Cancersorgen i hans ögon

Hösten är vacker, men obeveklig.

Jag ser det i de nyss sprakande och ystert dansande löven som plötsligt håller om varandra i blöta och döende högar.

Och jag ser samma scenario i hans ögon.

Det var länge sedan vi sågs, vi borde ha så mycket att säga, men jag undrar hur mycket han hör egentligen. Han gör visst andra saker nu. Han och hans fru har dragit sig undan, förklarar han. Halva året utanför staden och så är det mycket tid i värmen när kylan hittar hit.

Vi pratar om mitt jobb. Han minns en där som dog. Kände jag henne? Nej. ”Jag har slutat läsa dödsannonserna”, säger han. Det kommer så överraskande. Så gammal är du inte, tänker jag.

Hans fru kommer förbi, hälsar tyst och fortsätter sedan planlöst att leta i butikshyllorna efter något. Vad som helst? Han ler mot henne och tittar efter henne.

När hon är utom hörhåll berättar han. Cancer. Hela sommaren var de på Jubileumskliniken.

”Det är ett jävla namn”, säger jag.

”Ja”, säger han. ”Men, oj vilken fin vård du får där.”

Jag tittar på honom. Det pigga leendet är svagare. Det grå har sprängt sig in överallt i håret. Han ser oerhört trött ut.

Han har cancersorg i sina ögon.

Jag tittar på henne. Hon verkar fundera på snacks nu. Eller så drömmer hon sig bort. Till tiden innan nu. Eller till en eventuell framtid.

Hennes hår är mörkbrunt. Det är så tjockt, så kraftigt. Och det ser så äkta ut.

”Jag hoppas ni får en skön resa till värmen i år”, säger jag till honom.

”Det blir ingen resa i år”, säger han och tittar mot henne. ”Kanske nästa år, om …”

Jag nickar tyst. Vi säger farväl.

Jag hoppas att deras höst bara har börjat, men det känns som om vintern redan gör sig redo för att dra in.

Jag kan inte vaddera din värld

IMG_2542

Jag har önskat att jag kunde det ibland. Vaddera din värld.

Du får nöja dig med att jag delar korven i mindre bitar, skär bort för hårda kanter på smörgåsen och låter dig vila på min mage när det oändliga universum som är din säng känns för stort och svårt.

Jag kan inte fila bort de fula kanterna på den här runda planeten. Jag kan inte förklara varför det ser ut som det gör i norr, söder, öster och väster. Jag har alla orden, men kan inte lämna svar om saker som saknar all mening.

Jag lovar att jag är din skyddsväst om våldet vänds mot dig. Ett tryckförband mot det som är osynligt, men lik förbannat kan få dig att förblöda.

Men, det är just det. Jag kan skydda, reagera och reparera. Jag kan inte vaddera din värld. Inte garantera, bara finnas där och göra mitt bästa.

Jag kommer att berätta vad jag tror, tänker, vill och hoppas att alla ska göra. Jag låter dig lyssna, tolka och ta till dig i din takt. Kanske gör det världen lite bättre i teorin, men så var det det här med praktiken. Jag lovar att hålla din hand i motvinden, lyfta dig över låga, höga och oupptäckta hinder om det önskas. Jag är din krockkudde, din kraschtestdocka, din munskänk, den där typen som doppar tån i vattnet innan du hoppar i och vad du vill.

Men, jag kan inte vaddera din värld. Inte i praktiken.

Jag har satt petskydd i alla uttag. Jag tittar till dig när du står på för höga platser. Jag letar efter hörn, kanter, utstickande dumheter och hårda saker som du kan slå dig på och försöker undvika dem när det går. Vi har tippskydd på spisen, knivar och saxar är utom räckhåll. Samtidigt håller jag aldrig någonsin tillbaka dig. Du får klättra hur högt du vill, vart du vill, när du vill och hur du vill. Det är din värld och ditt liv att utveckla, upptäcka och uppleva.

Jag fångar dig om och när du faller. Stoppar kraschlandningarna när det går. Tröstar när det inte går. Blåser på bulor, klappar på kinder och vyssjar bort gråten. Vill du ha ett plåster – utanpå eller innanför skinnet – så har jag en oändlig förbandslåda.

Men, jag kan inte vaddera din värld.

Jag kan och ska lära dig allt jag vet. Du ska få sova ut, men inte sova bort dagarna. Du ska få smaka på allt, men jag lovar att korv, ost, bröd, mjölk och kaka kommer att finnas på hyllorna då och då. Jag ska peka på bokstäver och siffror, men låta dig sätta ihop dina egna sagor, sanningar och slutsummor. Jag ska förhöra dig när skolan kräver det, men lovar att tejpa fast så många tomma blad du vill efter varandra så att du kan berätta vad du vill utan att någonsin stoppas av en sista rads begränsningar. Men, jag kan inte hindra dig från att få papperssår. Inte ens där kan jag vaddera världen (okej, just det där är ju en författares krigsskador och således lite mer acceptabelt).

