Kategori: Vänner och familj

Jag ville krossa väckarklockan (som förstås hade rätt)

Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.

Heligt löfte till en bebis

Jag lovar att visa dig hela paletten, hela världen. I din takt.

bwSVEA

Just nu vill du mest titta ut genom fönstret. Ibland sittandes i din nya stol (inte den som syns på den här bilden, den du nästan ser lite mallig ut i hemma). Eller, som stora delar av den gångna natten, i min famn.

Du ser bilarna åka förbi, kanske uppfattar du bara konturer eller färger. Du har inga ord på det. Du behöver inte orden. Inte just nu.

Jag ska lära dig orden när det är dags.

Det finns så många böcker att läsa. Så många att låta bli. Du ska få peka på dina favoriter. Jag ska visa dig mina. Vi ska skriva böcker ihop. Jag tänker hitta på nya sagor när du vill. Alla är sanna. Alla är drömmar.

Jag ska lära dig bokstäverna, de som orden bygger på. Och siffrorna som på något sätt håller ihop vårt samhälle – men som också skapar sådana klyftor att paletten jag vill visa dig inte bara har varma färger. Du ska få lära dig räkna på allt, så att du inte slösar bort din värld.

Du är nöjd med din nalle. En liten fjäril är hela världen. Giraffen Sophie kan klämmas på tills du somnar. Du pekar inte, du kräver inte, du ratar inget. Ett leende är allt du längtar om mornarna.

Jag ska lära dig om längtan, berätta om girigheten som bor granne med den. På samma gata som kärleken, lyckan, avundsjukan och så många andra också bor. Vi ska cykla på den gatan en dag.

Jag ska lära dig cykla förresten. Lära dig att hålla balansen själv. Släppa taget när din väg öppnar sig, men alltid finnas i närheten om utifall att kanske du faller.

Vi ska knacka på alla dörrar på den där gatan. Du ska få dricka den söta saften och spotta ut det beska. Jag ska visa dig hela paletten, men inte måla din bild av allt med de av mina färger som solkats av mina egna besök i fel hus.

Jag ska berätta vad jag tror på.

Jag lovar att inte trampa snett, gå mot röd gubbe, ta det där onödiga glaset eller roffa åt mig en portion till fastän jag är för mätt.

Jag kommer alltid att sätta mat på bordet framför dig. Och förklara att vi måste tänka annorlunda så att alla barn får mat. Vi ska välja bra saker, undvika genvägar som gör oss fetare och fattigare på innehåll, bara för att tillsatser är snabba pengar. Du ska få känna doften av morötter, fisk, broccoli och annat – inte de sorgliga ursäkterna som förpackas för att folk är giriga på pengar att tjäna samtidigt som de säljer till folk som vill frossa i mat, men inte är så noga med att faktiskt äta mat, utan nöjer sig med panerat avfall.

Men, jag lovar att du ska få godis, kakor, chips och läsk. Fast aldrig som ersättning till riktig mat. Och jag tänker betala den med lite större siffror och välja något som vuxit nära oss, så att de långt borta kan få odla till sig själva, istället för att sälja till oss för småsmulor till siffror. Du kommer att vara hungrig ibland, och jag lovar att laga mat länge och noggrant så att du blir mätt ännu längre.

Du ska få fantastiska födelsedagar. Du ska somna lycklig på julafton. I ditt rum ska dina färger och dina fantasier samsas med dina leksaker, dina pennor, dina teckningar. Utanför vårt hus ska din cykel stå. Siffrorna räcker till dig och ett fint hus att bo i, och det kommer ändå att finnas kvar så att vi kan ge så mycket mer till så många andra.

Du kommer att ha svårt att hitta tillräckligt många ord för att beskriva hur bra du har det, det lovar jag dig. Även om jag tänker lära dig en väldig massa ord.

Men, jag tänker inte ge dig onödigheter. Aldrig ska du få nallar du aldrig ser, teddybjörnar som gråter uppgivet där de ligger övergivna i garderober med alla andra ratade överflödsprylar. Jag tänker inte fylla rummet under granen med lådor, min kärlek slås inte in den 24 december och 4 maj – den är åtkomlig när du vill.

Jag vill ge dig allt. Du ska aldrig få för mycket. Det finns så många andra som har ingenting och behöver någonting.

