Min sorgsna plånbok

Det hördes tårar från min jackficka när jag gick igenom Nordstan i morse. Jag tog fram en nött, välanvänd plånbok. Dess läder alldeles plaskvått.

”Vad är det?”

”Jag missade Fars dags-rean”, kved den lilla svarta.

”Du missade inget egentligen.”

”Och Singles Day. Var den bra?”

”Jag vet inte. Jag är gift numera. Och har barn.”

”Det var länge sedan vi var på puben tillsammans. Jag saknar den tiden.”

Jag log snett och viskade ömt. ”Du räckte alltid precis på den tiden. Du gav allt och vaknade lika tom som jag gjorde i min tvåa med auberginefärgat kök.”

Plånboken torkade tårarna. ”Jag har väl inte missat Black Friday?”

”Det är en hel vecka numera, men nej. Fast, varför ska jag egentligen shoppa något jag inte behöver till en så hög rabattsats att jag på riktigt ifrågasätter om deras ordinarie priser borde anmälas för ocker?”

”För min skull. Jag känner mig otränad”, sa plånboken.

Jag ville inte svara. Ville inte slå undan dess hopp.

”Cyber Monday, då?”

”Räcker det inte med julhandeln? Eller mellandagsrean som börjar runt lucia?”

”Det är som konstgjord andning, placebo. Jag vill vara fri och vild som förr.”

”Jag slängde bort tusenlapparna då. Till vilken nytta? Minnesluckor vi minns från krogar som inte längre finns? Hemfärder i taxibilar som borde veta bättre än att vara ute så dags.”

”Får jag drömma då?” Plånboken vädjade verkligen.

Jag satte mig på huk och lade plånboken på ena låret. Sedan öppnade jag Wish-appen och lät plånboken storögt titta på några tusen onödigheter med mängder av splashar och fyndsymboler. Plötsligt glittrade dess ögon ikapp med julskyltningen i Nordstan.

Jag såg knappt den hemlöse som rotade i soptunnan eller tiggarna som gjorde sig redo för morgonskiftet. För en stund var jag en falsk bokstavstroende i mammons tempel.

Omstart

Det här inlägget är kanske (troligen) delvis en repris, men det spelar ingen roll. Det är dagens och morgondagens sanning.

”Hej, varifrån kommer du?”

”Innerligheten.”

”Vart är du på väg?”

”Hem. Tillbaka dit.”

”Får jag följa med?”

”Självklart. Kom.”

”Hur vet du att vi är på rätt väg?”

”Enkelt. Det är den enda vägen som inte är en återvändsgränd.”

Prestation

”Vad har du åstadkommit på sistone”, sa han och fortsatte utan att invänta svaret: ”Jag har slagit alla möjliga försäljningsrekord, tränar 4×2 timmar i veckan – ironman, done it – och räknar med att kunna gå i pension vid 47 … men kommer gissningsvis att jobba så länge hjärnan hänger med.”

”Jag har …”

”Och med tanke på att jag tränar såväl kropp som själ, äter nyttigt och är högpresterande inom alla fält kommer jag bergis att leverera även vid 90.”

Han tystnade. Andades ut och tittade på mig. ”Du då?”

Jag tittade på honom en stund. Såg den röda antydan på halsen där skjortan och slipsen suttit för hårt. Noterade hur smartklockan pep till med mejl, meddelanden, förfrågningar och annat som inte kunde vänta, likt en ständigt för hög puls. Kände hur hans andetag var någon annanstans, hur hans lungor längtade efter styrelserummets kemi. Hur leendet var en pågående renovering, delvis dold av en ställning fast förankrad i aktiemarknadens upp- och nedgångar.

”Igår, när jag läste för min tvååring”, sa jag. ”Då sa han att han var rädd för mörkret. När jag släckte kröp han tätt intill mig och jag höll honom tills han sov tryggt. Det kändes bra.”

Jag tittade på honom. Såg hur han devalverades, likt ännu en sprucken bubbla utan innehåll.

Lite trumpen är jag

Det är som om sommarlöven
föll i april, detta märkliga år,

I öster ryter nordanvinden.
Siroccon bär inte sand,
bara droppar av blod.
Och i väster går solen ned.

Tiden står still,
tvekar,
och springer bakåt.

Solen går upp igen,
men vem ser det
i mörkret?

Gryningen har klätt sig
i nattskrud,
tycks somna om,
oroligt.

Jag vet inte
något om i morgon,
det är min enda tröst i dag.

Hur länge …

Hur länge kan vi hålla på
innan himmelen säger adjö
och blir det så många ändå tror
… en illusion

Hur många bilder på barn
som är sagor utan lyckliga slut
ska vi behöva se för att förstå
… vårt vansinne

Hur många nattsvarta dagar
där solen bär sorgdräkt
krävs för att vi ska söka en gryning
… när ingen somnar

Den stora smärtan

Hon vacklade till. Föll ihop. Medvetslös. Folk rusade fram. Från höger och vänster, men också från de mörkaste av vrår.

”Hela hennes system har kollapsat”, sa någon.

”Så går det när man inte sätter gränser”, sa någon annan.

”Äsch, hon behöver bara lite andrum”, sa en tredje.

En läkare kom fram och undersökte henne. Han lyssnade länge och väl på bröstet. Hans min mer och mer bekymrad.

”Jag kan inte höra hennes hjärta slå. Fort, hon måste till akuten.”

En röntgenmaskin slogs på. Fler läkare rusade fram. Jo, hjärtat var där. Det slog, men så tyst, så tyst.

De röntgade resten av hennes kropp. Tog alla prover som kunde kommas på. Sedan slog de ihop sina kloka huvuden (fast inte bokstavligt, då det hade varit oklokt). Läkarnas ord flög omkring i luften i rummet.

Inget verkar tokigt. Allt fungerar. Faktum är att hon tycks må fantastiskt fint. Hennes system fungerar. Hon har allt som krävs för att må utmärkt. Och ändå är hon förlamad. Hon verkar inte kunna vakna till liv.

De tittade på henne igen. En stark lampa lös på henne. Hon låg stilla, men skuggan från hennes kropp rörde sig. Den vibrerade våldsamt. Skakade, som av skräck.

”Vad är det”, sa en läkare. ”Hur kan skuggan röra sig när kroppen ligger blick stilla?

Ingen visste svaret. Ingen såg att i skuggan dolde sig något hon nästan hade förlorat

Ingen såg att nutiden hade smittat och förvirrat hennes själ så att den, hennes lilla inre barn, nu vred sig i förtvivlan. Förkrossad över att dess värld bara var mörker. Än mer förfärad över att det gick en skarp gräns där ljuset började och att den inte tycktes få tillträde dit.

Läkarna ryckte på axlarna, släckte ljuset och gick ut ur rummet.

Ett kort tag var mörkret skönt för själen. En lisa. Men, den ville inte somna. Den visste att sanningsmardrömmarna skulle komma då.

Den somnade.

Vaknade den?