Jag ska visa dig världens skönhet och de fyra årstidernas magi. Men, jag kan inte skönmåla. Du kommer att få se regnet likväl som den gassande solen, bländas av den gnistrande snön och häpna över de vackra höstlöven bara för att sedan se desamma försvinna i smutsig slask respektive novemberblöta.

Jag kan inte vaddera din värld, oavsett hur många stycken braskande löften jag skriver.

Så jag tror att jag slutar nu.

Kanske vill jag egentligen inte vaddera din värld inser jag nu. Vi ska ut på fantasins hav tillräckligt mycket du och jag. Verkligheten ska jag inte rucka på. Det hade bara skapat en ömtålig såpbubbla i ett vansinnigt flipperspel och jag tror inte att det hade givit dig några extraliv.

Fast, jag kommer alltid att skära din korv i mindre bitar om du vill. Och jag kommer att se till så att du får en trygg, blåvit uppfostran.

Telefonsamtal till bebis

[RING-RING]

”Da-da?”

”Hej, Svea, det är pappa som ringer.”

”Da-da … bababababa”

”Jag tänkte vi skulle snacka om det här att du är vaken mellan ett och tre på natten och sen är uppe och hoppar klockan kvart över sex på morgonenen.”

”Whoooooaaaah … aaaaa, aaaaa … da-da-da”

”Jag tycker inte att du bidrar konstruktivt till den här viktiga principdiskussionen, Svea.”

”Sprutt … sprutt … hahahahaha … sprutt”

[KLICK]

Jag ville krossa väckarklockan (som förstås hade rätt)

Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.

Heligt löfte till en bebis

Jag lovar att visa dig hela paletten, hela världen. I din takt.

bwSVEA

Just nu vill du mest titta ut genom fönstret. Ibland sittandes i din nya stol (inte den som syns på den här bilden, den du nästan ser lite mallig ut i hemma). Eller, som stora delar av den gångna natten, i min famn.

Du ser bilarna åka förbi, kanske uppfattar du bara konturer eller färger. Du har inga ord på det. Du behöver inte orden. Inte just nu.

Jag ska lära dig orden när det är dags.

Det finns så många böcker att läsa. Så många att låta bli. Du ska få peka på dina favoriter. Jag ska visa dig mina. Vi ska skriva böcker ihop. Jag tänker hitta på nya sagor när du vill. Alla är sanna. Alla är drömmar.

Jag ska lära dig bokstäverna, de som orden bygger på. Och siffrorna som på något sätt håller ihop vårt samhälle – men som också skapar sådana klyftor att paletten jag vill visa dig inte bara har varma färger. Du ska få lära dig räkna på allt, så att du inte slösar bort din värld.

Du är nöjd med din nalle. En liten fjäril är hela världen. Giraffen Sophie kan klämmas på tills du somnar. Du pekar inte, du kräver inte, du ratar inget. Ett leende är allt du längtar om mornarna.

Jag ska lära dig om längtan, berätta om girigheten som bor granne med den. På samma gata som kärleken, lyckan, avundsjukan och så många andra också bor. Vi ska cykla på den gatan en dag.

Jag ska lära dig cykla förresten. Lära dig att hålla balansen själv. Släppa taget när din väg öppnar sig, men alltid finnas i närheten om utifall att kanske du faller.

Vi ska knacka på alla dörrar på den där gatan. Du ska få dricka den söta saften och spotta ut det beska. Jag ska visa dig hela paletten, men inte måla din bild av allt med de av mina färger som solkats av mina egna besök i fel hus.

Jag ska berätta vad jag tror på.

Jag lovar att inte trampa snett, gå mot röd gubbe, ta det där onödiga glaset eller roffa åt mig en portion till fastän jag är för mätt.

Jag kommer alltid att sätta mat på bordet framför dig. Och förklara att vi måste tänka annorlunda så att alla barn får mat. Vi ska välja bra saker, undvika genvägar som gör oss fetare och fattigare på innehåll, bara för att tillsatser är snabba pengar. Du ska få känna doften av morötter, fisk, broccoli och annat – inte de sorgliga ursäkterna som förpackas för att folk är giriga på pengar att tjäna samtidigt som de säljer till folk som vill frossa i mat, men inte är så noga med att faktiskt äta mat, utan nöjer sig med panerat avfall.

