasyster
Du är en vykortsvinter och sommar i november

Varje vecka med dig är en upptäcktsfärd till himlen
Varje timme är kärlek utan krav, men så total
Varje minut är en längtansfull cliffhanger till nästa
Varje leende på skötbordet gör det som väntar lättare

Du är framtid och det gör framtiden ljus
Du är hjälplös och det gör oss än starkare
Du är oförstörd och det gör oss mer beskyddande
Du är du – och får springa vart du vill … eller bara stanna här

Allt med dig är totalt, men också delat med Svea
Allt vi gör är för ditt bästa – sprutor är bra
Alla sömnbefriade nätter är en belöning
Alla vakna stunder en högvinst

Du är lupindalen vid slutet av grusvägen
Du är soluppgången när älvorna fortsätter
Du är alla beskrivningar en penna kan skriva
Du är, utan omskrivningar, väldigt älskad

Kul att du är här, lillebror.

[och så kom ett något orepeterat tillägg]

Det sades i bibeltexten nyss att Jesus sa: låt barnen komma till mig. Förlåt mig, men Jesus får vänta. Vi tänker behålla dig väldigt, väldigt, väldigt länge. 

Det var det, det. Dopet var fantastiskt, med en härlig utläggning om Emil och Snickerboa samt just den musiken på orgel och piano och skönsång (oannonserad) från kusin Agnes. Lysande.

Tvååringen som är så stor

Hennes lillebror kom i januari. En älskad krabat, men också en konkurrent.

Vi visste det. Vi har försökt tackla det. Lyssna mer. Leka mer. Men, naturligtvis märker hon att hon inte alltid kan sitta i mammas knä just när hon vill. När lillebror måste äta, då måste han äta – nu.

Det har varit tufft för henne. Tuffare än för oss. Vi visste. Vi förstår. Vi har läst allting. Vi har övat. För henne bara small det till.

Hon är två år och plötsligt är det fullt hus i hennes tidigare enväldiga rike. Och hennes föräldrar har varit så trötta. Nattsömnen lika sammanhållen som en sönderhackad gurka. Vi orkar inte alltid. Tålamodet förkortas. Nödlösningarna i form av iPad och tv tar över.

Hon klarar det fantastiskt. Hon klappar sin lillebror. Dansar. Skrattar. Hoppar. För varje dag är stegen lättare och lättare. Det är makalöst att se.

Visst. Det är tufft, och det blev inte bättre av tre veckors dagiskarantän på grund av vattenkoppor, men hon klarar allt som händer bättre än någon annan. Hon var störst av allting förr. Hon är ännu större nu. Jag önskar jag var lika stor i allt det här som hon är.

Världens bästa storasyster.

IMG_3963

En namnlös dröm

Det finns en namnlös dröm. Han är vacker, men så okänd. Och så utan namn. Vi älskar honom.

Till dig som kommer …

Det dröjer ännu ett tag, du. Lika bra det. Vi har lite svårt att bestämma namn. Din storasyster hette Svea redan tidigt. Du? Vi vet inte än. Men, det förändrar inget. Du är efterlängtad, älskad och vi har en fantastisk och storartad plan för dig. Förvisso kommer den att behöva justeras på grund av matande, sovande, sovbrist, vakna nätter, förkylningar och så vidare. Fast, den kommer inte att spricka. Du kommer att få det bästa. Det allra bästa. Av mamma. Av mig. Av Svea.

Hon är inte övertygad ännu, Svea, men jag tror att du kommer att få låna hennes babyleksaker. Och kanske till och med ta över hennes gamla spjälsäng. Hon ska få en ny, vilket borde underlätta transfern.

Vagnen. Där har vi ett problem. Svea gillar fortfarande den. Exakt hur hon ska fås att gilla ståbrädan lika mycket är ett oklart projekt om vi säger så. Senast i morse sa hon tydligt att du inte kommer att få låna vagnen alls. Däremot kan du få låna hennes duplo och kanske någon boll eller två (hon har bara 110 stycken, så det är en storstilad gest).

Hon vill inte heller byta sin bilbarnstol till en för större barn och låta dig sitta i hennes nuvarande.

Förhandlingarna, förberedelserna och förväntningarna pågår. Hon är två. Det är en bestämd ålder, lillebror.

Just det, lillebror. Hon är på det klara med att du är just lillebror. Och hon verkar nöjd med det.

Vi kommer att ge dig all tid vi har. Men, utan att Svea förlorar en sekund av vår uppmärksamhet. Hon får allt nu. Du får allt sen. Hon får allt sen. Strunta i det matematiska. Det går ihop. Det är ett löfte. Till dig. Men, också till henne. Hon får inte bli åsidosatt bara för att du kommer. Det är så lätt att många vill titta på dig, du är ju ny. Men, vi kommer att lyfta fram henne lika mycket som nu. Okej? Bra.

Några små sidospår. Sprutor gör inte ont, de gör gott. Gillar du inte barnmat kan du få wienerkorv och mozzarella varje dag, det fick Svea. Om du inte upptäcker YouTube alltför tidigt är det bra. Du håller på Blåvitt, IFK Göteborg, Änglarna precis som storasyster och pappa. Mamma är inte intresserad och håller således på Elfsborg.

Precis som Svea ska fortsätta växa som hon vill och bli så gränslöst stor som en flicka har rätten att bli. Precis så ska du få växa in i en värld där det är din person och ditt sätt, inte ditt kön, som skapar möjligheterna och vägarna. Vi kommer att hålla dig lika hårt som Svea, men låta er springa lika fritt. Universum är er lekplats, våra famnar är era hemmahamnar. Du får går dit du vill, men vi finns alltid här och där för dig. Världen är ibland en vansinnig plats. Men, det finns gräsmattor och soliga dagar. Vi finns med dig. Hjälper dig. Stöttar. Förmanar. Förklarar. Försöker att förstå det som du förmodligen ser klarare än vi vuxna. Hjälp oss. Stötta oss. Förmana oss. Förklara för oss. Kanon, tack för det.