Du ska få upptäcka dina egna kärlekar. Visst, jag tänker klä dig i blått och vitt och bära dig uppför trapporna till Ullevis läktare och lära dig orden till När vi spelar fotboll, då hörs det en sång … Och jag tänker dansa med dig till tonerna av mina favoritlåtar.

Du ska aldrig pådyvlas uppfattningar, men jag hoppas du längtar stenarna där barn du lekt, lite som Heidenstam. Att du hittar din lupindal och dina stigar. Att du också hittar en Tranströmer att drunkna i, när du inte skriver dina egna dikter – i ord, skratt, handling eller hur du nu vill. Du bestämmer.

Jag tänker svara på allt jag kan. Men, också ärligt säga att jag inte alltid förstår allt. Jag tänker le mot dig, när helst du behöver det, men också vara helt öppen med att den här världen har en ond cirkel och dalgångar där bara tårar bor. När folk skrattar, lever och dör så ska du få se det. Jag tänker inte gömma mörkret, det finns där på paletten. Ibland precis bredvid det solgula, ibland i ett hörn du kan glömma.

Jag tänker låta dig uppleva världen. Vi ska färdas åt alla håll; västerut, söderut, österut, norrut, inåt och utåt – du får gärna resa åt höger eller vänster, det är ditt hjärta som avgör din färg. Jag tänker berätta vad jag tror på, sätta gränser och samtidigt be dig utmana dem till det yttersta; förvandla ditt rum till ett universum, det är din rätt, Svea.

Jag vill visa dig hela paletten. Så att du förstår och älskar alla färger. Så att du kan måla din värld som du vill. Så att du förstår att till och med den minsta blomma kan målas i enormt, sprakande och spännande kulörer och bli större och mer innehållsrik än svarta blockbokstäver på tidningarnas platta och – i bästa fall – förenklande löpsedlar. Så att du hellre målar än fastnar framför färgtevens färglösa tidsfördriv.

När jag stod i vårt vardagsrum i natt, klockan var 03.32, och du tittade ut genom fönstret lovade jag allt detta jag nu skrev ned. Jag ville sova, men än mer lova det här. Du är fem månader plus några dagar och i ärlighetens namn är det här gammal skåpmat, du har alltid vetat om det – men nu har du det på pränt.

Jag lovar att visa dig hela paletten, Svea. Lova att du målar som du vill bara. Och måste du vara vaken om natten, så var det. Men, somna hellre mot mitt bröst och vakna när ljuset silar in genom fönstret och våra blickar kan mötas framför nästa canvasduk.

Fatta din pensel, älskade dottern min. Vad vill du att vi målar idag? Jag lovar att måla så gott jag kan.

Vad vore vi utan barnmorskor? Ingenting!

Ta en titt på de här två bilderna. Det är vår dotter. Nyfödd, respektive två månader gammal.

IMG_0193bild

Ingen av de här bilderna hade varit möjlig utan barnmorskorna på Östra Sjukhuset.

Vi kom in den 2 maj, strax efter 21.00. Från första sekund togs vi om hand på ett fantastiskt sätt.

Vi möttes av en som kramade om Teresia och hälsade välkommen. Sen gick vi igenom fyra skift – och alla vi mötte fick oss att känna oss trygga, trots all oro, smärta, trötthet och vilsenhet vi sprang in i. Tack vare dessa kvinnor bär vi nu en stor lycka istället; en fantastisk flicka som heter Svea pendlar mellan våra famnar. Hon väger 5240 gram, växer så det knakar och börjar göra roliga ljud när hon inte är upptagen med att le, skratta, gorma efter mat eller bara ligga tyst och begrunda sina två händer. Vi har strösslat nätet med bilder av henne, och ändå är det bara en bråkdel av bilderna som letat sig dit. Och de bilderna är bara en bråkdel av de bilder vi tar hela tiden. Varje gång vi blinkar tar vi en ny minnesbild eller spelar in en ny film med vårt älskade barn.

Barnmorskan som hjälpte oss den första natten såg till att vi fick sova när det blev för jobbigt och hon tittade in när Svea hade kommit – trots att hon inte hade det uppdraget längre – och log lyckligt med oss.