Men, jag lovar att du ska få godis, kakor, chips och läsk. Fast aldrig som ersättning till riktig mat. Och jag tänker betala den med lite större siffror och välja något som vuxit nära oss, så att de långt borta kan få odla till sig själva, istället för att sälja till oss för småsmulor till siffror. Du kommer att vara hungrig ibland, och jag lovar att laga mat länge och noggrant så att du blir mätt ännu längre.

Du ska få fantastiska födelsedagar. Du ska somna lycklig på julafton. I ditt rum ska dina färger och dina fantasier samsas med dina leksaker, dina pennor, dina teckningar. Utanför vårt hus ska din cykel stå. Siffrorna räcker till dig och ett fint hus att bo i, och det kommer ändå att finnas kvar så att vi kan ge så mycket mer till så många andra.

Du kommer att ha svårt att hitta tillräckligt många ord för att beskriva hur bra du har det, det lovar jag dig. Även om jag tänker lära dig en väldig massa ord.

Men, jag tänker inte ge dig onödigheter. Aldrig ska du få nallar du aldrig ser, teddybjörnar som gråter uppgivet där de ligger övergivna i garderober med alla andra ratade överflödsprylar. Jag tänker inte fylla rummet under granen med lådor, min kärlek slås inte in den 24 december och 4 maj – den är åtkomlig när du vill.

Jag vill ge dig allt. Du ska aldrig få för mycket. Det finns så många andra som har ingenting och behöver någonting.

Du ska få upptäcka dina egna kärlekar. Visst, jag tänker klä dig i blått och vitt och bära dig uppför trapporna till Ullevis läktare och lära dig orden till När vi spelar fotboll, då hörs det en sång … Och jag tänker dansa med dig till tonerna av mina favoritlåtar.

Du ska aldrig pådyvlas uppfattningar, men jag hoppas du längtar stenarna där barn du lekt, lite som Heidenstam. Att du hittar din lupindal och dina stigar. Att du också hittar en Tranströmer att drunkna i, när du inte skriver dina egna dikter – i ord, skratt, handling eller hur du nu vill. Du bestämmer.

Jag tänker svara på allt jag kan. Men, också ärligt säga att jag inte alltid förstår allt. Jag tänker le mot dig, när helst du behöver det, men också vara helt öppen med att den här världen har en ond cirkel och dalgångar där bara tårar bor. När folk skrattar, lever och dör så ska du få se det. Jag tänker inte gömma mörkret, det finns där på paletten. Ibland precis bredvid det solgula, ibland i ett hörn du kan glömma.

Jag tänker låta dig uppleva världen. Vi ska färdas åt alla håll; västerut, söderut, österut, norrut, inåt och utåt – du får gärna resa åt höger eller vänster, det är ditt hjärta som avgör din färg. Jag tänker berätta vad jag tror på, sätta gränser och samtidigt be dig utmana dem till det yttersta; förvandla ditt rum till ett universum, det är din rätt, Svea.

Jag vill visa dig hela paletten. Så att du förstår och älskar alla färger. Så att du kan måla din värld som du vill. Så att du förstår att till och med den minsta blomma kan målas i enormt, sprakande och spännande kulörer och bli större och mer innehållsrik än svarta blockbokstäver på tidningarnas platta och – i bästa fall – förenklande löpsedlar. Så att du hellre målar än fastnar framför färgtevens färglösa tidsfördriv.

När jag stod i vårt vardagsrum i natt, klockan var 03.32, och du tittade ut genom fönstret lovade jag allt detta jag nu skrev ned. Jag ville sova, men än mer lova det här. Du är fem månader plus några dagar och i ärlighetens namn är det här gammal skåpmat, du har alltid vetat om det – men nu har du det på pränt.

Jag lovar att visa dig hela paletten, Svea. Lova att du målar som du vill bara. Och måste du vara vaken om natten, så var det. Men, somna hellre mot mitt bröst och vakna när ljuset silar in genom fönstret och våra blickar kan mötas framför nästa canvasduk.

Fatta din pensel, älskade dottern min. Vad vill du att vi målar idag? Jag lovar att måla så gott jag kan.

Vad vore vi utan barnmorskor? Ingenting!

Ta en titt på de här två bilderna. Det är vår dotter. Nyfödd, respektive två månader gammal.

IMG_0193bild

Ingen av de här bilderna hade varit möjlig utan barnmorskorna på Östra Sjukhuset.

Vi kom in den 2 maj, strax efter 21.00. Från första sekund togs vi om hand på ett fantastiskt sätt.

