Omstart

Det här inlägget är kanske (troligen) delvis en repris, men det spelar ingen roll. Det är dagens och morgondagens sanning.

”Hej, varifrån kommer du?”

”Innerligheten.”

”Vart är du på väg?”

”Hem. Tillbaka dit.”

”Får jag följa med?”

”Självklart. Kom.”

”Hur vet du att vi är på rätt väg?”

”Enkelt. Det är den enda vägen som inte är en återvändsgränd.”

Prestation

”Vad har du åstadkommit på sistone”, sa han och fortsatte utan att invänta svaret: ”Jag har slagit alla möjliga försäljningsrekord, tränar 4×2 timmar i veckan – ironman, done it – och räknar med att kunna gå i pension vid 47 … men kommer gissningsvis att jobba så länge hjärnan hänger med.”

”Jag har …”

”Och med tanke på att jag tränar såväl kropp som själ, äter nyttigt och är högpresterande inom alla fält kommer jag bergis att leverera även vid 90.”

Han tystnade. Andades ut och tittade på mig. ”Du då?”

Jag tittade på honom en stund. Såg den röda antydan på halsen där skjortan och slipsen suttit för hårt. Noterade hur smartklockan pep till med mejl, meddelanden, förfrågningar och annat som inte kunde vänta, likt en ständigt för hög puls. Kände hur hans andetag var någon annanstans, hur hans lungor längtade efter styrelserummets kemi. Hur leendet var en pågående renovering, delvis dold av en ställning fast förankrad i aktiemarknadens upp- och nedgångar.

”Igår, när jag läste för min tvååring”, sa jag. ”Då sa han att han var rädd för mörkret. När jag släckte kröp han tätt intill mig och jag höll honom tills han sov tryggt. Det kändes bra.”

Jag tittade på honom. Såg hur han devalverades, likt ännu en sprucken bubbla utan innehåll.

Lite trumpen är jag

Det är som om sommarlöven
föll i april, detta märkliga år,

I öster ryter nordanvinden.
Siroccon bär inte sand,
bara droppar av blod.
Och i väster går solen ned.

Tiden står still,
tvekar,
och springer bakåt.

Solen går upp igen,
men vem ser det
i mörkret?

Gryningen har klätt sig
i nattskrud,
tycks somna om,
oroligt.

Jag vet inte
något om i morgon,
det är min enda tröst i dag.

Hur länge …

Hur länge kan vi hålla på
innan himmelen säger adjö
och blir det så många ändå tror
… en illusion

Hur många bilder på barn
som är sagor utan lyckliga slut
ska vi behöva se för att förstå
… vårt vansinne

Hur många nattsvarta dagar
där solen bär sorgdräkt
krävs för att vi ska söka en gryning
… när ingen somnar

Den stora smärtan

Hon vacklade till. Föll ihop. Medvetslös. Folk rusade fram. Från höger och vänster, men också från de mörkaste av vrår.

”Hela hennes system har kollapsat”, sa någon.

”Så går det när man inte sätter gränser”, sa någon annan.

”Äsch, hon behöver bara lite andrum”, sa en tredje.

En läkare kom fram och undersökte henne. Han lyssnade länge och väl på bröstet. Hans min mer och mer bekymrad.

”Jag kan inte höra hennes hjärta slå. Fort, hon måste till akuten.”

En röntgenmaskin slogs på. Fler läkare rusade fram. Jo, hjärtat var där. Det slog, men så tyst, så tyst.

De röntgade resten av hennes kropp. Tog alla prover som kunde kommas på. Sedan slog de ihop sina kloka huvuden (fast inte bokstavligt, då det hade varit oklokt). Läkarnas ord flög omkring i luften i rummet.

Inget verkar tokigt. Allt fungerar. Faktum är att hon tycks må fantastiskt fint. Hennes system fungerar. Hon har allt som krävs för att må utmärkt. Och ändå är hon förlamad. Hon verkar inte kunna vakna till liv.

De tittade på henne igen. En stark lampa lös på henne. Hon låg stilla, men skuggan från hennes kropp rörde sig. Den vibrerade våldsamt. Skakade, som av skräck.

”Vad är det”, sa en läkare. ”Hur kan skuggan röra sig när kroppen ligger blick stilla?

Ingen visste svaret. Ingen såg att i skuggan dolde sig något hon nästan hade förlorat

Ingen såg att nutiden hade smittat och förvirrat hennes själ så att den, hennes lilla inre barn, nu vred sig i förtvivlan. Förkrossad över att dess värld bara var mörker. Än mer förfärad över att det gick en skarp gräns där ljuset började och att den inte tycktes få tillträde dit.

Läkarna ryckte på axlarna, släckte ljuset och gick ut ur rummet.

Ett kort tag var mörkret skönt för själen. En lisa. Men, den ville inte somna. Den visste att sanningsmardrömmarna skulle komma då.