Hennes efterträdare hjälpte oss med frukost, såg till att sparka ut mig så att de kunde göra undersökningar och lägga ryggbedövning i lugn och ro. Dessutom fick jag en nypa luft efter 15 timmar, vilket var bra för att kunna hjälpa till ytterligare.

Tredje skiftet. Ännu en omtänksam barnmorska. Hon fixade Teresias hår, hämtade pannkakor när det behövdes och peppade oss inför spurten. Vi träffade henne igen två dagar senare när hon bara satt med oss en stund på BB och delade vår lycka.

Och slutligen kom en fjärde barnmorska. Hon bar in en saccosäck så att jag fick sova, såg till att Teresia fick vila, och sen styrde hon oss till dess att en liten flicka dök upp, vrålade och öppnade sina ögon på Teresias mage. Hon, och en undersköterska, tog bilder på oss, på vårt barn. Bilder som annars bara hade blivit skakiga suddigheter. De tog en bild när jag klippte navelsträngen. De såg till att vi fick världens bästa fika mitt i natten och de vallade oss till en väntande säng på BB, en trappa upp. Även hon hälsade på senare. Tog sig tid att bara vara med oss.

De hade alltid tid för oss – och ändå har de egentligen aldrig tid. De gav oss och Svea den bästa start man kan få. De gav allt, fastän de inget får i gengäld.

Dag ut, dag in. När som helst på dygnet. Överallt i hela vårt avlånga land sliter de. De ser till att föräldrars längtan blir en sanndröm. De lindrar oro och smärta. De förklarar, förmanar, lyssnar, pratar, guidar och låter naturen ha sin gång. De lägger den vackraste tyngd som finns på mödrars magar – och de gör det oförtrutet.

Varje dag kommer människor hem med barn, lika efterlängtade som vår Svea. Och de gör det för att barnmorskor hjälpt dem. När helst jag ser en familj med en liten så vet jag att de fått hjälp av en eller fler barnmorskor. Precis som vi fick hjälp, fantastisk hjälp.

I morse satt jag och kikade på Nyhetsmorgon på TV4. Där satt två barnmorskor och pratade om sin förskräckliga arbetssituation. Hur de springer från rum till rum, förlöser på löpande band. Tiden som varje föräldrapar och varje barn behöver – den finns inte. Det är en stor skam.

Inte bara saknas ofta möjlighet att vara närvarande som barnmorskorna var när Svea kom – de kan inte garantera säkerheten. Läs det långsamt: de kan inte garantera patientsäkerheten. Ofödda barn riskerar att skadas eller ännu värre för att barnmorskorna inte ges de resurser som krävs. Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Programledarna berättade att berörda myndigheter (Skåne i det här fallet) inte ville vara med i rutan för att stå för vad de beslutat. Det är en total ynkedom.

Däremot har barnmorskor tvångsinkallats från sina semestrar för att inte vården ska totalhaverera. Det är en stor skam.

Men, vet ni vad? Barnmorskorna dyker upp. Hjälper och ger så mycket de kan av tid som inte finns, så att de blivande föräldrarna och barnet, alla lika hjälplösa och utsatta, får så mycket trygghet som de här kvinnorna mäktar med att erbjuda. Kanske blir det ibland inte det gladaste bemötandet, vi har hört om folk som hade det kämpigt, men barnmorskorna står där ändå – varje dag – och gör det som inte finns tid till. De ser till att vi får med oss små, underbara barn hem. De ger oss resten av våra liv. Det är vackert, fast sorgligt eftersom de tvingas göra det på löpande band.

Att samhället inte uppskattar och värderar deras slit? Att vi som nation inte säkerställer att de mest ömtåliga och efterlängtade liv som finns – barn – alltid garanteras all den trygghet och goda vård de behöver? Det är bottenlöst uselt.

Tack, KKÖ. Varje sekund med Svea är magi – och ni hjälpte oss att få uppleva den. Låt oss hoppas att politikerna förstår det ni gör en dag. Vi förstår det och är er evigt tacksamma. 

 

37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382

Du fyller en månad i dag, älskade du

IMG_0193

En månad har du varit här, Svea.

Vi har så många ord att säga dig,
vi berättar dem inte här.

Du hör dem i våra andetag,
läser dem i våra blickar,
förstår dess rytm när vi lugnar dig,
njuter dess visshet när hungern stillas,
värms av dess kärlek i dina bad.