Vi möttes av en som kramade om Teresia och hälsade välkommen. Sen gick vi igenom fyra skift – och alla vi mötte fick oss att känna oss trygga, trots all oro, smärta, trötthet och vilsenhet vi sprang in i. Tack vare dessa kvinnor bär vi nu en stor lycka istället; en fantastisk flicka som heter Svea pendlar mellan våra famnar. Hon väger 5240 gram, växer så det knakar och börjar göra roliga ljud när hon inte är upptagen med att le, skratta, gorma efter mat eller bara ligga tyst och begrunda sina två händer. Vi har strösslat nätet med bilder av henne, och ändå är det bara en bråkdel av bilderna som letat sig dit. Och de bilderna är bara en bråkdel av de bilder vi tar hela tiden. Varje gång vi blinkar tar vi en ny minnesbild eller spelar in en ny film med vårt älskade barn.

Barnmorskan som hjälpte oss den första natten såg till att vi fick sova när det blev för jobbigt och hon tittade in när Svea hade kommit – trots att hon inte hade det uppdraget längre – och log lyckligt med oss.

Hennes efterträdare hjälpte oss med frukost, såg till att sparka ut mig så att de kunde göra undersökningar och lägga ryggbedövning i lugn och ro. Dessutom fick jag en nypa luft efter 15 timmar, vilket var bra för att kunna hjälpa till ytterligare.

Tredje skiftet. Ännu en omtänksam barnmorska. Hon fixade Teresias hår, hämtade pannkakor när det behövdes och peppade oss inför spurten. Vi träffade henne igen två dagar senare när hon bara satt med oss en stund på BB och delade vår lycka.

Och slutligen kom en fjärde barnmorska. Hon bar in en saccosäck så att jag fick sova, såg till att Teresia fick vila, och sen styrde hon oss till dess att en liten flicka dök upp, vrålade och öppnade sina ögon på Teresias mage. Hon, och en undersköterska, tog bilder på oss, på vårt barn. Bilder som annars bara hade blivit skakiga suddigheter. De tog en bild när jag klippte navelsträngen. De såg till att vi fick världens bästa fika mitt i natten och de vallade oss till en väntande säng på BB, en trappa upp. Även hon hälsade på senare. Tog sig tid att bara vara med oss.

De hade alltid tid för oss – och ändå har de egentligen aldrig tid. De gav oss och Svea den bästa start man kan få. De gav allt, fastän de inget får i gengäld.

Dag ut, dag in. När som helst på dygnet. Överallt i hela vårt avlånga land sliter de. De ser till att föräldrars längtan blir en sanndröm. De lindrar oro och smärta. De förklarar, förmanar, lyssnar, pratar, guidar och låter naturen ha sin gång. De lägger den vackraste tyngd som finns på mödrars magar – och de gör det oförtrutet.

Varje dag kommer människor hem med barn, lika efterlängtade som vår Svea. Och de gör det för att barnmorskor hjälpt dem. När helst jag ser en familj med en liten så vet jag att de fått hjälp av en eller fler barnmorskor. Precis som vi fick hjälp, fantastisk hjälp.

I morse satt jag och kikade på Nyhetsmorgon på TV4. Där satt två barnmorskor och pratade om sin förskräckliga arbetssituation. Hur de springer från rum till rum, förlöser på löpande band. Tiden som varje föräldrapar och varje barn behöver – den finns inte. Det är en stor skam.

Inte bara saknas ofta möjlighet att vara närvarande som barnmorskorna var när Svea kom – de kan inte garantera säkerheten. Läs det långsamt: de kan inte garantera patientsäkerheten. Ofödda barn riskerar att skadas eller ännu värre för att barnmorskorna inte ges de resurser som krävs. Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Programledarna berättade att berörda myndigheter (Skåne i det här fallet) inte ville vara med i rutan för att stå för vad de beslutat. Det är en total ynkedom.

Däremot har barnmorskor tvångsinkallats från sina semestrar för att inte vården ska totalhaverera. Det är en stor skam.

Men, vet ni vad? Barnmorskorna dyker upp. Hjälper och ger så mycket de kan av tid som inte finns, så att de blivande föräldrarna och barnet, alla lika hjälplösa och utsatta, får så mycket trygghet som de här kvinnorna mäktar med att erbjuda. Kanske blir det ibland inte det gladaste bemötandet, vi har hört om folk som hade det kämpigt, men barnmorskorna står där ändå – varje dag – och gör det som inte finns tid till. De ser till att vi får med oss små, underbara barn hem. De ger oss resten av våra liv. Det är vackert, fast sorgligt eftersom de tvingas göra det på löpande band.

Att samhället inte uppskattar och värderar deras slit? Att vi som nation inte säkerställer att de mest ömtåliga och efterlängtade liv som finns – barn – alltid garanteras all den trygghet och goda vård de behöver? Det är bottenlöst uselt.

Tack, KKÖ. Varje sekund med Svea är magi – och ni hjälpte oss att få uppleva den. Låt oss hoppas att politikerna förstår det ni gör en dag. Vi förstår det och är er evigt tacksamma. 

 

37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382