Den somnade.

Vaknade den?

 

Samtal i nutid

”Vad gör du?”

”Skänker pengar till tiggaren.”

”Är du inte klok? Det lockar bara fler.”

”Han är hungrig och frusen, mat skadar inte.”

”Det löser inga problem på lång sikt.”

”Men, han behöver inte gå hungrig idag.”

”Skänk pengar till någon av de stora välgörenhetsorganisationerna istället.”

”Det gör jag. Också.”

”Fast, jag lade ned det. Nu får jag ju inte dra av 25 % av de 6000 kr jag skänkte. Absurt.”

”Men, du kan ju fortfarande skänka. Om inte annat 4500 kr.”

”Viktigt att markera mot regeringens klåfingrighet tycker jag.”

”Fast, hjälpen behövs mer än någonsin nu.”

”Det är en principfråga. Alla borde göra som jag så politikerna fattar.”

”Vad ska du göra för pengarna du får över?”

”Jag tänkte köpa en robotdammsugare.”

”Kanske bättre att ge någon jobb, du vet RUT-avdrag.”

”Som regeringen också slaktat. Viktigt med principer även där.”

”Men alla som kommer hit då? Alla som behöver vår hjälp.”

”Inte mitt problem.”

”Det blir det om de kommer hit. Vad ska vi göra då?”

”Tja, om vi alla har 4500 insparat + pengar vi sparar på att inte anlita RUT, då har vi rätt mycket pengar. Det räcker nog till en rätt hög mur, tycker jag.”

”Ska vi stänga dem ute?”

”Vi har inte råd att hjälpa dem.”

”Men, om vi inte bygger muren då?”

”Jag vet. De kan få bygga den. Billigt. Från utsidan. Så får vi pengar över till en robotdammsugare också. Plus en mur. Snacka om win-win.”

”Det blåser kallt här.”

”Jag vet. Vi borde bränna en flyktingförläggning och värma oss.”

”Skoja inte om sånt.”

”Jag skojar inte.”

”Det är människor vi pratar om. Människor som behöver oss.”

”Vi kan hjälpa dem på plats.”

”Hur då? Det är krig.”

”Varför ska jag ha alla svar? Vad jobbig du är. Nu måste jag köpa en robotdammsugare.”

”Om du nu inte skänker pengar till flyktingar kan du väl i alla fall sluta köpa onödigheter och tänka på miljön.”

”Global uppvärmning, va? Nyss frös du. Nu är Jorden varmare än någonsin. Det där är bara en bluff.”

”Hur vet du det?”

”Jag såg det på internet.”

”Jag orkar inte mer.”

”Ska du med och köpa robotdammsugare. Köper man två får man 30 % rabatt.”

”Okej. Men, det här är sista gången jag går med på detta.”

”Naturligtvis. Ett julbord efter det?”

”Vi åt ett till lunch. Det är så onödigt.”

”Barnen i Afrika svälter oavsett om vi föräter oss eller ej, så varför snåla. Sluta vara så redig.”

 

[Tystnad. Tomhet.]

 

Tåget mot … ingenstans?

Klockan är 04.45. Regnet har knappt vaknat än. Tre hemlösa sover utanför Pressbyrån på Drottningtorget. En av dem lutad mot bänken, två i sovsäckar.

Det är än jobbigare att se än det jag såg på Heden igår. Den igenimmade bilen med ett par barnskor instuckna under. På ett sätt är det fint. Pojken som sover där, långt från sitt hem och sina vänner, tar av sig blå gympaskor fulla med spring när han kommer hem. Samtidigt är det så värdelöst. Han borde drömma om morgondagens lek och skola, inte vakna till ännu en dag i ett kallt, regnigt land.

Jag fortsätter in på Centralstationen. En flyktingfamilj sover på bänkarna där. En mor håller om sitt utmattade barn. De slumrar tryggt, men så obekvämt. Inga bomber väntar här, men däremot en så osäker framtid. Så många frågetecken innan de får den ro som behövs för att läka såren från kriget de lämnat.

Utanför ökar regnet. Det har vaknat och det är på dåligt humör.

Jag går ombord på tåget. Avgång 05.05. Innan jag ens anar ett morgonljus utanför har tåget passerat så många städer, så många trygga hem, så många möjligheter att hitta någonstans för fler. Men också så mycket ödemark, på alla sätt.

Det är mörkt ute, så mörkt. Inte ens några brinnande flyktingförläggningar, dessa moderna, vidriga vårdkasar bryter av mörkret och får mig att förtvivlat fortsätta fundera hur jag ska kunna göra mer och bättre.

Det står Eskilstuna på min biljett. Jag har en returbiljett till Göteborg. Jag kommer hem till upplysta fönster där dotter, sambo och kommande lillebror väntar. Men, ändå sköljer frågan över mig gång på gång:

Vart är jag och den här världen på väg?