Du drömmer dess löften om natten,
skrattar när din växande värld
målas av vår lyckoförklaring,
vårt totala erkännande
av lyckan att få vara dina.

Du kvitterar vår längtan varje sekund,
skriver fortsättningen av sagan
med allt större leenden.

En månad har du varit här.

Vackraste, vackraste barn,
som vi älskar dig …

 

IMG_0432

Att plugga till pappa

Jag har inlett något jag aldrig har gjort förut – ett långt och idogt pluggande. Handen på hjärtat, gymnasieåren var en transportsträcka. Åren på Handels innehöll enbart fläckvisa inspirationsavsnitt, tyvärr alltför ofta avbrutna av kurser där lärarna var så oinspirerade att ölandet i studentkårens källarlokaler kändes mer lärorikt.

Det jag pluggar till nu – pappa – är något helt annat. Det finns inga omtentor, det finns inte utrymme att gå vidare om jag blir underkänd, jag ska helt enkelt klara av det. När vår dotter föds ska jag vara redo och förstå så mycket att jag kan bli en bra pappa. Samtidigt ska jag vara allt annat än indoktrinerad eller fast i klyschartade roller, så att jag kan fortsätta vara mig själv. För Sveas skull. För Teresias skull. För min skull.

Det är den svåraste inlärning jag ställts inför, men samtidigt den viktigaste och mest belönande.

Här finns inga klara modeller, inga givna svar. Ju mer jag läser, desto mer står det klart att varje graviditet, förlossning, barn och familj är annorlunda. Naturligtvis är mycket lika – vi är trots allt människor allihop – men samtidigt är allt unikt.

Det finns så mycket som är abstrakt. Jag kan känna Sveas sparkar inifrån magen, men jag bär henne inte. Jag kan lyssna till Teresias förklaringar om vad som händer, hur det känns. Men, jag står fysiskt utanför. Svea far runt i sin mor, hennes far försöker förstå. Och håller mig så nära det bara går; pratar, sjunger och klappar på den lilla – skrattar när hon kickar till.

Jag försöker lära mig om förlossningens faser, hur sammandragningar och värkar fungerar, så att jag ska kunna finnas där – när det verkligen gäller. Det går inte att föreställa sig hur smärtan kommer att bli, jag vet bara att jag vill förstå och inpränta i mig själv att jag har en roll i att hjälpa Teresia härda ut den. Jag kan inte ta över den fysiskt, så jag måste försöka stötta, stärka och lindra genom att förstå. Och naturligtvis bära allt annat som kan underlätta – här hemma, men också på BB så småningom. Antagligen kommer jag också att skickas iväg för att köpa smörgåstårta rätt snart efter nedkomsten, men det blir den bästa utflykt jag gjort dittills.

Det är otroligt svårt att ta in allt, men det är en självklarhet – måste vore fel ord här, för det är en ynnest att gå den här skolan.

Jag googlar, plöjer gravidforum, läser kapitel efter kapitel, frågar (dumma) frågor. Teresia svarar, förklarar, visar och står ut. Jag läser högt varje helg, vad som pågår just nu. Teresia kvitterar och kompletterar. Det är jättehäftigt.

Samtidigt tar allt form runt oss och bygger fysiska bevis på att examen närmar sig. Sängen finns, barnvagnen väntar på att hämtas, vi har bokat en bil, kläder har köpts, lånats och skänkts redan, vi har en badbalja fixad, det köptes en hel del bra-att-ha-prylar i veckan.

Jag försöker läsa om storlekar och hur snabbt/långsamt Svea kommer att byta garderob. På kvällarna funderar på hur jag bäst ska bära henne, hur jag ska le stort trots att blöjan luktar Hades och hur det kommer att kännas att väckas stup i kvarten av en krävande prinsessa.

Allt är underbart, men det är också som att gå i en korridor på en okänd skola. I famnen har jag så mycket böcker att jag knappt ser nästa steg, och det regnar intryck mest hela tiden.

Det är oerhört omtumlande, märkligt, svårt, underbart, galet, självklart, instinktivt, naturligt och rätt mycket annat.

Det finns inga Bostonmatriser där jag kan positionera det här; inga röda trådar som är absoluta sanningar – här leder de till gordiska knutar; det handlar inte om att tänka utanför boxen – snarare innanför skötbordets vadderade kanter.