Grabben, till sist.

Du har inget namn. Inte än. Men du kommer att få ett. Och all kärlek vi har. Vi ses i januari …

IMG_3284

Jag är så trött, jag vill inte sova

Del ett: Dagen efter.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Jag vill sitta vid din sida, låta dig vila på mitt bröst. Och med varje hjärtslag berätta: bli frisk nu, ät lite, älskade, älskade lilla barn.

Du var så tapper igår. Läkare, sköterskor, prover, så lång tid. Inga protester hjälpte. Du sa ’hej då’ till alla, men de stack dig ändå, körde ner spatlar i munnen, undersökte, krökte, funderade och tog nya prover.

De är så lugna. Ingen fara. Men, jag är en novis. En pappa som aldrig sett dig så här förut. Du springer inte ut i hallen när jag kommer. Du vill bara sitta i soffan, titta på film.

Det är ingen lunginflammation säger de nu. Antagligen ingen urinvägsinfektion. Kanske är det ett virus. Antibiotikan hjälper snart. Antagligen.

Varje sekund är för många år i min själ.

Din aptit är noll, du dricker mycket, men alldeles för lite säger de. Vällingen, korven, pastan, kycklingen, mackorna och allt annat du älskar så. Du bara smuttar och petar i allt.

Jag är så orolig. Fast, de verkar så lugna. De är proffs. Jag är en orolig amatör.

Spring mot mig snart igen. Tvinga mig till ändlösa racerlopp i hallen, du med shoppingvagnen och jag med den gamla lära-gå-vagnen. Skratta och säg ’till’ i meningen ’en gång till’.

Bli frisk. Titta på mig med de där jättestora ögonen, ge mig inte de här trötta och bleka ögonkasten.

Väck mig mitt i natten och kräv att vi tittar på huset (det där som lyser rött om nätterna).

Ät och drick som fanns det inget djup, inget slut.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Skratta och lek mig till sömns, finaste barnet vårt.

Del två: Nu.

Febern är borta. Du är lite trött, stel i kroppen, men skrattar oftare. Du äter. Du dricker välling, vatten, mjölk. Du tittar fortfarande lite väl mycket på film. Men, du har börjat tjata om kakor igen.

Och de där ögonen är tillbaka. Du kräver att vi ska springa med vagnarna i hallen även efter att min rygg gått i tusen bitar. Du är du igen.

Jag är inte trött, men det är dags att sova.

Till en död vän

Jag minns den där sommardagen. A ringde och berättade att du var död. Dimman föll. Ett härligt kalas några dagar senare räddade oss från att gräva ned oss. Kanske behövde vi just då en natt när mörkret bara föll när vi var berusade och inte förstod det.

Men du var borta. Glädjen var borta. En tom stol mitt på vår läktare. När jag vände mig om stod du inte där och muttrade över något eller ryckte förstrött på axlarna över det vi andra tyckte var världskatastrofer.

När jag gick omkring på kyrkogården, strax innan vi sade farväl till dig, tänkte jag att kyrkogården är en bok. Varje sten ett bokmärke som skvallrar om den otroliga saga som vilar just där. Samtidigt finns det ingen större lögn än gravar, ingen är djup nog att rymma storheten hos de vi förlorat.

Det var en vacker sommar, även om den dagen var dyblöt på flera sätt. Först föll regnet, sedan öppnade en krog extra tidigt för vår skull. Vi kunde bedöva oss; låta tårarna bli skrattgråt och blanda soliga minnen i det jämngråa som var den tyngsta dagen.

Det kom ingen befrielse. Det sägs att begravningar är en slags punkt. Men, din stol var lika tom nästa match. Det var lika märkligt att vända sig om och inte se dig. Ingenting blev bättre. Ingenting.

Först i näst sista hemmamatchen kunde vi leva en stund. Zohore (kom och gick efter dig) tryckte in trean och jag, Snickaren och dina Rambergsgrannar föll ihop i en galen hög. Det var – äntligen – ett ögonblick som var som förr. En kort och total glädje.

På annandag jul stod jag och V och lipade i ett bergrum. Håret hade bröllopsfest och efter snapsarnas vals kom tiden ikapp oss. Det vi bitit ihop kring. De ömma skämten om dig och dina påhitt kunde inte mota bort det ledsna då.

Det gör fortfarande ont. Fan, så ont. Men, nu ska du få höra. Vi köpte ditt årskort. Hela gänget chippade in. Du kan inte stå bland oss, men vi kommer att låna ut din stol till någon du gillar. Och vi behåller din plats för alltid, så att du aldrig riktigt, riktigt lämnar oss.

Blås av matchen. 
Det finns ingen tid kvar. 
Publiken ropar den älskade stjärnans namn. 
Men, han har lämnat planen för alltid. 
Aldrig har en förlust varit tyngre. 

Sov gott, älskade kamrat. Ta hand om himlen tills vi kommer.

 

Vådan av att lära barn språk

Vi diskuterade det här tidigare idag. Hur det ställer till det för oss när de små lär sig prata.

Oskyldiga ord som duk och ficka kan i små, än mer oskyldiga, barns munnar förvandlas till ord som någon på 20 månader förmodligen inte ska slänga sig med offentligt.

Svägerskan heter Veronica. Hon höll med, och inflikade att hennes lilla just lärt sig att säga hennes namn. Det vill säga, om du godtar uttalet runka.

Tack för idag.