Och, jag vill så gärna bli en fantastisk pappa och partner, göra det som är en pappas saker, utan att falla in i någon slags förlegad roll där det handlar om mans- respektive kvinnogöra. Så jag vänder blad, utan att stänga det förra uppslaget, tar in mer och mer, försöker sortera, tänka och resonera. Det är osannolikt häftigt. Svårt, men enkelt och givet. Förstår ni?

Varje sida är ett äventyr. Varje svar skapar nya frågor. Försökte jag rita ett flödesschema för att förklara det hela skulle det se ut som en vilt växande mind map där bubblorna tycks föröka sig själv.

3 maj smäller det, eller innan dess, eller kanske lite senare. Jag är redo, men inte fullärd. Det kommer jag inte att bli förrän jag tittar in i Sveas ögon och bara vet vad hennes pappa ska göra i nästa sekund.

Åter till böckerna …

148 slag

Ditt lilla hjärta slog 148 slag i minuten i morse. Jag tror våra hjärtan slog 1000 slag när vi hörde dig, Svea.

I natt sparkade du inifrån din sovande mamma så att du väckte min själ. I gryningsljuset väckte du den inre solen, Svea.

Vi har fixat så fint till dig, förresten.

En barnvagn är på väg så att vi kan köra dig överallt.

Vi kommer att skaffa en stor, säker bil och sätta in en jättefin och trygg stol.

Din mamma syr saker, jag syr ihop annat.

Skötbordet, sängen och små, fina överraskningar är säkrade.

Och så tittar vi på lite sol nästa vinter. Du har inte upplevt dem än, men mellandagar kan vara mer långvariga än nio månader i en livmoder och då är söderut bästa lösningen.

Vi längtar, läser och pluggar så att vi ska bli så bra det går att bli, Svea.

Det är bara att anlända i maj.

Allt är förberett för dig, Svea. Allt …

Olyckans vänner som missar lyckan

Kanske trodde jag att jag längtade och sökte lyckan när jag en natt låg på Norra Gubberogatan och stirrade upp mot himlen. I ena handen höll jag en påse med en rätt omskakad kebabtallrik. Jag hade snubblat nedför backen på väg hem från en lång kväll på Paddingtons.

Jag längtade inte, jag sökte inte lyckan – jag förträngde.

Orden fanns där förstås; nakna, sårade, vildsinta, beklagande, önskande, lätta att ta till sig. Men, de var inte mina, inte på riktigt.

Jag vet det nu, när jag har både lyckan och längtan – de jag inte hade den där natten då jag var på väg in i en tunnel och såg mörkret i slutet av densamma. Fast, jag misstog förstås mörkret för ett ljus. Precis som så många gånger tidigare.

Dock, lika tydligt och lätt som det var att ratta in min dåtid och ta till sig den – lika svårt är det, där radioskuggan bor, att ta till sig lyckan och längtan som nu finns.

Inte för mig. Jag gjorde high-five med vår ofödda dotter i morse. Nyss såg jag hur hennes sparkar fick Teresias mage att häva sig. Hon vill ut, hon längtar som vi längtar.

Jag vill skrika ut mitt nu, men ibland är det en mur i vägen. Det finns en tystnad mellan mig och vissa andra, en sorgens och längtans tystnad. Jag förstår den. Jag är inte arg eller besviken – det finns inte plats för det.

Jag har själv vandrat i den tysta ekodalen, men låtit min sorg förbli där och vågat mig ut i solen till de andra. Min sorg och längtan, min saknad och hopplöshet blev aldrig mindre av att uppsluka mig och alla andra – au contraire. Jag log när andra log, från botten av mitt hjärta, och lät smärtan löpa fritt på andra ställen och när annan tid var. Här, i den här bloggen, small det till gång efter gång, men jag tog mig upp – insåg att andras lycka var balsam och hopp, även för mig. Jag tog mina smällar och rasade nedför backar på Norra Gubberogatan när ingen såg och kunde tala mig tillrätta.

Nu har jag rest mig upp, det är min tur att berätta, skriva, le och andas liv i varje rad. Applåderna är många, klapparna och leendena likaså. Men, det saknas några leenden på första parkett och deras stolar är oerhört talande tysta och tomma.

Jag vill berätta och le med dem, men deras frånvaro är tydlig. De fanns här när jag inte var här, utan kanske mest här och där. De finns inte här nu. Vi delade olyckan, men när jag nått lyckan kan jag inte nå dem med min utsträckta hand. Det är synd. Men, jag kan inte le mindre för det; jag kan bara säga, skriva, visa, berätta och längta allt mer lyckligt för varje dag.

Jag hoppas att ni, någonstans och någon gång, läser det här och ler i smyg. Och att lyckan snart ler mot er också. Jag lovar att sitta på första parkett då.

Brev till ett ofött barn

Hej, du.

Jag gick i mina föräldrars hus i helgen. Min ena hand strök över en blå stol som berättade en historia från min barndom. Förstår du hur lycklig jag är över att du en dag kommer att gå i vårt hus och minnas historierna från din barndom? Det var som om väggarna, taket, golvet och detaljerna fick ett nytt liv i helgen. Och det på grund av dig, du som fyller vårt hus med en underbar berättelse redan nu, men ännu mer från maj nästa år. Allt vi, Teresia och jag, längtat efter i så många år är på väg att skänkas oss.

Du har inte sett din mamma än. Hon är lika vacker som hon är klok som hon är rolig som hon är häftig. Men, du hör hennes hjärtslag och hon bär dig så försiktigt och omtänksamt det bara går – bättre mamma kan du inte få, tro mig.

Du är en saga vi väntar att få berätta. Jag skrev mina mörka här en gång; om novembernätter när jag gick hem med skorna fyllda av trasigt glas, om stunderna när jag trodde att blyertsvärldens skrafferade sorg var mitt allt. De sorgerna länkar jag inte till här, det här nuet är glädje utan avvägar. Från att vi började gå tillsammans, Teresia och jag, har vi vetat att det var hit vi ville. Vi tog längtans taxi, hoppades att våra hjärtan skulle täcka taxameterns dom, och kom fram hit. Du är en skatt, fortfarande nästan omöjlig att förstå, men du fyller redan våra hjärtan, tankar och drömmar.

När vi åkte hem i går sa jag till henne; att all den energi hon ger mig är hela världen för mig. Hon får mig att vilja skriva, sluta skriva, älska, somna, vakna, kämpa, förändra, vilja och så mycket mer. Hon är himmelen för mig – precis som du är vår himmel redan. Jag älskar henne gränslöst och varje gång jag ser henne är jag förlorad på nytt. Hon och jag kommer att  finnas där för dig varje sekund.

Jag vill berätta om bilden jag burit inom mig så länge; jag leker med dig och din mamma sitter lutad mot ett träd och läser. Bilden har alltid varit diffus, ibland hopknycklad, men nu är den perfekt. Det är Teresia som skrattar i solen, det är du och jag som sparkar boll eller gräver ned fruktträd.

Vi har bara sett dig i en svartvit ultraljudsfilm; du levde verkligen rövare. Det var en gråmulen dag, men aldrig har Frölunda Torg varit vackrare än då. Vi är nästan galna av längtan redan, samtidigt gör vi allt vi kan av dagarna fram till att du tar över – lever och älskar varandra som man ska göra. Vi drömmer och förverkligar och förbereder. Du kommer att få det så himla bra hos oss, lilla du.

När vi hade berättat för mina föräldrar i helgen drog vi vidare. Teresias föräldrar följde, sedan mina syskon, sedan Teresias bror. Till sist berättade vi det på Facebook och twitter – det är rätt häftigt, du har många vänner fast du inte finns på det där sättet än. Den storm av kärlek och uppskattning som vi fått är oerhört rörande. Det är många som gläds med oss och ser fram emot att se dig titta fram.

Du vet, först var allt vi visste om dig det vi fascinerat fantiserade när vi såg två streck. Nu har vi sett dig ta form. Nu väntar vi, räknar ned, pluggar föräldraskap och vill så att du ska titta ut.

När jag var liten lekte jag i lupindalen och cyklade lyckligt på grusvägar med grässträngar i mitten. Jag hoppade i sand, paddlade kanot, dök från bryggan, kickade boll, skrev dikter, byggde slott och fantasivärldar om vartannat. Din mamma gjorde en massa saker hon med, fast det får hon berätta själv för dig när det är dags (eller kanske visa lite filmer).

Vi längtar efter att få veta mer om din värld, dina äventyr, dina tankar och så mycket annat.  Vi önskar att du har med dig nyckeln och kartan till både lupindalar och totalt magiska fantasiland. Vi lovar att aldrig rationalisera bort dem à la vuxenvärldens avigsidor. Vi hänger gärna med dig där.

Och jag skriver redan sagor som vi ska läsa för dig när natten vill stoppa om dig och låta dig sova under stjärnornas leende glans.

Det är helt okej om du sparkar till lite då och då. Det gillar vi. Vi ses igen den 7 december och sen hörs vi lite till strax innan jul. Nästa vår – då är det bara att skrika så kommer vi löpande 24-7, som vi så gärna säger i min bransch.

Älskade lilla du. Du är så efterlängtad. Sköt om dig tills det är dags – sen lovar vi att ta hand om dig; leda dig rätt och knuffa dig lite lagom tufft så att du vågar hitta dina vägar. Vi vill höra dina frågor, ge dig svaren vi kan. Vi tänker ge dig stora paket, men än större doser kärlek.

… vi älskar dig!

 

Vasagatan, tio år senare

Jag gick ned på den här gatan en gång, det var nära att jag aldrig stod upp igen. Längs samma knaggliga asfalt går jag i dag, drygt tio år senare.

Då gick jag till en buss där en flicka med Ballerinakex i sin påse väntade. Jag skulle bli förförd, låta mig bli nästan förstörd och vakna upp en gång för alla först om nio år från då.

Då gick jag med 30 års livslust nedtecknad på en massa tättskrivna ark som jag hade glömt kvar i jeansen när jag tvättade dem på för hög värme och omedvetet (?) krympte dem till en osynlig mans storlek.

Då var jag på väg bortom ord, beväpnad med tomma ord som vägde tyngre än allt, fast de inte betydde något alls.

Nu går jag till en kaffekopp och ett ödmjukt samtal med någon som kanske förlorar allt, men som har den glöd och den tro och den längtan jag aldrig hade då. Fast, jag var säker på att jag glödde, trodde och längtade så jävla mycket då.

Nu går jag med rak rygg, befriad från det sista tvivlet efter att ha mött en av vägarna till dem utan att måla en konsthall full av konspirationsdukar och utan att öppna en teater där vanföreställningarna går för oförlösta hus.

Nu vandrar jag med lätta steg och förklarar hur jag då kunde ta en sista klunk när jag var skitfull för att det var exakt 24 timmar till meditationen och att den drogen var starkare än glaset jag höll i min hand en festlig kväll – och hur den ondskan kan utlösas av något, men att såret fanns i mig, inte i det som jag gömde mig för.

Nu säger jag som det är, förstår utan att jamsa med. Jag knarkar inte bekräftelse, lika lite som min vän söker den. Hans resa är ny, så annorlunda från min, så ohyggligt välbekant. Men, den är ändå omgärdad av ett annat hopp – en vilja att söka hjälp från de som hjälper istället för att (som jag) sticka ut sina ögon och sen be de lika förblindade att beskriva hur vacker världen är när solen går upp.

Nu kan jag tänka och dela med mig, med den nyföddas naiva självklarhet, den nyktres röst och den befriades tacksamhet:

”Det är en lång väg att gå.
Det är en öken.
Och hittas svalkande blad,
tro mig,
kanske är de bara törnetaggar.
Men bind dem runt pannan,
kanske svalkar de.
Tro bara inte att du är Jesus,
i så fall har solen
förvillat dig.
Och slicka inte dig i blodet
som rinner från dina sår,
endast en vampyr är du då.
Det är en lång väg att gå.
Det är en öken
och jag vet inte vad du hittar
bortom horisonten.
Men du hittar svaret
när sen är nu
och detta nu är då.”

Nu är jag lika lite en frälsare som då, men jag vet vart jag går och hur vilse man kan gå. Jag har inte min väns karta, jag har inte hans svar eller hans lösningar. Till skillnad från då så låtsas jag inte annorlunda, jag säger inget som jag inte vet. Men, jag förstår resan i sig och jag lyssnar.

Det gjorde jag aldrig då.

Jag är i nuet.

Och jag går Vasagatan fram – precis som jag inte gjorde för tio år sedan.